Sveriges beredskap är inte god

Sverige har en oljereserv som räcker i 90 dagar – på papperet. Men hur skulle vi egentligen klara av en oljekris? Inte alls bra, enligt de bedömare som diskuterade frågan på Folk och försvars seminarium på onsdagen.

Sverige har en oljereserv som räcker i 90 dagar – på papperet. Men hur skulle vi egentligen klara av en oljekris? Inte alls bra, enligt de bedömare som diskuterade frågan på Folk och försvars seminarium på onsdagen.

Klimatmålen till trots är Sverige fortfarande extremt beroende av oljeimport – hela 30 procent av landets totala energibehov tillgodoses av olja. Den gamla sanningen att ”utan olja stannar Sverige” gäller i högsta grad fortfarande, menade Lars Ekwall, generalsekreterare på Folk och försvar, i sitt inledande anförande.

– Under andra världskriget lyckades Sverige med konststycket att vara i princip helt självförsörjande. Det är inte längre möjligt. Bland annat är livsmedelsförsörjningen i oerhört hög grad beroende av diesel för transporter. Försvinner dieseln är vi ganska snabbt utan mat, sade han.

Samtidigt som beroendet av olja är lika stort som någonsin tidigare så tryter resurserna i närområdet, konstaterade Stefan Riben, ordförande för nätverket Olja och Gas.

– Oljeproduktionen i Nordsjön nådde sitt maximum omkring år 2000 och befinner sig i en nedförsbacke. Nya fynd kan göra nedförsbacken mindre brant, men en nedförsbacke är det likväl, sade han.

Norge har redan haft sitt ”peak oil”, med andra ord. Det innebär också att vårt beroende av lågkvalitativ rysk olja ökar, påpekade Stefan Riben. Ryssland står i dag för 40 procent av den svenska oljeimporten – och samtidigt har konkurrensen om den ryska oljan ökat i takt med den ekonomiska utvecklingen i framför allt Kina.

 – Våra två huvudleverantörer av olja, Nordsjön och Ryssland, är mycket osäkra i framtiden. Vi kommer troligtvis att tvingas att gå till mellanöstern för att få olja, med allt vad det innebär i politisk osäkerhet och långa transporttider, sade Mikael G-son Löw, vd på Preem, Sveriges största oljebolag.

Hur oljetillgången ser ut världen som helhet är omdebatterat, men enligt den mest optimistiska prognosen har produktionen i vart fall nått en platå. Det innebär också i praktiken en ”peak”, både eftersom de oljeproducerande länderna konsumerar mer själva och eftersom fler länder än förr, återigen med Kina i spetsen, konkurrerar om samma mängd olja.

– Det här är ett hot mot OECD som man egentligen inte pratat om. Det håller på att ske en dramatisk förändring i vilken mängd olja som finns tillgänglig för konsumtion för OECD-länderna. 2005 fanns möjlighet att importera 38 miljoner fat om dagen. Nu är vi nere i 32 miljoner fat om dagen, och de närmaste tio åren kommer vi att tappa ytterligare 10 miljoner fat om dagen. Jag tror att inom fem år så har vi ransonering av diesel inom Europa, sade Kjell Aleklett, professor i fysik vid Uppsala universitet och en av grundarna till ASPO, Association for the Study of Peak Oil and Gas.

Så vad händer om en kris inträffar och Sverige plötsligt står utan olja? Faktum är att det finns en beredskap – enligt lag ska oljebolagen själva se till att det ständigt finns 90 dagars oljebehov i lager. Men frågan är dock om beredskapen är tillräcklig.

– Man ska vara medveten om att 90 dagars oljereserv inte är bestämt utifrån något behov, det är en praktisk gräns för vad vi klarar av att lagra, sade Allan Widman (FP), ledamot i försvarsutskottet.

Med stigande oljepriser blir det också allt tyngre rent ekonomiskt för oljebolagen att hålla så stora lager. Och ett 90 dagars förråd skulle i praktiken ändå inte räcka i 90 dagar, påpekade Mikael G-son Löw på Preem.

– Det finns en del slasktrattar i raffinaderierna och depåerna, så det finns en del olja som man inte kan få ut. Så i praktiken är vi kanske nere på 70 dagar. De flesta av våra bensinmackar är också obemannade, och en kris kommer garanterat leda till att folk hamstrar. Mackarna kommer tömmas på två dagar, sade han.

Enligt Mikael G-son Löw finns det också en stor motsättning mellan kravet på beredskapslager och målsättningen att bli oberoende av fossila bränslen. Samtidigt som de svenska raffinaderierna borde byggas om för att kunna möta marknadens behov av ”lättare” oljeprodukter, har regeringen bestämt att Sverige till 2030 bör ha ”en fordonsflotta som är oberoende av fossila bränslen”.

– Det är för det första en helt orealistisk målsättning. Medelåldern på bilar i Sverige är 19 år, så det är bara att räkna baklänges – alla bilar som säljs nu skulle egentligen behöva vara fossilfria. Mer realistiskt är att kanske en fjärdedel av fordonsflottan är fossilfri, sade han.

– Men om vi trodde på den målsättningen, skulle vi snart lägga ner våra raffinaderier i Sverige. Det finns ingen anledning att utveckla dem och anpassa dem efter marknadens behov i så fall. Så hur ska vi som bolag egentligen ställa sig till detta? Ska vi redan nu börja dra oss ur Sverige?

Moderaten Cecilia Tenfjord-Toftby höll med om att man från statligt håll måste bli bättre på att skicka tydliga långsiktiga signaler till industrin.

– Vi måste bli bättre på att konkretisera vår oljeberedskap. Det finns en rädsla och osäkerhet både inför hur krisberedskapen egentligen ser ut och inför våra långsiktiga mål. Den osäkerheten måste röjas undan.

Enligt experterna på plats fanns en stor osäkerhet inte bara om hur länge en 90 dagars reserv egentligen skulle räcka, utan också hur oljereserven skulle ransoneras vid en eventuell kris. Enligt Urban Bergström på Energimyndigheten är det regeringens inställning att marknaden själv i så stor utsträckning som möjligt får avgöra var reservoljan hamnar i ett sådant scenario.

– Om vi skulle se att marknaden inte kan lösa problemen själva har vi som en sista utväg att gå in och störa marknaden, genom skatter och regler och i extrema fall genom konfiskering av olja. Men även då ska naturligtvis oljebolagen få betalt, sade han.

Men även om det finns ett lager och en viss beredskap, så skulle det vara väldigt naivt att tro att Sverige inte skulle drabbas hårt av en eventuell kris, menade Peter Jeppsson (S), ledamot i försvarsutskottet.

– Vi kan inte vaggas in i trygghetstanke och tro att en reserv på 90 dagar löser alla problem. Vi är fortfarande väldigt sårbara. Vi tittar ofta på Grekland och andra länder i kris och raljerar över hur människor agerar och reagerar. Men vi skulle nog reagera likadant om det blev en kris här, med hamstring och annat, sade han.

Cecilia Tenfjord-Toftby (M), ledamot i näringsutskottet, ställde sig även hon tveksam till hur mycket ett 90 dagars reservlager skulle kunna mildra effekterna av en internationell oljekris.

– Vi måste absolut ha en krisberedskap, men om händer något i till exempel Iran så är det ett globalt problem. Vi kan inte stå ensamma då, utan vi måste samarbeta inom EU, sade hon.

Den tuffaste kritiken mot systemet kom från Allan Widman (FP).

– Jag tror inte vi har ett bra system, ärligt talat. Men det här seminariet visar på det mest effektiva sättet att öka beredskapen för en oljekris – att frågorna kommer upp till diskussion och att vi blir informerade. Vi måste få upp den här frågan högre på agendan, sade Allan Widman.

Sammantaget rådde en förhållandevis stor enighet om att dagens system lämnar mycket övrigt att önska. Om en oljekris slår till mot Sverige, vare sig det är en kortsiktig eller långsiktig, kommer den att få stora konsekvenser. Men kanske inte bara negativa, menade Allan Widman när han fick chansen att sammanfatta sina intryck från seminariet.

– Ja, oljan kommer att ta slut, och vi måste med prisets hjälp fasa ut den. Jag tror också att om vi drabbas av en kris, så kommer oljepriset inte att återgå till det normala igen. Men på så sätt kan också en kris till och med bli till hjälp när det gäller att fasa ut oljeberoendet.

Peter Alestig Blomqvist