Det kan beskrivas som ett supermikroskop, och det lockar forskare från hela världen inom allt från arkeologi till medicin till lilla Lund. KTH:s stora pris 2011 tilldelas Mikael Eriksson, chefskonstruktör på Max-lab i Lund, som var med från den första tanken på synkrotronljuslaboratoriet redan för 30 år sedan.
– Grattis!
– Tack! Jag är överväldigad själv, jag blev väldigt förvånad när jag fick beskedet igår.
– Berätta – vad är det du har gjort för något?
– Det vi sysslar med är konstruktion av acceleratorer för röntgenframställning. Jag har hållit på länge i branschen, jag är 66 år gammal och började jobba med det här redan när jag var 30 år. Det gör att jag har fått ett försprång. På senare tid har användningen av röntgenkällorna ökat väldigt kraftigt. Prestandan på de här maskinerna har också ökat med faktor 10 för varje decennium – det är dubbla ökningstakten mot datorer. Så det utvecklas i ett rasande tempo. Man får hålla i hatten!
– Vad används tekniken till idag?
– Man använder den till materialundersökningar av alla möjliga slag. Man tittar på hur saker fungerar, hur material är uppbyggt och reagerar på olika sätt. Det kan vara gaser, svetsfogar, läkemedel, processer, katalyser, oxideringar, nya batterier, uttunning av ozonskiktet, ja överhuvudtaget allt där man vill gå ner på atomär och molekylär nivå för att se hur ämnen är uppbyggda. De 900 användarna som kommer hit varje år täcker också ett ofantligt spann. Det finns till och med maskaratillverkare som använder samma teknik för att se varför håret bleks när man använder maskara!
– Så hur påverkar forskningen vid just Max-lab oss vanliga medelsvenssons?
– Vad som görs var är faktiskt väldigt svårt att veta – användarskaran som kommer hit är otroligt otrogen. Forskarna åker runt till olika maskiner och gör sina experiment, beroende på exakt vilken teknik de behöver och var de lyckas få tid. Men som exempel kan man säga att när jag fick min första bil efter att jag hade gjort lumpen var jag överlycklig om motorn höll i 10 000 mil. Nu håller bilmotorerna i 100 000 mil, och det beror på att slitdetaljerna i motorn har utvecklats, man använder nya legeringar som har tagits fram med hjälp av den här tekniken. Samma sak är det med dagens datorer. De som i dag ses som snabba forskades fram för runt 40 år sedan med hjälp av den här teknologin, och det de tittar på hos oss nu kommer vi att se resultatet av om kanske trettio år. Man använder också den här tekniken till att ta fram mediciner, bland annat när man försöker få fram antibiotika som bara angriper en viss sjukdom och inte de övriga bakterierna i kroppen, mediciner som fungerar selektivt och utan biverkningar. Det är ju en läkemedelsdröm, och för att lyckas med det måste man veta hur medicinen ser ut och fungerar på molekylär nivå.
– Varför har just ni lyckats så bra med utvecklingen av tekniken?
– Jag tror att vi har den optimala storleken på forskargrupperna. Dessutom har vi en väldigt bra struktur i Sverige när gäller att fånga upp idéer, med forskningsråd och privata stiftelser. Därför har det varit möjligt att finansiera det här nytänkandet inom acceleratortekniken.
– Vad var det ni gjorde då för 30 år sedan som var så nytänkande?
– Rent tekniskt integrerarade vi olika funktioner med varandra på ett ganska okonventionellt sätt. Vi släppte det gamla konceptet på hur man ökar prestanda. I stort sett ökade vi helt enkelt antalet celler i maskinen, men för att maskinen då inte skulle bli otympligt stor var vi tvungna att miniatyrisera det hela. För att lyckas med det var vi tvungna att använda ny teknologi, bland annat för hur man skapar vakuum. Det var en mängd teknologier som måste anpassas till varandra, och i och med detta har vi både lyckats få upp prestandan och få ner priset på apparaterna.
– Hur tror du att det kommer sig att ni lyckades se möjligheten att kombinera teknikerna på ett nytt sätt?
– Jag tror som sagt att det har att göra med den optimala storleken på gruppen. I normala fall, när man har en expertgrupp, är det inte så lätt att kommunicera med experter inom andra områden. Men på ett litet ställe som Max-lab har vi fått syssla med lite allting, och på så sätt blivit mer generalister än experter. Och det visade sig vara ett väldigt bra sätt att lyckas integrera teknikerna. Jag är ju inte är ensam med att ha utvecklat tekniken, det måste jag betona. Vi har haft många, många möten och många samtal, som till slut ledde fram till detta.
– Det började ju inte så högteknologiskt med Max 1 – stämmer det att ni bland annat använde en kollegas mammas mangel när ni limmade ihop transformatorplåtar?
– Ja, jag tror att en nödvändig förutsättning för att våga integrera teknikerna är att man har lite ”skit under naglarna”. Man måste våga experimentera. Och Max-lab 1 var ett jäkla hembygge, vi gjorde magneterna och allt annat själva. Kanske egentligen inte optimalt sätt starta på, det tog väldigt lång tid. Men å andra sidan lärde oss verkligen hantverket från grunden.
– När man tittar på prislapparna för de här maskinerna så kan man haja till – Max IV, som ska stå klar 2015, beräknas kosta uppemot 3 miljarder kronor.
– Ja, men om man räknar på ett annat sätt så är det inte så dyrt. Det här är egentligen röntgenfabriker där man utför ett 20-tal experiment parallellt. Så kostnaden per experiment är faktiskt ungefär samma som för ett elektronmikroskop, som är en enklare teknologi. Det här är inte big science, det är en jäkla massa small science!
– Så det är värt pengarna?
– Ja, det kan man ju kalla en ledande fråga… Men jag skulle till och med vilja spetsa till det hela och säga att vi inte har råd att låta bli. Det skulle i så fall betyda att svensk industri och forskning skulle hamna på efterkälken, och jag tror att vårt lands välstånd bärs upp av den starka industrin.
– Apropå pengar – du får en miljon kronor i prispengar. Vad ska du göra med miljonen?
– Ha ha, jag vet inte. Alla frågar det. Har du några bra tips? Nej, jag får nog prata med min fru. Hon är nog mer uppfinningsrik i det avseendet.
