För en tid sedan lyssnade jag på en TED-föreläsning av Sherry Turkle, en amerikansk psykolog och sociolog. Hon pratar bland annat om hur beroende vi har blivit av våra mobiltelefoner och hur vi i dag alltmer betraktar mobiltelefonen som en del av oss själva.
När jag skaffade min första mobiltelefon 1997 frågade jag mig själv om jag verkligen skulle ha så stor nytta av den. I dag undrar jag hur jag någonsin klarade mig utan. Det har nästan blivit omöjligt att utföra den enklaste planering utan den där manicken. Vi småduttar kring möten och säger ”jag är mitt på torget, ser du mig, jag vinkar…” och när någon glömmer mobiltelefonen sprider sig lätt en stämning av panik.
Jag glömde mobilen hemma en dag häromveckan när jag åkte till jobbet. Och naturligtvis gick det käpprätt åt pipsvängen. Efter jobbet skulle jag och min fru träffas på det stora möbelbolaget. Eftersom jag inte hade någon mobiltelefon, bestämde vi noggrant tid, på fiket på bottenvåningen.
Där sitter jag och väntar på utsatt tid, och efter 15 minuter frågar en anställd efter mitt namn. Han frågar om det är korrekt att jag är utan mobiltelefon. Jo, det är korrekt, säger jag. Han räcker fram sin mobil. Där möter jag, inte min frus röst, utan en röst som tillhör annan anställd på möbelföretaget som säger att hon har förstått att jag inte har med mig min mobiltelefon och att min fru sagt att hon inte kan komma som avtalat, för hon är på väg till akuten med ett sjukt barn. Och hon säger också att min fru vill att jag ringer tillbaka ”så fort jag bara kan.”
Jaha, tänker jag. Min fru som jobbar på sjukhuset – med sjuka barn – kommer förstås inte loss från sitt jobb för att de måste flytta ett barn mellan sjukhusen. Det är något som händer ibland. Vi får väl köpa möbler en annan dag. De där transporterna är en rutingrej, men de kan ta lång tid. Det vet jag sedan tidigare.
Jag får låna telefonen för att ringa tillbaka till min fru direkt. Om det är en upptagetton eller en hänvisningston jag får höra då, är jag lite osäker på så här i efterhand, men jag kommer inte fram. Typiskt, tänker jag. Det är svårt att boka tid med någon som har ett jobb som så ofta kräver att hon måste stanna kvar, men det är fint att hon meddelar mig. Så jag tar min ryggsäck och stegar iväg, för att åka hem.
Fyra minuter efter att jag har gått, kommer min fru till den avtalade platsen, till fiket. Där får hon höra att jag nyss har sprungit iväg, mer eller mindre hals över huvud. Jag har ju ingen mobiltelefon med mig, så min fru kan fortfarande inte nå mig. Nu tror hon att jag är uppriven över att ett av våra barn är dödssjukt.
Inget av våra barn är sjuka. Hon skulle inte flytta barn i jobbet. Hon ringde bara för att säga att hon var sen till mötet. Men den hjälpsamma kvinnan i växeln hör att kvinnan i telefonen – min fru – andas häftigt (min fru var ute och gick, och att prata och promenera samtidigt brukar låta ansträngt i telefon) samtidigt som hon kanske hör ambulanssirener i telefonen (min fru promenerade på sjukhusområdet). Allt detta gör att kvinnan får en uppfattning av att något ytterst allvarligt är på väg att hända. När hon därtill hör att kvinnans man saknar sin mobiltelefon förstärker det känslan av hot, att någonting är allvarligt fel. Det är min teori.
Personalen försöker verkligen vara schysta och hjälpa till. Men det blir bara fel. Och jag inser att felet till stor del är mitt. Alla tar för självklart att man har sin mobil med sig, och missförståndet hade förstås aldrig uppstått om jag inte hade glömt min hemma. Samtidigt tycks effektiviseringen som kom med mobilerna också ha tagit bort något annat, kanske en bit av vår tålmodighet.
