Är dyraste utbildningen bäst?

Sverige är ett av de länder i världen som lägger mest pengar på högre utbildning. Betyder det att svensk utbildning också är bäst? Eller har vi bara ovanligt dyra lokaler?

Baserat på OECD:s årliga publikation Education at a Glance har Universitetskanslersämbetet, UKÄ, tagit fram en rapport där svensk högre utbildning sätts i ett internationellt perspektiv.

Det är den första i en serie om tre och denna gång handlar det om finansiering. Här sticker Sverige och de övriga nordiska länderna ut genom att satsa mer offentliga medel än andra. Både per student och som andel av BNP.

Men då ska man komma ihåg att kostnaderna för forskning, i Sverige liksom i Schweiz, står för mer än hälften av den totala kostnaden. I de flesta andra länder går istället merparten av pengarna till utbildning.

Om man ser till enbart satsningarna på utbildning ligger Sverige fortfarande bra till men inte lika bra. Någonting som får Harriet Wallberg, universitetskansler på UKÄ, att betona att det krävs mer resurser till högre utbildning parallellt med forskning.

— Det är nödvändigt för att vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen, säger hon.

En central förklaring till att de nordiska länderna utmärker sig i sin ekonomiska satsning är såklart vår modell där merparten av den högre utbildningen bekostas av offentliga medel – medan länder som exempelvis Kanada, Sydkorea, USA och Australien har övervägande del privat finansiering, framför allt genom studieavgifter.

Bortsett från det, vad får vi i Sverige för pengarna? Bättre studenter? Högre andel högskoleutbildade invånare?

Lars Geschwind är forskare på KTH, lektor på avdelningen för lärande:
— En faktor är att vi i Sverige inte äger våra lokaler utan hyr dem till marknadsmässiga priser från Akademiska hus. I många andra länder äger högskolan också sina byggnader, säger han.

Han håller med Harriet Wallberg om att utbildningen behöver en uppgradering i förhållande till forskningen. Lars Geschwind tar Karolinska Insitutet (KI) som exempel.
— Där går 80–85 procent av intäkterna till forskning. Här på KTH ligger andelen också högt, på runt 70 procent, säger han.

På Sveriges Universitetslärarförbund, Sulf, är Karin Åmossa chefsutredare. Hon tycker att vi i Sverige är väldigt bra på högre utbildning och att det är ovärderligt att vi i så pass stor grad har vår forskning förlagd ute på universitet och högskolor. Istället för på privata institut.

— Den svenska varianten betyder att forskningen kommer studenterna till del och det är en oslagbar väg för ny kunskap att nå ut i samhället, säger hon.

Men hon ser andra problem inom den välfinansierade svenska högskolan. Lärarnas tid till undervisning, inklusive för- och efterarbete, krymper. Det blir allt mer administration, dokumentation och kontroll.

UKÄ gjorde förra året en undersökning som visade att professorer jobbar i snitt 51 timmar i veckan, lektorer 46 timmar. Studenterna klagar, med rätta, på att de inte får träffa sina lärare, säger Karin.

— Högskolevärlden är internationell till sin karaktär. Det här är inget svenskt fenomen. Om du läser nationalekonomi vid Stockholms universitet kan det vara uppemot 600 studenter på en föreläsning, man fyller halva Aula Magna.

Karin Åmossa påpekar att det inte behöver vara dåligt. Det viktiga är vad man sedan har för seminarier runt omkring som kompletterar föreläsningen.
— Men vi är nog många som undrar, vart pengarna tar vägen. Det skulle vara intressant att fråga ett par rektorer: Hur mycket går egentligen till undervisning? Hur mycket går till annat? Och vad är i så fall det?

Sedan år 2013 är Anders Hederstierna rektor för Blekinge tekniska högskola där merparten av anslagen helt enkelt går till löner. Hans erfarenhet är dock att det alltid går att effektivisera och frigöra resurser till utbildning och forskning.

— Den drivkraften är lika stark oavsett hur lärosätet är finansierat.

En viktig fördel med offentligt finansierad utbildning är enligt Anders Hederstierna att staten har möjlighet att styra mot mål som kan vara svårare att nå med privat finansiering – exempelvis en breddad rekrytering av studenter.

Hans svar på frågan om vad Sverige får för alla pengar som satsas på högre utbildning och forskning är entydigt:
— Ett bättre samhälle.

Svensk högre utbildning har de senaste 25 åren genomgått en enorm expansion. Statusen skulle höjas, många tidigare högskolor ombildades till universitet. Idag läser ungefär dubbelt så många på högskola jämfört med år 1990.

Vi hade i Sverige tidigare som politiskt mål att 50 procent av varje årskull skulle ha påbörjat högskolestudier vid 24 års ålder. Som mest var vi uppe i 44 procent av 24-åringarna år 1988. Därefter ökade barnkullarna rejält och andelen högskolestuderande har sedan dess inte kommit upp i samma siffror. Tidigt 2000-tal kom debatten snarare att handla om att höja utbildningens kvalité, om excellens och världsklass. Det politiska målet togs bort av den borgerliga regeringen.

När det gäller befolkningens utbildningsnivå ligger Sverige lite över OECD-genomsnittet.

I likhet med de flesta OECD-länderna har kvinnor högre utbildningsnivå än män. År 2012 hade 34 procent av Sveriges unga befolkning en högskoleutbildning, en siffra som varit densamma sedan 2009. I de flesta andra länder har andelen fortsatt att öka.

Marit Larsdotter