Det moderna facket har förvandlats till en slags jobbcoach som peppar och hjälper medlemmarna att söka nya jobb. Samtidigt tonar man ned det solidariska budskapet eftersom det inte längre säljer. Det menar psykologen Andreas Bergsten som har skrivit en doktorsavhandling om Fackets kulturkris.
Det moderna facket har förvandlats till en slags jobbcoach som peppar och hjälper medlemmarna att söka nya jobb. Samtidigt tonar man ned det solidariska budskapet eftersom det inte längre säljer. Det menar psykologen Andreas Bergsten som har skrivit en doktorsavhandling om Fackets kulturkris.
I veckan höll Arenagruppen ett seminarium i Stockholm med anledning av psykologen Andreas Bergstens nyutkomna doktorsavhandling Fackets kulturkris- metaforer som organisationsterapi.
Andreas som tidigare arbetat på Unionen (då det fortfarande hette SIF) har i sitt arbete undersökt SIF:s marknadsföringsarbete och sett hur svårt förbundet hade att nå ut med sitt budskap till medlemmarna. Detta beror, enligt Andreas, på att de fackliga företrädarna själva inte vet vad facket står för längre.
–- Fackets identitet är i gungning och det står utan ideologisk kraft i dag. Dagens unga vill inte höra talas om det kollektiva utan det är det individualistiska budskapet som gäller, säger han som menar att SIF tog fasta på detta i sin kampanj och målade upp förbundet som medlemmens personliga coach, en sprinter som hejar på medlemmen när denne förlorar eller söker nytt jobb. Resten av den verksamhet som facket sysslar med hamnade i skymundan vilket ledde till att ombudsmännen och förtroendevalda blev osäkra på vilken roll de hade.
Dubbla budskap
–- Coachningserbjudanden var den första kontakten medlemmarna fick av förbundet, några veckor senare kom en broschyr i brevlådan där medlemmen upplystes om förhandlingshjälp och andra förmåner som kom med det fackliga medlemskapet, fortsätter Andreas och beskriver SIF:s slogan ”Vi är starka tillsammans. Också var för sig” som ett typexempel på förbundets svårighet att beskriva sitt uppdrag.
Andreas säger att SIF brottades väldigt mycket med den individualistiska kontra kollektivistiska tanken inom fackföreningsvärlden och detta, menar han, är något som går igen i samtliga fackförbund i dag.
–- Vi har byggt upp samhället utifrån individen och det individuella budskapet är så starkt, speciellt bland de unga i dag. Individuellt är modernt och attraktivt medan det kollektiva är förlegat och grått och här krockar det för fackförbunden som vill erbjuda både och till medlemmarna, säger han och efterlyser att fackförbunden återigen börjar fråga sig vad de vill åstadkomma ute i arbetslivet.
Förbunden måste hänga med
–- Världen har förändrats och de gamla begreppen har tappat i värde, vi måste våga föra en diskussion om det här, säger Andreas.
Till seminariet kom flera fackliga företrädare och några opponerade sig mot den negativa bild som Andreas målade upp om den moderna fackrörelsen. Någon tyckte att det var bra att fackföreningarna anpassar sina tjänster efter det som medlemmar efterfrågar.
En röst för de svaga
En annan tyckte att Andreas hade rätt i att facken kommit ifrån sin kärnverksamhet och att de i framtiden måste lägga större fokus på att företräda och ge en röst för de mest marginaliserade i samhället.
Seminariet väckte fler frågor än svar. Och det var nog det som var meningen, att få förbunden att i större utsträckning börja reflektera kring sin egen verksamhet.
Ett förbund som inte känner igen sig
Peter Larsson, samhällspolitisk direktör på Sveriges Ingenjörer, känner inte alls igen Andreas Bergstens beskrivning av det moderna facket.
— Vi försöker få en individualisering inom kollektivets ram och det skiljer oss exempelvis från TCO. Och den senaste medlemsundersökningen går på tvärs med den vedertagna uppfattningen av att unga bara tänker på sig själva. Det de framförallt värderade var trygghet och gemenskap, säger Peter.
Han ser inte karriärcoachning som ett sätt att locka fler medlemmar utan som en trygghetsservice till medlemmarna.
— Karriärcoachning är ett sätt att ge medlemmen trygghet. Det är ett sätt för oss att hålla medlemmarna anställningsbara och få dem att tänka över sin arbetssituation, säger Peter.
Läsarfråga: Håller du med Andreas Bergsten, har facket förlorat sitt fotfäste? Och vad är egentligen fackets uppgift i dag? Vi vill gärna höra vad du tycker.
