Byt fåtölj och få nya perspektiv

Sedan en månad är jag tillbaka på jobbet efter ett års tjänstledighet. Från att ha varit bosatt i Italien och ägnat dagarna åt att traggla verbformer och druckit stark espresso kom jag hem till effektiva Sverige igen. Omställningen var stor och det tog ett tag att tagga upp igen.

Men nu, efter några veckor, känns allt som vanligt igen. Fast ändå inte, på något märkligt vis. Året i Italien har gjort att jag har fått ett nytt perspektiv på saker och ting. Att för en period byta land har gjort att jag kan se på Sverige och jobbmarknaden utifrån, med en främlings ögon. Jobb, ja.

I Italien är ett jobb fortfarande en dröm för många. Där är den ekonomiska krisen mycket mer påtaglig än hos oss. Arbetslösheten ligger på 9-10 procent. Värst är det för ungdomarna med en arbetslöshet på över 30 procent. Och för kvinnorna. Endast hälften av Italiens kvinnor är yrkesverksamma och bland de som yrkesarbetar är det många som måste sluta jobba när de får barn. Samhället är inte gjort för att kombinera barn och arbete. Barnomsorg, i den utsträckning den ens existerar, är ruskigt dyrt. Så dyrt att det inte oftast inte är ekonomiskt lönsamt för kvinnan att fortsätta jobba. Detta har lett till att barnafödandet i Italien har gått ner kraftigt. Det går inte som i Sverige att ha både och. I Italien får kvinnorna helt enkelt välja: karriär eller barn.

När jag berättade för mina italienska vänner att jag tagit tjänstledigt för att plugga blev de förundrade. Och än mer förundrade blev de när jag förklarade att i Sverige så finns det en lag som stödjer det (studielagen).

– Jag skulle få sparken direkt om jag ens andades något dylikt till min chef, sa vännen och fick medhåll.

– Ja Svezia, sa en annan och suckade. Det är som en annan planet.

Och ja, jämfört med Italien så verkar det nästan så. Saker som vi ofta tar för givet i Sverige är många gånger en omöjlighet för dem som jobbar i Italien. Italien är ett fantastiskt land på många sätt- solen, maten, arkitekturen och de varma gästvänliga människorna. Men när det kommer till villkoren på arbetsmarknaden, ja då finns det fortfarande en hel del kvar på önskelistan.

Italien har med sina 60 miljoner invånare en betydligt tuffare arbetsmarknad än vad vi har i Sverige. Man måste ständigt ”se om sitt hus” så att man inte blir utbytt med någon som kostar mindre, är snyggare eller har turen att känna ”rätt” person. Svågerpolitiken är mycket utbredd i Italien. Svartjobben och korruptionen likaså.

Jag har en bekant som sökte jobb på ett företag som jobbar åt det statligt ägda tevekanalen Rai (Italiens motsvarighet till Sveriges Television). Jobbet gick ut på att hon skulle vara tevevärdinna och visa publiken i olika talkshows var de skulle sitta. För det skulle hon tjäna 4 Euro i timmen. Lönen skulle hon få en gång i veckan, i kontanter. Något tidschema var det inte tal om, hon skulle få sina jobbtider från dag till dag.  Tänk att ha det så, att aldrig veta när man ska jobba, utan rätt till semester eller sjukvård, eller föräldrapenning om hon skulle bli gravid och få barn. Tjejen i fråga accepterade villkoren. Som invandrare i Italien utan några gymnasiebetyg har hon inte så mycket annat att välja på. Här finns ingen myndighet som CSN som ställer upp med studielån. Ett annat alternativ är förstås att hon gifter sig och tryggar sin försörjning på det sättet. Men hon värnar sin frihet och vill tjäna sina egna pengar.

Det är lätt att bli hemmablind och ibland kan det vara bra att bryta upp från sin vanliga miljö. Jag har fått förmånen att bo och studera i Italien under ett år. Ett annat sätt att byta perspektiv på, som varken kräver vikarie eller planering, är att göra som kommissarie Kurt Wallander i Henning Mankells deckare. När Wallander behöver se på sina kriminalfall med fräscha ögon byter han helt enkelt fåtölj.