Många chefer som sätter lön är frustrerade över att de små potterna ger så lite utrymme för att premiera de bästa medarbetarna. Det visar en rapport från Saco.
Hur gör chefer när det sätter lön, egentligen? Den frågan ställde sig Sacos utredare Karin Karlström och Håkan Regnér. På ett seminarium i Sacos egna lokaler i Stockholm, presenterade de i går en nygjord undersökning. Den bygger på samtal med 32 lönesättande chefer i fokusgrupper om 3-6 personer. Cheferna i undersökningen kommer från hela landet och från både privat och offentlig sektor. Resultatet pekar på att många chefer har liknande problem.
Cheferna på svenska arbetsplatser vill sätta lön efter prestation, men de tycker att det är svårt. Det svåra är inte att bedöma medarbetarnas prestationer. Det svåra är att få till en rättvis fördelning med de små potterna och därmed att få alla medarbetare att förstå lönesättningen.
Lönesamtalet är en minst sagt central del av den modell där lönerna sätts lokalt, och en tidigare kartläggning bland Sacomedlemmar visar att 80 procent hade ett lönesamtal under 2013. Men nästan alla lönesättande chefer känner att de får ett alltför begränsat löneutrymme för fördelning av löneförhöjningar.
De chefer som Karin Karlström och Håkan Regnér träffade beskrev sina förberedelser för lönesamtalen som noggranna, och de berättade att de lägger ner mycket tid på dem, eftersom de är så viktiga. Men problemet med det begränsade utrymmet har kommit upp i så gott som samtliga samtal. Många av dem beskriver det som att det dimper ner en summa för löneutrymmet, och att det skapar frågor som ”varför får vi den här summan, medan den andra gruppen får en annan lönesumma?”
Många chefer vittnar också om att de försöker ta hänsyn till sin egen rättvisekänsla som säger att alla måste få någonting.
– Orden ”du är fantastisk” är svåra att översätta i till pengar, sade Karin Karlström.
lönesamtalet svårast
Hämta rapporten Att ge lön för mödan på Sacos webbsida. I rapporten berättar chefer om hur de upplever lönesamtalen.
Några citat ur rapporten:
”Lön och lönesättning är den mest krävande arbetsuppgiften”.
”Det är ingen som är nöjd med lönen. Att motivera med lönen är svårt.”
”Alla presterar över medel. Jag har inte pengarna för att belöna det.”
”Vi har lönekriterier. Men det är ändå godtyckligt, subjektivt, mellan tummen och pekfingret.”
Tanken är ju att medarbetarna ska sporras av att de får lön för mödan när de har ansträngt sig. Men flera av cheferna tycker att de inte får till någon trovärdig fördelning av löneutrymmet. Och problemen verkar vara ungefär lika stora i både privat och offentlig sektor. Det här leder till att cheferna får svårt att förklara hela lönesättningen, vilket kan leda till att hela idén med individuell lönesättning haltar.
Att bli ”nollad”, det vill säga att inte få något lönelyft alls, kan även hända de bästa. Det ska egentligen vara lika med ett dåligt betyg. Men om man når ett lönetak för verksamheten och även de bästa medarbetarna nollas så fungerar inte den individuella lönesättningen alls.
Alla cheferna i undersökningen är överens om att de vill ha lönesamtalen. Modellen är bra. Det är genomförandet som är problemet. Det framkommer till och med att vissa chefer tycker att just lönesamtalet är det allra svåraste samtalet med medarbetarna, ibland till och med svårare än att prata om personliga problem hos medarbetaren.
Inbjuden gästföreläsare på seminariet var även Michael Färdig, Växjö kommuns avgående förhandlingschef med många års erfarenhet från offentlig sektor. Han var generellt mycket positiv till det individuella lönesamtalet, men återkom flera gånger i sitt anförande till behovet av utbildning, både för politikerna i kommunen, till de förhandlande cheferna och även till de anställda.
I slutändan kanske det inte bara handlar om själva lönesumman, utan lika mycket om hur det hela hanteras.
– Det handlar om att man tycker att det är rättvist, sade Håkan Regnér. Och det är något som kan påverka samarbetsklimatet. Om man kan motivera de där 200 extra kronorna, så fungerar det generellt mycket väl.
Men han sade också att löneskillnader sällan är motiverande på sikt. De som får löneökning jobbar oftast på som vanligt. Det finns inte heller någon garanti att större lönespridning på arbetsplatsen förbättrar samarbetet. Avundsjuka kan alltid uppkomma och ge upphov till tankar som ”om den där kollegan får högre lön än jag så ska jag åtminstone se till att hon inte får ut sina papper ur skrivaren…”
– Det kan vara så att kommunikationen är viktigare än själva prissättningen.
Sture Henckel
Att bli ekonom eller jurist är mycket mer lockande. Varje kvartal sitter varje ingenjör i biktstolen för en ekonom. Om man gör grovt fel kommer jurister. Om man blir av jobbet kommer socialarbetare att hjälpa arbetslösa ingenjörer. Till och med socialarbetare som traditionellt var lågavlönade börjar ställa högre lönekrav än ingenjörer. Jag är glad över att mina barn inte vill bli ingenjörer.
En annan fråga är vem som ska skapa värde för att belöna andras arbete.
Mina barnbarn? Vem bryr sig? Alla kommer att bli fattiga förutom en liten skara människor gömda någonstans på Maldiverna.
Håller helt med dig VERITAS. Mitt tålamod har redan tagit slut. Har pratat med flera unga studenter och personer som ska plugga och visat siffror för ingenjörers löner i Sverige, och försökt övertala dom att läsa något annat för det kommer troligen ge dom mer.
Det fungerar inte längre att klaga till SI. Som alla andra så agerar dom först när det uppmärksammas eller börjar krisa.. Jag funderar på att driva frågan, något du skulle vara intresserad av? Verkar ju ändå finnas många som tänker som vi.
Själv grundproblemet är ju att det finns ett överskott på ingenjörer.
Därav anledningen till att företagen ger så låga löneökningar till ingenjörerna. Företagen behöver helt enkelt inte betala mer än nödvändigt för att behålla personalen, eller för att anställa nya personer.
Det hela är resultatet av ett ytterst framgångsrikt lobbyingarbete, där företagen ständigt skriket om ”ingenjörsbrist” i media så att nya studenter lockas till utbildningen. Sen när dessa personer examineras så upptäcker de verkligheten, som är att det finns ett överskott på ingenjörer. Men då är det för sent att byta karriär.
Om SI hade varit en organisation som drivit medlemmarna intressen så hade de synat bluffen för länge sedan, och i media påtalat det absurda i att företagen ständigt skriver om ”ingenjörsbrist” samtidigt som ingenjörerna får bland de lägsta löneökningarna på hela arbetsmarknaden. Men starka krafter inom SI driver på för att prioritera att öka medlemsantalet, före att öka medlemmarnas löner.
Jag hade förhoppningar om att SI:s nya ordförande (Ulrika Lindstrand) skulle kunna ta tag i detta. Det är trots allt den absolut viktigaste frågan för medlemmarna. Men hittills har jag inte sett mycket av det tyvärr. Det är ytterst brådskande, så jag hoppas verkligen att vi får se en förändring väldigt snart för tålamodet håller på att ta slut.