Ingenjören som försöker lösa gåtan om Alzheimer

En finurlig mattelärare fick Pernilla Wittung Stafshede att vilja söka till Chalmers. Snart fyrtio år senare driver hon ett eget forskningslabb, med målet att förstå den komplexa kemin som orsakar demenssjukdomar.

Minst 100 000 svenskar lever med Alzheimers, som är den vanligaste demenssjukdomen. Symtomen kan komma smygande under många år. Minnet och tidsuppfattningen sviker gradvis tills det slutligen blir omöjligt att klara det vardagliga livet. Det finns ännu ingen behandling som botar sjukdomen eller lindrar symtomen i någon tillfredsställande grad.

Sedan många år tillbaka vet vi hur Alzheimers sjukdom ser ut i hjärnan. Vissa aminosyrakedjor, alltså proteiner, klumpar ihop sig till långa trådar som brukar kallas plack eller amyloida fibrer. Men ingen vet varför de uppstår, eller hur man kan se till att det inte händer. Just detta försöker Pernilla Wittung Stafshede ta reda på i sitt labb på Chalmers.

– Världens befolkning blir bara äldre, och allt fler får sjukdomar som Parkinsons och Alzheimers. Det känns så viktigt att förstå mekanismerna bakom sjukdomarna och hitta bra läkemedel, annars kommer vi alla att sitta på demenshem i framtiden, säger hon.

”I London kom jag i kontakt med forskning”

I dag är Pernilla Wittung Stafshede professor i kemi. Hon är medlem av Kungliga Vetenskapsakademien, Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och Nobelpriskommittén för Kemi. Dessutom har hon en egen forskargrupp på Chalmers. Men att det ens blev en civilingenjörsutbildning var något av en slump.

– Vi hade en mattelärare i gymnasiet som läste fysik på Chalmers på deltid. Han tog med olika problem till oss elever som vi fick lösa. Många tyckte det var för svårt, men jag tyckte det var roligt, och tänkte att Chalmers – där kan man ju läsa.

Sista året av civilingenjörsutbildningen i kemiteknik tillbringade hon på utbyte i London, där hon för första gången kom i kontakt med forskning.

– Jag tyckte det var så oerhört kul. Tidigare under utbildningen hade vi besökt olika kemiföretag där ingenjörer gick runt med hjälmar och skruvade på muttrar. Jag kunde inte föreställa mig själv där. I London förstod jag att man kunde doktorera och fortsätta forska, så det började jag med direkt efter examen.

Tidigt stod det klart att proteiner skulle bli Pernilla Wittung Stafshedes grej. Efter doktorsexamen år 1996 ägnade hon tolv år på olika amerikanska universitet där hon studerade hur proteiner veckas ihop till kompakta former för att fungera och hur veckningen samspelar med olika metalljoner. När hon kom tillbaka till Sverige år 2008, som kemiprofessor på Umeå universitet, började hon forska mer specifikt på proteiner som är direkt inblandade i sjukdomar.

– Tidigare hade jag försökt förstå hur proteiner funkar generellt, men nu började vi studera proteiner som ibland veckar sig fel – vilket kan leda till demenssjukdomar – och hur proteiner som binder koppar spelar en viktig roll i spridning av cancer i kroppen.

”Stoppa den onda spiralen innan hjärnceller börjar dö”

De flesta proteiner i kroppen behöver vecka ihop sig för att kunna fungera – men inte alla. Proteinerna som är inblandade vid exempelvis Alzheimers och Parkinsons veckar sig inte under normala förhållanden, men de kan – som sagt – klumpa ihop sig och bilda plack vid sjukdom.

Experimenten i Pernilla Wittung Stafshedes labb handlar därför om att förstå när och varför proteinerna börjar klumpa ihop sig och orsaka sjukdomar. Trots att det är avancerat kallar hon det för grundforskning – helt enkelt för att frågorna är ”så grundläggande”. Riktigt välfungerande, botande läkemedel tror hon ligger ganska långt fram i tiden – just eftersom så många frågor fortfarande är olösta.

– Dessa sjukdomar börjar långt innan patienten får symtom – kanske 10–20 år tidigare. Vi behöver hitta markörer i blodet som rapporterar om de allra första händelserna, så vi kan stoppa den onda spiralen innan hjärnceller börjar dö.

Efter att länge ha forskat på de grundläggande mekanismerna kring proteiner har Pernilla Wittung Stafshede alltså hittat en medicinsk nisch med stor potential för framtiden – och för enskilda människor.

– Min pappa hade demens. Jag förlorade honom långt innan han dog, och mot slutet var han som ett barn. Det känns hemskt att många av oss ska sluta livet utan att minnas. Ju längre jag har forskat, desto viktigare blir det att min forskning försöker göra skillnad för människor i framtiden.