Metallbasen tror på gemensamma fack

En alltmer digitaliserad industri ökar kraven på de anställda. Anders Ferbe, ordförande för IF Metall, tror att det i framtiden kommer att leda till att arbetarnas och tjänstemännens fackförbund slås ihop. Det är ett skeende som redan har börjat, säger han.

Anders Ferbe. Foto: Denny Lorentzen

Varför tror du på ett framtida gemensamt fackförbund för både arbetare och tjänstemän?
– Så mycket av kunskap flyttar in i maskinerna vilket kräver att operatörerna måste ha mer yrkeskunskap än tidigare. Vi har redan sett början på den förändringen och den kommer att fortgå. Det kommer att bli ännu svårare att se gränserna mellan arbetare och tjänstemän. Och i stället för att kriga sinsemellan behöver vi bygga en framtida struktur med ett företag, ett fack. Arbetare och tjänstemän måste skaffa sig maximal styrka för att kunna påverka företagen.

Vilka blir utmaningarna för ett sådant övergripande fackförbund?
– De blir förstås mycket stora. En av orsakerna till att Sverige har så hög facklig anslutningsgrad är att vi har haft skilda fackförbund för arbetare och tjänstemän. Det blir en oerhört viktig fråga: hur bibehåller vi en hög organisationsgrad när organisationen blir bredare. Den får inte bli utslätad och mindre tydlig. På tjänstemannasidan är fackförbunden exempelvis partipolitiskt neutrala, medan arbetarfacken är mer politiska. Det måste vi ha med oss. Om vi tittar i Europa så har man generellt en betydligt högre facklig anslutningsgrad bland arbetare än bland tjänstemän. En viktig del är att man klarar att behålla yrkesidentifikationen med facket.

Hur kommer vi dit?
– Om visionen är gemensamma fackförbund för arbetare och tjänstemän så kanske vägen dit kantas av allt fler gränsöverskridande samarbeten och gemensamma kollektivavtal.

Kan Facken inom industrin betraktas som ett första steg då?
– Ja, och jag ser gärna likartade konstellationer inom andra sidor av arbetsmarknaden. Vi har betydligt mer att vinna på samarbete än på att slåss inbördes. Skälet är att jobben och situationen för den enskilde är på väg att förändras.

Vilket tidsspann pratar vi om för en sådan förändring?
– Vi pratar flera decennier. Men rena samverkansfrågor går snabbare. Jag tror att vi inom några år ser att man träffar alltmer likartade avtal. Allra tydligast är utvecklingen kanske inom processindustrin. Där blir gränsdragningen mellan arbetare och tjänstemän allt svårare att dra. Men den utvecklingen kommer också att kräva mer vidareutbildning och ett arbetsliv som alltmer präglas av lärande.

Arbetsgivarna pratar ofta om vidareutbildning som den stora tryggheten?
– Ja, men det är orimligt att lägga all trygghet i vidareutbildningen. Vi måste fortsätta att ha ett rimligt anställningsskydd. Vi får inte landa i ett godtycke där arbetsgivaren bestämmer enväldigt vem som har rätt kompetens för jobbet. Vi måste vara överens om kriterierna för vad som är rätt kompetens.

Vem ska svara för vidareutbildningen?
– Företagen måste se kompetensutveckling som den viktigaste investeringen. De ska stå för en del. En andra del kan utbildningsanordnare stå för. Även de som jobbar på småföretag måste kunna få vidareutbildning. Sedan finns det förstås ett individuellt ansvar också. Det handlar om motivation och vilja. Alla måste se att ett bra jobb i morgon kräver ökad kompetens. Man måste ställa krav på både fack och arbetsgivare att man får sin kompetensutveckling. Både arbetsgivarna, parterna och individerna har ett ansvar.

Vilka är då riskerna med digitaliseringen av industrin?
– Risker finns alltid, men kom ihåg att en bra industri i grunden handlar om att säkra Sveriges framtid. Nyindustrialiseringen är det viktigaste loket för att dra välfärdståget.

Hur kan framtida avtalsrörelser påverkas av ett övergripande fackförbund med både arbetare och tjänstemän?
– Det är svårt att säga. Vi har redan ett starkt samarbete, så det steget blir väl egentligen mindre.

Hur ser du på förhandlingarna mellan PTK och Svenskt Näringsliv i somras, där LAS-turordningen skulle bytas mot en mindre kompetensutvecklingspremie?
– Jag vill inte recensera deras förhandling. Men tanken om en kompetensutvecklingsstiftelse är intressant som modell. Sedan visar den förhandlingen också att det för arbetsgivarna är oerhört viktigt att också diskutera LAS-turordningen.

Vad händer då med LAS-turordningen på lång sikt?
– I praktiken fungerar dagens förhandlingar bra. Vi har få tvister och man löser frågorna lokalt. Arbetsgivarna vill ensamma ha makten att bestämma vem som går och vem som stannar. Men de måste besinna att det ska finnas en dialog, medan de fackliga måste vara lite mer pragmatiska och se att dagens lagstiftning kanske inte är det ultimata skyddet för den enskilde. LAS kantas också av en del myter.

Vilka myter är det?
– Att LAS-turordningen bara handlar om anställningstiden. I sak är det ju så att företaget ska bibehålla viktig kompetens. LAS ger bara ett begränsat skydd. En annan myt, som arbetsgivarna vidarebefordrar, är att LAS hindrar rörligheten på arbetsmarknaden. Så är det inte alls. Vi kommer överens lokalt. Det finns ett ömsesidigt intresse för att avliva myterna och se hur vi bygger ett framtida starkt skydd för den enskilde.

Handlar det inte också om en ökad individualisering på arbetsmarknaden?
– Det ser olika ut beroende vart man tittar. Vi lever på sätt och vis i parallella universum. Vi har ökad automatisering med krav på hög yrkesskicklighet och samtidigt har vi kvar manuella jobb med korta arbetscykler. Huvudtrenden är dock att vi går mot allt allt högre krav på yrkeskunskap, men också mer generalistkunskap. Dagens industriarbetare har gymnasieutbildning och många avancerad teknisk utbildning. Vi får så att säga fler ingenjörsutbildade montörer.

Hur ska det gå för de studiesvaga på en alltmer krävande arbetsmarknad?
– Det kommer att finnas utrymme även för dem som har svagare utbildning, men kanske inte i morgondagens industri, utan i andra branscher. Den utvecklingen ser vi redan.

Hur ska facket anpassa sig till en framtid med allt fler egenanställda?
– Det är två saker. Det ena är att arbetsgivarna behåller tillsvidareanställningen som grund. Det andra är att organisera även de egenanställda och dem som jobbar i bemanningsbranschen. Ett förbund som jobbar mycket med detta är ju journalistförbundet, där det finns frilansar som tjänar bra och andra som tvingas att dumpa priserna. Där måste vi försöka lära av varandra. Kanske kan kollektivavtal även omfatta F-skattare. Hur gör man till exempel med sociala avgifter för egenföretagare som samtidigt är ett slags proletariat?

Finns det inte också en trend mot minskad medvetenhet om facket, inte minst bland unga?
– Där gäller det möta de nyanställda med bra lokala fackliga företrädare som kan berätta och förklara fackets roll och varför det är viktigt.

Sture Henckel