Ingenjören har träffat de två nya ledamöterna i Sveriges Ingenjörers förbundsstyrelse, Joachim Pettersson på Rönnskärsverken och teknologen Patrik Kärräng, som pluggar till rymdingenjör i Luleå.
Ingenjören har träffat de två nya ledamöterna i Sveriges Ingenjörers förbundsstyrelse, Joachim Pettersson på Rönnskärsverken och teknologen Patrik Kärräng, som pluggar till rymdingenjör i Luleå.
Joachim Pettersson på Rönnskärsverken vill slå vakt om kvalificerade jobb för ingenjörerna och bra avtal med arbetsgivarna.
Vad har du för erfarenheter av fackligt arbete?
– Jag är sedan många år engagerad i Rönnskärsverkens akademikerförening och numera ordförande. Jag har också varit med i förhandlingsdelegationen för GAF tillsammans med stål och metall sedan tidigt 90-tal. Därför tror jag att jag vet en del om förhandlingsarbete både på central och på lokal nivå.
Vilka frågor brinner du för att driva?
– Sveriges Ingenjörer måste bli bättre på att hävda sin särart. Ingenjörerna måste fortsätta kämpa för egna avtal och förhandlingar. Det finns ofta en risk för att vi blir en svans på Unionen och det måste vi slåss mot. Ett problem är att för många ingenjörer inte arbetar med tillräckligt kvalificerade arbetsuppgifter. Det är vanligare på företag på mindre orter där det inte finns många ingenjörsjobb och därför begränsade karriärmöjligheter. Det här leder till att löneutvecklingen stannar upp.
Ser du någon lösning?
– En sak som vi måste kämpa mot är befattningsvärderingarna som låser in oss i boxar. Vi måste kräva att vi bedöms efter vår individuella kompetens, prestation och hur vi bidrar till företagets framgång. De enda boxar jag kan tänka mig har golv men absolut inga väggar eller tak. De låsta boxarna leder till att lönerna komprimeras. Vi måste få en mycket större spridning av lönerna så att alla känner att det lönar sig att göra ett riktigt bra jobb.
Vi får inte heller bli för bekväma och slå oss till ro. Vi måste hela tiden söka jobb hos andra arbetsgivare. Det behöver inte leda till att vi byter jobb, men kan vi visa att någon annan vill betala mer har vi ett bättre förhandlingsläge
Vad har du för bakgrund?
– Jag tog först en master i fysik vid Umeå universitet och gjorde mitt examensarbete på Rännskärsverken. De erbjöd mig sedan jobb och möjlighet att plugga till bergsingenjör vid Luleå tekniska universitet. Jag kompletterade med alla tekniska kurser men gjorde tyvärr aldrig exjobbet för att kunna ta ut examen.
För första gången har teknologerna i Sveriges Ingenjörers fullmäktige valts helt i demokratisk ordning. Patrik Kärräng, som läser på andra året till rymdingenjör i Luleå, har också valts in som ny teknologrepresentant i förbundsstyrelsen.
Hur blev du intresserad av facket?
– Det började faktiskt första dagen på Tekniska högskolan. Många pratade om att gå med i Sveriges Ingenjörer – då var det i och för sig bara medlemskap. Men sedan såg jag att förbundet behövde studentinformatörer, och som alla studenter behövde jag pengar, så jag sökte det jobbet, och har jobbat med det.
Och sedan kandiderade du till styrelsen?
– Som studentinformatör jobbade jag en del med att uppmana andra att kandidera till posten som teknologrepresentant i styrelsen, men jag tänkte: varför inte söka själv?
Vad kommer du att sikta på som representant i styrelsen?
– Jag vill nog säga min åsikt i alla möjliga frågor, men visst, vi teknologrepresentanter driver frågan om mentorskap. Det har pratats om det länge i förbundet, men det har inte blivit av förut.
Hur skulle det fungera?
– Yrkesverksamma medlemmar får en adempt. Vi har inte utformat de exakta formerna, men det skulle vara informella samtal under ett år, kanske någon gång i månaden eller så.
Vilka andra frågor är aktuella?
– Vi teknologer i fullmäktige diskuterade hur vi skulle jobba, brett eller smalt, och vi har diskuterat om vi skulle driva frågan om utbildningskvalitet också. Men till att börja med koncentrerar vi oss på frågan om mentorskap.
