Ingenjören som fängslades av ökända säkerhetstjänsten Stasi

Peter Kross är sedan många år förtroendevald för Sveriges Ingenjörer. Här är han under en paus på senaste Ingenjörsfullmäktige i Nacka. Foto: Karin Thorsell

Skrev brev till minister

Tankarna på att resa fortsatte för Peter Kross. Han bad svenskarna han träffat att bjuda honom till Sverige och gick till polisen för att få resetillstånd. Polisen sa nej men han vägrade ge upp. Han var 20 år och försökte låta naiv när han skrev brev till en minister.

– Jag skrev ”Jag är övertygad om det kommunistiska systemet men varför får jag inte resa?”.

Nu blev han kallad till polisen. Sedan till HR på Rostocks universitet, där han jobbade som mekaniker. Men i stället för HR kom två män från den ökända säkerhetstjänsten Stasi.

– De sa att de fått veta att jag ville lämna landet på olagligt sätt och antydde att den som en gång hamnar i fängelse kommer att hamna där om och om igen.

Senare kom Stasi tillbaka och tog med honom till en glänta långt ute i skogen.

– Jag var skitskraj. Jag visste inte om jag skulle försvinna. De upprepade hoten men sedan bytte de taktik och försökte värva mig att ange andra.

Pengar till flykt

Nu började han på riktigt tänka på att fly. Som seglare tänkte Peter Kross fly via havet med sin bror. Men för det behövdes pengar. När universitetet fick krav på sig att skicka folk för att arbeta i en kolgruva så såg han sin chans.

I fyra månader bröt han brunkol. 16 timmar om dagen på vardagarna och 8 timmar om dagen på helgerna. Han jobbade tre veckor, var ledig en. Han fick till och med pris för att han jobbade så bra.  

21 år gammal, våren 1987, köpte han en gummibåt och fick tag på en gastryckflaska med kvävgas.

– Som mekaniker hade jag ingen svårighet att få tag på det. Med gastryckflaskan skulle jag snabbt kunna blåsa upp båten.

Lade planerna på is – för sent

Det saknades fortfarande motor och transport för att få båten till havet. Och efter flera händelser i familjen och samtal så lade Peter Kross och hans bror planerna på is.

Men någon angav dem för Stasi (och fick en lägenhet nära stranden som belöning).

Det blev förhör och husrannsakan.

– Jag försökte säga att planerna med gummibåten och gastryckflaskan var gamla, men det spelade ingen roll.

Först när Stasi tyckte att de hade tillräckligt med underlag erbjöds han en advokat. Men när han nämnde en advokat som hjälpte personer till väst blev officerarna jättearga.

Utomhus en gång i veckan

Advokatens namn var Wolfgang Vogel. Och när Peter Kross senare fick träffa en kollega till honom så var advokatens första ord att det här var det mest tveksamma fallet han varit med om.

Advokaten frågade om Peter och hans bror fortfarande ville till väst och var tydlig med att bröderna skulle bli dömda, oavsett om de hade gjort något eller inte. En framtid i DDR var för länge sedan över för de två.

Nu följde några månader i häkte, i en liten cell som han delade med en annan fånge. Madrasserna var stenhårda, cellen var kall och toaletten stod helt öppet i rummet. De fick duscha en gång i veckan och gå ut i en liten rastgård en gång i veckan.  

I september var det rättegång och inför den sattes Peter Kross i en mycket liten cell, utan något att sitta på, och så släckte man ljuset.

”Förberedelse till flykt”

Domen blev fängelse i ett år och fyra månader för ”förberedelse till flykt genom användande av farliga medel och metoder”.

I fängelset i Karl Marx stadt (i dag Chemnitz) sov alla i våningssängar. Politiska fångar och kriminella blandades och polisen såg till att de kriminella styrde, inte sällan med våld.

De jobbade i fängelset och för det fick de en liten ersättning, betald i särskilda ”fängelsepengar”. När en fånge blev av med sina pengar fick alla klä av sig ute på gården en kall oktobernatt. Peter hade hittat ett mynt på golvet och han blev anklagad för stölden. Han uppmanades att springa för livet, jagad av vakthundar. I ett par timmar fick han sedan stå med ansiktet mot en vägg, i kalsongerna och med öppet fönster. Men sedan fick han gå tillbaka.

– Jag var ändå lyckligt lottad. Andra blev märkta för livet. Det fanns en tortyrkammare men den slapp jag.  

Lämnade medborgarskapet

Men efter bara ett par månader, i december 1987 var det en allmän amnesti för politiska fångar. Amnestin var ett sätt att förbättra relationerna till väst. Och i och med det här släpptes Peter Kross. Han gick tillbaka till sitt arbete men fick jobba avskärmat eftersom förmannen inte ville att han skulle ”fördärva lärlingarna”. Han var på väg att bygga upp tillvaron när han plötsligt fick frågan om han och hans bror fortfarande ville åka till väst.

Han hade kontakt med en lokal myndighet, fick olika kallelser till möten men fick sedan höra att det inte ”fanns något på en vecka”.

– Men sedan gick det snabbt. Jag fick skriva under på att jag lämnade mitt östtyska medborgarskap och fick papper för att resa. Vi fick 24 timmar på oss.   

Han berättade för sin mor att han och brodern skulle lämna Östtyskland nästa dag.

– Då betydde det att det var osannolikt att vi kunde resa in i Östtyskland igen. Så familjen splittrades. Men vi visste att vi hade möjlighet att träffas i Tjeckien eller Ungern. Vi var med familjen den kvällen och nästa morgon satte vi oss på tåget med bara en resväska som packning.

Fick pengar för fångar

Den här typen av utlämningar av politiska fångar var en inkomstkälla för Östtyskland. Enligt boken ”DDR bortom muren” av historikern Katja Hoyer, betalade Västtyskland (regeringen, välgörenhetsorganisationer och familjer) närmare 3,5 miljarder D-mark till DDR mellan 1962 och 1989. Bara under det sista året innan Berlinmurens fall överfördes 33 755 personer på det här sättet.  

När Peter Kross och hans bror satt på tåget var de fortfarande oroliga. Vid gränsen fick de lämna kupén och allt söktes igenom.

– Men när vi fick komma tillbaka in i kupén och åkte in i Västtyskland öppnade vi champagnen vi hade med oss. Det var en konstig känsla.

Utbyte med Västerås

Det blev några år med gymnasiestudier och jobb i Mannheim i Västtyskland. Efter återföreningen av Öst- och Västtyskland fick han intyg på att han var felaktigt dömd. Och när chansen att åka på ett utbyte till Västerås dök upp så tog Peter den.

Sedan dess har han stannat i Västerås. Han pluggade, jobbade, tog en ingenjörsexamen på Mälardalens högskola.

– I dag känner jag att jag inte är rädd att säga vad jag tycker. Jag har genomgått det. Om jag inte tystnade i Östtyskland ska jag inte tystna nu. Det är viktigt att ställa krav och säga ifrån – men att vara lite smart när man gör det.

Hans bild i dag är att det gick att göra motstånd i Östtyskland, men att många lät bli. Över 90 procent röstade på kommunistpartiet, medan Peter Kross ställde sig i valbåset och strök alla namn på valsedeln. Och när 10 000-tals personer gick mot Berlinmuren så föll den. Han menar att samma logik gäller i dag: Gör vi motstånd tillsammans så kan vi lyckas. Det gäller att inte ge upp.

Angiveri, övervakning och kontroller

Peter Kross reagerar över övervakningen som finns i dag, inte minst på arbetsplatser. Han reagerar över slumpmässiga drogtester – även om han inte tycker att droger har något på arbetsplatser att göra – och han reagerar över förslaget till en angiverilag.

– Jag tycker att man ska vara restriktiv med kontroller. Gör inte alla till potentiella förbrytare. Man säger att ”har man inget att dölja har man inga problem”. Kruxet är att jag hört samma sak från Stasi. Jo, det är ett problem, man ska inte utsättas helt enkelt.

Karin Thorsell

karin.thorsell@sverigesingenjorer.se

• Internationellt