Klimatforskares egna flygresor oroar

De forskare som jobbar med att lösa klimatfrågan flyger själva regelbundet tvärsöver jorden för att delta i konferenser. Ohållbart, sade några av forskarna själva på ett seminarium på KTH i går. Lösningar som diskuterades var ändrad kultur och videokonferenser.

Klimatforskarna har ett dilemma. För att kunna bedriva sin forskning behöver de resa mycket. Dels för att göra mätningar på fältet, dels för att delta i internationella konferenser. Ofta flyger de, vilket bidrar till att öka utsläppen av klimatgaser.

I går, torsdagen den 10 februari, anordnade KTH:s avdelning för hållbar utveckling ett seminarium för klimatforskare och annan personal på KTH där de diskuterade vad de kunde göra åt problemet. Under seminariet framkom flera delproblem med forskarnas behov av att flyga.

David Nilsson, ingenjör och doktor i teknikhistoria, pekade på att det fortfarande kan ge en viss prestige och upplevas som något av en belöning för den enskilda forskaren att kunna flyga till Bali eller Paris. Han visade också på vad mycket som fattas för att vi svenskar ska komma ner i acceptabla utsläpp för att inte överstiga en global uppvärmning på 2 grader.

– Man hamnar på en utsläppsnivå på cirka 2 ton koldioxid per person och år, sa han. I dag är vi svenskar ansvariga för cirka 11 ton koldioxid per person, om man räknar in utsläppen från importerade varor.

Han kunde också visa att de anställda på KTH i genomsnitt släpper ut 2-3 ton koldioxid per år, bara på sina flygresor.

Seminariedeltagarna pekade på fler problem. Som forskare förväntas man vara uppdaterad på den senaste forskningen. Det kräver bland annat att man deltar på konferenser och träffar kolleger. Det finns också en viss konkurrens mellan forskare. En enskild forskare som av miljöskäl väljer att utebli från flera konferenser, där forskarkolleger från andra lärosäten närvarar, riskerar att hamna i bakvattnet. Dessutom är det enkelt att köpa en flygbiljett. Och tågbiljetter är dessutom ofta ännu dyrare än att flygbiljetter.

Göran Finnveden, professor på avdelningen för miljöstrategisk analys och vicerektor för hållbar utveckling på KTH, sade att forskarna måste använda den teknik som faktiskt finns men tyckte också att det borde skapas tydligare incitament för att undvika flygresor.

Den mest iögonenfallande lösningen på problemet heter videokonferenser. Enligt Catharina Gottberg som är förvaltningsledare för audio- och visuella system på KTH finns det utrustning att använda på KTH, både enkla system och mer avancerade rum med skärmar med HD-upplösning och annat, men forskarna har ännu inte riktigt kommit igång med att använda dem.

– Jag började jobba med videokonferenser för tre sedan år, sa hon. Då fanns det ingen infrastruktur för det här. Nu försöker vi skapa en standard och informera de anställda så att de här systemen blir så enkla som möjligt att boka och använda.

Det finns möjligheter på KTH att ordna videokonferenser, men David Nilsson menade att det till en del handlade om ett vanemässigt beteende och att kulturen bland forskarna också måste ändras.

Seminariet var anordnat som en videokonferens, dock med bara någon enstaka deltagare som inte var i rummet. Flera av de närvarande forskarna blev mycket intresserade av att så snabbt som möjligt skaffa en liknande utrustning som den som användes på mötet, särskilt när det framkom att den kostar under 10 000 kronor, alltså mindre än en flygbiljett till Asien eller Amerika.

Catharina Gottberg ser en tydlig trend mot att allt fler intresserar sig just för de enklare videokonferenssystemen.

– När de här systemen kommer ikapp kvalitetsmässigt om cirka tio år, då tror jag att de mer avancerade mötesrummen försvinner. Allt fler frågar efter system för videokonferens, men det sker inte i några hopp, utan det ökar successivt, sa hon.

Sture Henckel