Jag träffar en bekant. Hon är tio år yngre minst, nyligen prisbelönad, kreativ, smart och kul. Hon är glad. Hon har äntligen kunnat sova. På sin tredje sjukskrivningsvecka har hon sovit riktigt gott för första gången på länge.
– Och jag ringer till kompisar och har tid att lyssna och fråga hur de mår. Det var länge sedan. Men det har tagit mig flera veckor att nå hit.
Och så berättar hon att på hennes arbetsplats är 20 procent av personalen för närvarande sjukskriven på grund av stress. Det är liten självständigt enhet i en hårt pressad bransch.
– Men när jag sitter där mitt emot min chef så känner jag mig som en smitare, säger hon. Jag säger att de här signalerna kan jag inte negligera längre, den här yrseln till exempel. Samtidigt vet jag att hon skulle behöva vara sjukskriven hon också för hon gråter för vad som helst. Om papperskorgen är full gråter hon. Men hon jobbar ändå fastän hon håller på att krackelera fullständigt. Det är rätt hemskt.
Ja det är rätt hemskt. För tio år sedan talade vi mycket om stressen och om det nya begreppet utbrändhet. Vi skrev om stressen som en riskfaktor. Nu talar vi mycket mindre om det samtidigt som sjukskrivningarna ökar. Mina barns lärare gråter på jobbet, en av min mans chefer gråter, min kollegas chef – utbrändheten griper omkring sig och ingenting tycks vi göra för att stoppa den.
Jo, jag läste om ett företag som har sex timmars arbetsdag som standard. Sex timmars arbetsdag och lön som alla andra i branschen. Deras VD svara mig att hon inte vet om de är friskare än andra – de har aldrig jobbat åtta timmar.
”Det vi gör kräver att vi är väldigt kreativa och jobbar med hjärnan hela dagarna.” skriver hon. ”Vi tror inte att man orkar jobba så på topp och effektivt mer än sex timmar om dagen.”
Inom EU beräknas över 40 miljoner vara drabbade av utmattningssyndrom. 40 miljoner! I Sverige hör stressrelaterade tillstånd som utmattningssyndrom till de diagnoser som har ökat mest sedan 2010. 40 procent av alla sjukskrivningar är i dag baserade på psykiatriska diagnoser. Kostnaden för dem har ökat med 20 miljarder kronor de senaste tio åren.
För inte så länge sedan skrev jag om hur många jobb kan tas över av datorer och robotar. Vissa såg det som ett hot men jag tycker nog att vårt sätt att se på människor som maskiner som aldrig stängs av, är ett betydligt större hot.
Hur lönsamt är det i längden?
Hej, Jenny!
Kan bara ”beklaga” att Du har rätt.
Att detta ”fenomen” med utbrändhet (numera ”utmattningsdepression”) tillåts härja utan att någon tar tag i orsakerna till anledningarna är ett ”mysterium”?
Man ägnar sig åt ”teoretiska tidsresor” för att beskriva ”vägen till undergång” och vem gagnar det?
A. Einstein myntade en gång ”ett bevis på dårskap måste vara att fortsätta göra om samma misstag gång efter gång och förvänta sig ett annat resultat”. Med en uttalad risk för att trampa på redan ömma forskartår, så är jag beredd att hålla med. Upplever att jag inte skall behöva ses som någon som ”hoppar på” eller ”kränker” någon, då jag ”bara” konstaterar att så ser det ut i denna ”verklighet vi alla är deltagare i”.
Och frågan jag ställer mig är när jag läser ”reglerna för kommentarer” ovan, borde inte forskningen som bedrivs, för att komma tillrätta med dessa ”problem” – ”anses irrelevanta”? Då man ”med lust och livlig värma” ”bara” bevisar att resultaten beror på ”faktorer” som antingen själva eller antingen sam- eller mot- verkar varandra och sas. ställer till det i slutändan.
Orsaker har anledningar och anledningar har orsaker, en ”naturlag” som faktiskt började verka strax före ”Big Bang”. För vad det var för anledning som orsakade den ”smällen” är fortfarande höljt i dunkel.