Om Sverige menar allvar med att nå ett nära noll-utsläpp år 2050, krävs ett teknikskifte inom den svenska basindustrin. Det hävdar Johan Rootzén, som den 1 september la fram sin doktorsavhandling i energi och materialsystem vid Chalmers.
Om Sverige menar allvar med att nå ett nära noll-utsläpp år 2050, krävs ett teknikskifte inom den svenska basindustrin. Det hävdar Johan Rootzén, somär doktor i energi och materialsystem vid Chalmers.
Johan Rootzén skrev nyligen tillsammans med Filip Johnsson, professor i uthålliga energisystem vid Chalmers, en debattartikel i Dagens Nyheter om att Sverige nu snabbt behöver en strategi för hur man ska ställa om basindustrin för en grönare produktion av stål, cement och drivmedel.
Johan Rootzén
Den svenska basindustrin står för någonstans mellan 15 och 20 procent av landets koldioxidutsläpp. De senaste åren, efter finanskrisen, så är utsläppen något lägre, men det beror snarare på en svalare marknad, inte så mycket på förändrade processer.
– Svensk industri har faktiskt också genomfört en hel del effektiviseringar, men tillgänglig teknik räcker inte för att vi ska kunna uppnå målen om en 80-procentig minskning av koldioxidutsläppen, säger Johan Rootzén.
Det finns försök att minska energi- och materialåtgågnen inom industrin. Det handlar till exempel om att minska metallspillet när man skär ut komponenter från stålplåtar och att öka användningen av återvunnen metall. Processtekniska nyheter är också under utveckling, som att recirkulera masugnsgas i masugnarna, och teknik för att ersätta stenkolsbaserad koks med biobaserad. Men den biobaserade koksen har tekniska nackdelar och enligt Johan Rootzén tyder studier på att man knappast kan ersätta mer än cirka 20 procent av det fossila kokset.
läs mer
Johan Rootzéns avhandling fokuserar på tre av basindustrins industrigrenar: stål- och cementproduktion samt petroleumraffinaderier.
De svenska basindustriföretagen deltar också i den europeiska forskningssatsningen ULCOS, Ultra-Low CO2 Steelmaking. En miljövänlig teknik för stålproduktion som undersöks i det programmet är att separera ut järnet från malmen med hjälp av elektrolys, men det ligger flera decennier fram i tiden. De flesta andra produktionsprocesser som undersöks inom ULCOS handlar därför om olika tekniska lösningar för att avskilja koldioxid och lagra den under marken, eller i praktiken snarare under havsbotten. Enligt Johan Rootzén kan omfattande koldioxidlagring bli nödvändig för basindustrin om Sverige år 2050 ska komma ner i nära noll-utsläpp.
Problemet är att industrin inte har råd. Den globala konkurrensen är stenhård och kostnaderna för att lagra koldioxiden under havsbotten skulle höja priset på stål med 25 procent och priset på cement med uppemot 70 procent.
Men Johan Rootzén konstaterar också i sin avhandling att prisökningen för slutkunden, köparen av en bil eller ett nybyggt hus, trots detta inte skulle bli mer än någon halv procent. Bilen skulle exempelvis bara bli någon tusenlapp dyrare.
Johan Rootzén och Filip Johnsson för därför också fram idén att material som stål och cement i Europa kan knytas till handelssystemet för utsläppsrätter. ”Om till exempel EU i lagom takt skärper kraven på minskad klimatpåverkan från materialproduktion så kommer detta att ’smitta av sig’ runt om i världen”, skriver de i sin slutreplik i Dagens Nyheter.
Sture Henckel
