De blev doktorander på olika sätt – det här är det bästa med jobbet

Hur är det att komma som doktorand från ett annat land, att börja doktorera efter år av arbetslivserfarenhet – eller direkt efter studierna? Ingenjören har frågat fyra doktorander som gått lite olika vägar om hur livet som doktorand ser ut.

”Ingen dag är den andra lik”

Hilma Karlsson är inne på sitt tredje år som doktorand vid KTH och forskar inom kvantkommunikation. Det var när hon gjorde sin master inom teknisk fysik och elektroteknik vid Linköpings universitet som hon insåg att forskning var något hon ville fortsätta med.

– Jag tyckte att kurserna var roliga och ville fortsätta att lära mig mer inom ämnet. Mina nuvarande handledare var involverade i samma projekt som min dåvarande exjobbs-handledare, så när tjänsten kom ut så sökte jag den.

Att gå direkt från examen till en doktorandtjänst var inget hon tvekade över. 

– Jag insåg att om jag verkligen ville fortsätta inom kvantfysik så behöver jag en PhD. Inom fysik är det också vanligt att gå direkt till forskningsstudier, så det var inget konstig. 

Just nu ingår hon i en liten forskargrupp på avdelningen för kvant- och nanofysik vid institutionen för tillämpad fysik vid KTH och tillbringar mycket av sin tid i labbet där hon genomför olika typer av experiment. 

– Som doktorand har man sitt eget forskningsprojekt och därför kan det kännas ganska ensamt ibland, förklarar hon. Som tur är har jag en väldigt rolig och social forskningsgrupp, men jag vet att alla inte har haft lika tur.

Sammanhållningen mellan doktoranderna ser också olika ut beroende på var man är. Nyligen flyttade hon till en ny avdelning där det är betydligt mer sociala aktiviteter för doktorander än tidigare. Hilma är dessutom engagerad som ordförande i doktorandföreningen där ett viktigt fokus är att arbeta för doktoranders rättigheter och förbättra studiemiljön för doktorander, där just sociala aktiviteter också är en viktig del. Bland annat arrangerar de seminarier, workshops, och sociala evenemang. 

– I och med att arbetet kan kännas ensamt ibland tror jag att det är viktigt att man har ett socialt sammanhang med andra doktorander att utbyta erfarenhet med.

Vad är det bästa med att vara doktorand?

– Möjligheten att få dyka ner i ett område som man är intresserad av och verkligen bli expert på området. Dessutom är det varierat arbete, ingen dag är den andra lik. Vissa dagar sitter jag vid skrivbordet, andra dagar är jag i labbet eller läser in mig på ämnet. Just nu har jag inte så mycket undervisning, men det är också en del av jobbet, berättar hon.

Vilket råd vill du ge andra som funderar på att söka en doktorandtjänst?

– Om du har bestämt dig för att söka en doktorandtjänst, se då till att prata med gruppen och den professor du ska jobba med innan du tackar ja. Hur väl du lyckas med din forskning beror också på de personer du har runt omkring dig. Om du inte trivs kommer du inte heller att komma framåt med din forskning, säger hon. 

”Kan äta kakan, men ändå ha den kvar”

Max Ahlqvist är utbildad högskolemaskiningenjör med magisterexamina från både Örebro Universitet och Jönköpings tekniska högskola. Han är sedan tre år tillbaka industridoktorand vid Linköpings universitet, vilket innebär att han bedriver forskning kombinerat med sina vanliga arbetsuppgifter på Epiroc.

– Jag forskar om gigacykelutmattning av segjärn (en typ av gjutjärn), där gigacykelutmattning kortfattat är vad som händer med materialet om det utsätts för 100 miljoner till miljarder lastväxlingar. Syftet med mitt arbete är att hitta effektiva verktyg och enkla modeller för att kunna öka pålitligheten och utnyttjandegraden i våra produkter och mer specifikt segjärnskomponenter. 

Vad är speciellt med att vara industridoktorand?

– Det finns olika sätt att vara industridoktorand, men för mig är det ganska speciellt eftersom jag har snart 15 års erfarenhet från den verksamhet jag tillhör på Epiroc. Jag delar ungefär 50/50 på mina ”vanliga” arbetsuppgifter och min forskning, men som tur är går min industriella forskning hand i hand med det som doktorsavhandlingen syftar att svara på. 

Det Max uppskattar allra mest med att vara doktorand är möjligheten att kunna gräva djupt i problemställningar, men även de akademiska kollegorna som kan ge inspiration till lösningar och nya sätt att se problem. 

– För mig som varit yrkesverksam länge är det speciella att få en ny arbetsplats och kollegor men ändå behålla den gamla, lite som att äta kakan och behålla den hel. 

Vad gjorde att du valde att satsa på doktorandstudier?

– Jag läste ett magisterprogram vid Jönköpings tekniska högskola den så kallade ”Gjutmagistern” under tiden jag arbetade 2017-2019. Det väckte mitt intresse för att gräva lite mer och djupare teoretiskt i problem, vilket tände en idé om att kanske forska en dag.

Har du något råd till andra som är nyfiken på att bli industridoktorand?

– Leta efter utlysningar efter doktorander/industridoktorander eller ta en diskussion med närmsta chef på din nuvarande arbetsplats. Har man en nyfikenhet till att forska tycker jag att man ska försöka hitta möjligheter att få göra det.

”Svårast är att hantera osäkerheten”

Bassent Dridi, som ursprungligen kommer från Tunisien, började sina doktorandstudier vid Institutionen för teknikvetenskaper vid Lunds universitet för två år sedan.

Hon har en master inom maskinteknik och i Lund forskar hon på luftburna icke-avgasutsläpp från personbilar, tunga lastbilar och tåg. Det handlar särskilt om bromsutsläpp, som bidrar till luftföroreningar och hälsorisker för människor. Målet är att stödja utvecklingen av renare och mer hållbara bromssystem för fordon.

Att hon kom till Sverige var ingen slump. Att få studera vid Lunds universitet har alltid varit ett mål. Universitetet har ett gott rykte inom miljö- och materialteknik och det är även känt att det finns en bra samarbetskultur inom forskningen. 

– Jag uppskattar också Sveriges betoning på balans mellan arbete och privatliv och jämställdhet inom den akademiska världen, berättar hon.

Det bästa med att vara doktorand är att man får möjlighet att utforska idéer och bidra till forskning som har en konkret miljönytta och kan bidra till en bättre värld, förklarar hon. Men forskningen kan också vara utmanande. 

– Det svåraste är att hantera osäkerheten kring resultaten – kommer experimentet att fungera, hypoteser att hålla? Och inte minst, vad kommer efter doktorandtiden? 

Det finns också mycket osynlig press att hantera. Det handlar om allt från att publicera, prestera och balansera höga förväntningar med begränsad vägledning – men också om att bibehålla motivationen genom långa forskningsfaser. 

– Ibland är det svårt att se framsteg, vilket kan vara väldigt demotiverande. För mig började jag se min akademiska väg först efter ett och ett halvt år. Det kan också kännas lite ensamt, särskilt som internationell student som arbetar med forskningsprojekt individuellt.

Bassent har inte så mycket kontakt med andra doktorander utanför jobbet men gick nyligen med i doktorandsektionen för ingenjörer där hon hoppas kunna bygga en starkare gemenskap med andra doktorander.

Vilka råd har du till andra som funderar på att söka sig till doktorandstudier?

– Var beredd på att hantera den självständighet som du får när du doktorerar i Sverige. Handledare ger dig mycket frihet, men du måste också se till att hantera din tid väl så att du får balans mellan arbete och privatliv, vilket är något det svenska samhället betonar. Och kom ihåg, att doktorera handlar inte om att vara ett geni utan om motståndskraft och uthållighet.

– Det finns generellt mycket hjälp och stöd att få under din doktorandresa, så tveka inte att ta kontakt för att få hjälp eller vägledning när det behövs – de flesta är mycket tillgängliga och stödjande. Det kan även vara bra att gå med i en doktorandkår. Och försök att lära dig lite svenska direkt. Även om de flesta talar engelska så hjälper det dig att känna dig mer integrerad.

”Friheten är både det bästa – och det sämsta med jobbet”

Arvid Nyman tog examen i industriell ekonomi från Linköpings universitet för 10 år sedan och har sedan dess jobbat som ingenjör i ett antal olika företag och även drivit ett eget solcellsbolag. Nu är han inne på sitt andra år som doktorand vid Institutionen för samhällsbyggnad och industriell teknik vid Uppsala universitet.

– En anledning till att jag sökte doktorandtjänsten var att jag längtade efter att lära mig saker. Under plugget, men även under början av mitt företagande, var jag tvungen att lära mig enormt mycket. Det var otroligt mycket jobb, men samtidigt spännande. Det var det jag var sugen på och min tanke var att det borde vara just det man gör som doktorand. 

Som doktorand studerar han på 20 procent, har 20 procent undervisning och resten ägnar han åt att forska på Sveriges energimarknad och energisystem med fokus på flexibilitet i elsystem. 

Vad är det bästa med att vara doktorand?

– Friheten. Jag har stor frihet att planera min egen tid och hur jag vill lägga upp mitt arbete och kan fördjupa mig i det jag tycker är intressant. För mig passar det också väldigt bra att kombinera med barn. Men friheten är också svår, den kräver disciplin och det är ibland otydligt vad som förväntas av mig. Det var stressande, särskilt i början. Det jag gillar mest är när jag får göra intervjuer och enkäter och analysera dem – och allt jag då får lära mig. Det akademiska skrivandet tycker jag är svårare att få till och inte lika stimulerande. 

Samtidigt saknar Arvid många av de saker som finns på en vanlig arbetsplats. I vissa avseenden är tempot långsammare och det finns inte samma teamkänsla där man arbetar för ett gemensamt mål. Och lönen går inte att påverka – den är förutbestämd enligt en lönetrappa.

– Jag hade nog en naiv bild av vad det innebär att forska, jag upplever det ganska ensamt. Det är ofta tomt på kontoret och hos oss finns inte den sammanhållning som jag hade föreställt mig.  De flesta har olika nischer och jag upplever att många inte är så intresserade av så mycket mer än sitt eget.