Hon vill bli ingenjörsvärldens matchmaker

För ingenjören Zozo Hassan är inget problem för stort. Målet är att i framtiden finansiera idéerna som andra drömmer om att förverkliga. Och kanske hittar någon nyckeln till hennes eget personliga problem – att kunna se med båda sina ögon.                   

Forskaren är en cirkelformad byggnad i ljust trä, inredd med stoppade möbler och textilier i jordiga färger. Inga kantiga hörn eller spetsiga former. Förra årets vann huset priset för årets Stockholmsbyggnad.

I ett co-working space på våning två, jobbar ingenjören och entreprenören Zozo Hassan. Precis som sin arbetsplats har hon prisats. För fem år fick hon stora Ingenjörspriset i kategorin Inkludering. Utmärkelsen delas ut av företag i branschen och i motivering beskrevs hennes potential som enorm.

Vägen har inte varit rak

Nu har fem år gått. Hon har smygstartat sitt andra bolag som lanseras efter nyår. Målet är att bli en europeisk ingenjörsplattform där nya idéer kan paras ihop med kompetenser och investerare. Hon ser projektet i sig som exempel på hur det kan gå till. Hon hade idé och hittade en första investerare i Per Utterbäck, senior rådgivare och med en bakgrund som strategichef på AB Volvo.

– Han är en person som tror på oss och det är vi väldigt glada för. Vi hoppas att fler också ska kunna hitta sin Per tidigt i sin resa.

Zozo Hassan passar in på Forskaren, huset speglar hennes avsaknad av vassa armbågar och kantighet. Det låter enkelt när hon berättar om sin entreprenörsresa och tro på sig själv. Men vägen till ett av Stockholms modernaste kvarter och centrum för Life science har varit allt utom rak. Hennes bagage är tungt, men att ge upp existerar inte för 32-åriga Zozo Hassan.

– Jag tar risker och utmanar mig själv jättemycket. Jag brukar säga att jag har blivit väldigt bekväm i det obekväma.

”Då var jag så gott som blind”

Fyra år gammal flydde hon med sin mamma och mormor från hemlandet Irak. Det tog dem tre år att ta sig till Europa och genom land efter land med hjälp av smugglare. Från Irak till Turkiet och vidare till Bulgarien, Ungern, Tyskland och slutligen Sverige.

– Jag minns mycket och ibland får jag flashbacks från saker jag har varit med om.

Under flykten får lilla Zozo en akut ögoninflammation. Familjen har inte pengar till vård och vågar inte söka hjälp av rädsla för att åka fast och skickas tillbaka till Irak. Den risken kunde de inte ta, berättar hon.

– Jag var bara ett barn så jag förstod inte att min syn var dålig. Jag fortsatte mina dagar som vanligt och gick in i väggar utan att fatta riktigt.

Sju år gammal kommer hon och familjen till Sverige 2001.

– Då var jag så gott som blind. Jag hade förlorat min syn successivt under flykten.

Ordnade själv ett möte med rektorn

Efter en kort period i Valdemarsvik hamnar familjen i Stockholm. Den första ögonoperationen gör 2003, sedan dess har det blivit många.

Synfelet och all tid på sjukhus hindrade Zozo från att börja i vanlig skola. Hon blev kvar i det som kallas förberedelseklass i flera år. Specialskolan för synskadade ville hon inte gå i, berättar hon. 14 år gammal ordnade hon själv ett möte med rektorn på en skola och får börja i en vanlig klass där hon i raketfart pluggade till sig slutbetyg från nian.

Zozo Hassan kände att saker och ting skulle ordna sig och mamma och mormor stöttade henne i det hon ville.

– Jag fick cykla fast jag inte såg. Jag är så tacksam för att de trodde på mig och på min förmåga.

”Ingen ska tala om för mig vad jag inte kan”

Under gymnasiet öppnades dörren till ingenjörsvärlden genom ett mentorsprogram. Hon fick en mentor från KTH, som såg hennes potential. Men Zozo ville bli psykolog. All tid ensam hade väckt nyfikenheten på hur människor och sociala relationer fungerade. Men intresset för hur radion såg ut inuti och hur sladdar kopplades ihop fanns också där. Att hon inte drogs till ingenjörsyrket tror hon berodde på hur branschen såg ut.

– Det är svårt att se sig själv på en plats där det saknas personer som är som jag. Jag har en annorlunda bakgrund, jag har flytt och har synfel. Det var för stort.

Även föreställning om ingenjörsyrket som svårt och krävande spelade in. Men tillfälligheterna vill annorlunda. Gymnasiebetygen räckte inte för psykologprogrammet och hon sökte utbildningen Innovation och produktdesign på Mälardalens universitet.

Under studierna kämpade hon med sitt synfel  och en lärare ifrågasatte om utbildningen var rätt för henne. Det väckte Zozos beslutsamhet.

– Där och då kände jag att ingen ska tala om för mig vad jag kan och inte kan och blev ännu mer bestämd i att visa att det går.

När utbildningen gick mot sitt slut kände hon en oro för hur hon skulle få jobb. Hon kände ingen som jobbade på ett teknikföretaag – men tog snabbt tag i problemet själv På en studentmässa fick hon kontakt med en chef på Volvo. Det ledde till ett sommarjobb, examensarbete och anställning. De trodde på henne och på några månader klättrade hon till rollen som lead-ingenjör.

– Jag hoppas att flera personer hittar någon som tror på dem.

”Har fått känna hur det är att misslyckas”

Under pandemins första år gjorde hon det hon beskriver som det svåraste i sin karriär. Hon pitchade idén om ett konsultbolag som skulle koppla ihop företag med ingenjörer med utländsk bakgrund som saknade eget nätverk, för en av sina seniora kontakter. Han sa, ja kör. Och hon körde. Hon jobbade ensam och även om verksamheten utvecklades tvingades hon att lägga ned.

– Jag har också fått känna på hur det är att misslyckas. Jag tror att det är väldigt viktigt att få visa både det som är bra och det som är dåligt. När jag föreläser för ungdomar och studenter vill jag inte bara ge en bild av min framgång.

I dag är hon osäker på om hon fortfarande sticker ut i branschen. Hon tror att mångfalden ökat, men också att hon blivit tryggare och känner sig mer självklart i sammanhanget. Om tio år hoppas hon kunna investera i andra entreprenörers idéer och drömmar, precis som andra gjort i hennes.

Men hennes högst personliga problem är kanske där framtidens innovationer kan förändra liv som mest.

– Jag hoppas att tekniken kommer så pass långt att jag kan börja se med mitt vänstra öga.