3D-skrivarna är mer än en hajp, enligt Krister Wiklund, biträdande programansvarig för teknisk fysik vid Umeå universitet, där man nyligen har invigt ett särskilt 3D-labb för studenterna.
I takt med att priserna för 3D-skrivarna gått ner har de ökat i popularitet, också bland lärosätena. Enkelt funkar skrivarna så att de skapar tunna lager av ett material, till exempel plast, metall eller glas, som läggs på varandra och bildar en tredimensionell form. På flera håll används den här typen av skrivare redan i undervisningen och tidigare i november invigde Umeå universitet ett särskilt laboratorium som ska ge ingenjörsstudenter tillgång till flera 3D-skrivare.
– Tanken med labbet är att våra tekniska fysiker ska få fri tillgång till tekniken, få använda det i kurser och testa koncept. De får använda labbet på fritiden och vara kreativa, berättar Krister Wiklund, biträdande programansvarig för teknisk fysisk och universitetslektor vid Umeå universitet.
Hela processen, att få ett problem, klura på lösningar, visualisera dem i datorn och skriva ut dem till en 3D-modell är ingen fluga, enligt Krister Wiklund. Tekniken i sig kommer sannolikt att förändras, men konceptet att kunna bygga egna föremål är här för att stanna och vi kommer nog att se en ökning i att studenter bygger och visualiserar saker i föremål från 3D-skrivare, tror han.
– Du kan skapa en virtuell 3D-modell i CAD-miljö och därefter kunna få ut föremålet, få det i handen och se att det kan lösa verkliga problem. Ska du lösa ett problem på ett företag måste det i slutändan lösas på riktig.
Det var Krister Wiklund som i november förra året fick frågan från två studenter om programmet inte kunde köpa in en 3D-skrivare. I teknisk fysik ingår flera projektkurser där studenter är ute på företag och löser problem. Lösningarna kan visualiseras med hjälp av digitalt baserad design i datorn, CAD, men har studenterna velat visa upp något i fysisk form har de tidigare fått använda sig av enklare material som frigolit och träpinnar.
Krister Wiklund imponerades inte bara av den nya tekniken i sig. Han såg också hur studenter upptäckte brister i konstruktionen av 3D-skrivarna och kunde förbättra dem genom att skriva ut nya delar.
– Det är den här processen vi vill ha, att studenterna ser ett problem, funderar på hur de kan lösa det, skapar en virtuell design, skriver ut och testar. Funkar det inte, gör man om.
Det var precis så det gick till när en grupp arkeologer bad studenterna om hjälp i våras. Arkeologerna ville kunna flyga över stora fält och fota där de funderade på att göra stora utgrävningar. De ville få en 3D-karta över ytan. Studenterna skulle bygga en hexacopter, en sex-armad konstruktion ungefär 90 centimeter i diameter med en centrumdel där dator, kamera, GPS, magnetometer och ultraljudssensor finns.
Studenterna började med att designa allt i datorn, skrev sedan ut delarna i 3D-skrivare, byggde upp hexacoptern och testflög. Första gången flög den in i en vägg och kraschade. Men studenterna kunde skriva ut de delar som hade gått sönder. Upptäckte de brister gjorde de förbättringar och testade igen. Till slut hade studenterna lyckats ta fram en hexacopter som tålde det den behövde tåla och kunde klara uppdraget.
3D-skrivare är ett enkelt sätt att ta in den kreativa processen i utbildningen, tycker Krister Wiklund. Samtidigt kräver tekniken även en viss form av kontroll eftersom det är möjligt att tillverka även sådant som kan vara till skada. Det har till exempel gått att skriva ut vapen i den här typen av skrivare. På Umeå universitet går det inte att skriva ut saker på egen hand, utan att någon märker det, säger Krister Wiklund.
– Man får informera om det här, om olämpliga sidor av 3D-skrivare. När studenter ska få access till det här rummet då ska vi ha formella regler. Det enda och bästa vi kan göra, är att informera om vad som är okej att ta fram.
Studenterna är medvetna om hajpen kring 3D-skrivare och hur de baksidor som kommer fram kan förstöra bilden, enligt Krister Wiklund, som redan börjat använda 3D-skrivarna i undervisningen.
– När labbet kör i gång på allvar får vi se vad vi behöver reglera. Jag vill att studenterna ska kunna vara kreativa och skapa saker. Så länge de inte skapar saker som är destruktiva tycker jag att det är okej.
Ania Obminska
