Det här är den sista texten jag skriver för Ingenjören. I alla fall för den här vändan. I dag löper mitt vikariat som webbredaktör ut och Anna Eriksson, åter efter ett års tjänstledighet, tar över stafettpinnen igen.
Det har varit ett underbart roligt år där jag har fått träffa många intressanta människor och ingenjörer. Det har också varit fantastiskt kul att få utveckla ingenjoren.se – och bland annat ta fram den här bloggen. Det har också varit otroligt givande att få komma i kontakt med er läsare och få ta del av ert engagemang för de frågor vi skriver om.
För engagemang, det finns det. Om jag hade velat hade jag kunnat fylla med heltidstjänst med att diskutera våra artiklar. Kommentarerna och feedbacken har i princip alltid varit initierad och välformulerad. Jag vet inte hur många redaktioner som ärligt kan säga det om kommentarerna på sin hemsida. Att få den här typen av direkt respons på sitt arbete är förmodligen både den största tjusningen och den största nackdelen med att vara journalist – och det gäller nog i synnerlighet oss webbredaktörer.
Det här dilemmat, om man kan kalla det så, blev väldigt tydligt när jag för några dagar sedan gjorde en intervju med stabsjuristen på Migrationsverket apropå en artikel i magasinet om Sizar Shamoon, en irakisk ingenjör som varit i Sverige hela sitt vuxna liv men kan vara tvungen att lämna landet till sommaren – om han inte får nytt jobb.
När vi på Ingenjören fick höra historien om Sizar tyckte vi att det var en självklarhet att skriva om honom. Vi valde formen som ett ”möte” i magasinet. Lika självklart tyckte jag att det var att göra en uppföljning med Migrationsverket om alla de frågor som Sizars historia väcker. Under intervjun med stabsjuristen uttryckte han att Migrationsverket tycker att regelverket bör förändras. ”Perfekt”, tänkte jag, ”där har vi rubriken”. När det så var dags att skicka ut veckans nyhetsbrev, var det självklart att ta med intervjun med Migrationsverket.
Efter att nyhetsbrevet gått ut kom något av en kommentarsstorm på hemsidan (med våra mått mätt). Flera ifrågasatte varför vi över huvud taget skrev om Sizar. Vi hade en egen agenda, hette det, vi ville öka invandringen till landet. Någon hänvisade till en undersökning om svenska journalisters politiska preferenser, som visade att Miljöpartiet har en mycket starkare ställning bland journalister än hos befolkningen i övrigt, något som skulle göra att hela journalistkåren gemensamt sätter en snedvriden agenda. Vi på Ingenjören hade flera gånger visat prov på att vi inte var bättre – vi hade skrivit artiklar som ”framför kritik mot kärnkraften, är för feminism, och nu senast är för ökad invandring”, enligt en kommentar.
Det är lätt att som journalist glömma att de som skriver arga kommentarer är i kraftig minoritet. Nyhetsbrevet har över 100 000 mottagare. Det blev 33 kommentarer till artikeln, varav ungefär hälften var arga och ifrågasättande. Det gäller att inte köpa näthatarnas beskrivning av verkligheten, som chefredaktören på journalisternas fackförbundstidning Journalisten skrev i en ledare för ett tag sedan. Och om nu vi journalister själva skulle styra agendan så starkt – hur kommer det sig att en kritik av journalistkårens politiska snedvridning blir en så stor fråga i medierna? Borde vi inte ha ett stort intresse av att tysta ner en sådan nyhet?
Men samtidigt fick anklagelserna mig att tänka till. Hur stor inverkan har mina egna värderingar när jag upplever att mitt journalistiska automode slås på och säger ”ja, det här måste vi skriva om”? Jag tror ändå, precis som JMG-professorn Kent Asp uttrycker när han kommenterar sin undersökning om journalisters partitillhörighet, att den journalistiska professionaliteten ändå tar överhanden i de allra flesta fall.
Om jag tillåts spekulera lite – och det får man väl göra på en blogg – skulle jag tro att historier som den om Sizar och andra artiklar som rör invandringens alla aspekter snarare tenderar att väljas bort på redaktionerna runt om i landet, till förmån för bekvämare historier. Och det av den enkla anledningen att man inte orkar med de många arga kommentarer som alltid kommer från en liten men högtskrikande klick av läsare när man berör ämnet som journalist.
För det är minst sagt obekvämt. Vem vill bli beskylld för att driva sin egen agenda och förtiga sanningen? Bättre att låta bli att skriva om det, resonerar säkert många lite i smyg.
Men det tänker inte jag göra i fortsättningen heller. Jag ser det som en otroligt viktig uppgift som journalist att skriva om människor som hamnar i kläm i otympliga och rigida samhällssystem – och det är så jag ser på historien om Sizar.
Samtidigt är jag väldigt tacksam för de arga kommentarerna. Om inte annat för att jag blev påmind om att man verkligen är en ”gatekeeper” som journalist, oavsett i vilken utsträckning ens egna värderingar styr rapporteringen. Något alternativ kan jag visserligen inte se, men det är bra att ha i bakhuvudet när man väljer vad man rapporterar om och hur man gör det.
Med detta säger jag tack för den här gången, och hoppas att du som läsare fortsätter att kommentera och engagera dig lika mycket i framtiden! På återseende!
Jag var en av dem som lämnade en kommentar till artikeln om Sizar. Jag kommer inte ihåg alla kommentarer, men jag upplevde dem inte som direkt arga och i vilket fall som helst inte hatiska. Ska jag dra slutsatsen att alla som inte håller med om den förda invandringspolitiken med automatik stämplas som näthatare och troll? Hur ska vi i så fall kunna föra en diskussion? Man kan vara respektfull och ha genomtänkta argument även om man tycker att vi ska ha en mer restriktiv invandringspolitik. Man kan faktiskt även tycka att alla som är på den svenska arbetsmarknaden ska behandlas strikt efter sina meriter utan att väga in kön, ålder eller etnicitet, samtidigt som man tycker att vi ska ha en restriktivare invandringspolitik. Men för ”Ingenjörens” journalister är man då ett troll. Det enda resultatet av en sådan policy blir att man driver fler ut mot extrema åsikter.
Hej Henrik, eftersom Peter Alestig Blomqvist har slutat svara jag med en brasklapp för att det då är mina åsikter du får. Vi tar gärna emot reaktioner och andra åsikter än våra! Vi har ju en plolicy vad gäller kommentarer som du kanske har sett där det står att vi inte publicerar inlägg som är stötande formulerade eller direkta personangrepp. Och där märker vi att just i invandrings/flyktingfrågor och i jämställdhetsfrågor så är det en hel del som vi ber omformulera sig. De som har lämnat en riktig mejladress gör då det ibland men ganska ofta är de ”värsta” utfallen lämnade anonymt och syns aldrig på sidan. Så fortsätt skriv – andra åsikter än ens egna är ju ofta dem som får oss att tänka ett varv till!
Hälsningar
Jenny Grensman, chefredaktör