Industriavtalet som har styrt lönebildningen i Sverige i 20 år har gynnat tjänstemännen på bekostnad av arbetarna. Det hävdar sex fackförbund i en rapport som presenterades i veckan. Från både arbetsgivare och andra fackförbund, bland andra Sveriges Ingenjörer, är kritiken mot beräkningsmetoderna i rapporten svidande.
Industriavtalet undertecknades 1997 och under 20-årsjubileet förra året fanns en rörande enighet bland fack och arbetsgivare om att avtalet har varit framgångsrikt, men det saknades inte heller kritik.
Sex LO-förbund, de så kallade 6F-facken (Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas förbund, Målarna och Seko) inledde i höstas en utredning för att ta fram ett förslag till en ny lönebildningsmodell som på ett bättre sätt ska tillvarata deras medlemmars intressen. Hur modellen ska utformas är ännu oklart men under året kommer 6F att släppa ett antal rapporter och bjuda in fackförbund och arbetsgivarorganisationer till seminarier och samtal. Före sommaren 2019 räknar 6F med att presentera en modell som ska utmana det rådande Industriavtalet.
Den första rapporten med titeln Lågt lönemärke gynnar högavlönade presenterades i veckan. Rapportförfattaren, tidigare LO-ekonomen Mats Morin, visar i sina beräkningar att tjänstemännen har haft en bättre löneutveckling än arbetarna när man summerar de nio avtalsperioder som avlöst varandra sedan 1998.
–Förklaringen beror främst på tjänstemännens lokala påslag och att arbetarnas jämställdhetssatsningar i de centrala förhandlingarna inte tillräckligt mycket har kompenserat för detta, säger Mats Morin.
Framför allt är det under den första avtalsperioden 1998–2001 som tjänstemännen gynnades med löneökningar på fem procent när arbetarna fick tre procent.
Avtalsperioden 2007–2010 blev resultatet däremot det motsatta. Då ökade arbetarnas löner mer än tjänstemännens på grund av högre procentsatser i avtalen och en stor jämställdhetspott (den så kallade kvinnopotten). Dessutom inträffade finanskrisen 2008 som krympte arbetsgivarnas löneutrymme vilket drabbade tjänstemännens lokala förhandlingar. Under perioden ökade arbetarnas löner med två procent mer än tjänstemännens.
Den panel som bjudits in till ett seminarium för att recensera rapporten riktade en samlad hård kritik framför allt mot de beräkningsgrunder som Mats Morin använt sig av.
–De metoder för beräkningar som använts saknar vetenskaplig grund och resultaten som presenteras är därför missvisande, sa Ulrika Lindstrand, ordförande för Sveriges Ingenjörer.
Anders Weihe, förhandlingschef, Teknikföretagen.
Ander Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen hade samma uppfattning.
–Den här rapporten är väldigt dålig och har inget vetenskapligt värde alls, sa Anders Weihe och påpekade dessutom hur enögd rapporten är som lyfter fram avtalet 2007–2010 som ett framgångsexempel.
–Det är groteskt att betrakta 2007–2010 som framgångsrika år. Då förlorade ungefär 80 000 arbetare inom industrin sina jobb. Det var verkligen inget framgångsavtal. Parterna tvingades 2009 ersätta avtalet med krisavtal och andra lokala överenskommelser för att på så vis rädda ungefär 40 000 jobb.
Kritik mot rapporten kom också från ett annat LO-förbund.
–Rapporten haltar och leder till slutsatser på felaktiga grunder, sa Eva Guovelin, ordförande för Livsmedelsarbetareförbundet.
De kritiska invändningarna mot beräkningarna i rapporten handlar om att författaren har räknat höjningar av ITP-avgifterna som lönehöjningar för tjänstemännen. Det får gapet mellan arbetarnas och tjänstemännens löner att framstå som större. Den statistik som ligger till grund för beräkningarna kommer från SCB och kritiseras för att vara för grov för den här analysen.
Det första avtalet under perioden som gällde under 1998–2001 utmärker sig som avsevärt mer gynnsamt för tjänstemännen än för arbetarna. Under följande avtalsperioder är skillnaderna betydligt mindre. En mer rättvis bild av hela perioden hade framstått om det första avtalet inte ingått i sammanställningen.
Mats Morin har också gjort en så kallad strukturrensning av tjänstemännens men inte arbetarnas löneutveckling. Strukturrensningen innebär att man har kompenserat för den effekt som uppstår exempelvis när antalet högavlönade ingenjörer ökar på arbetsmarknaden. Att enbart göra strukturrensning på tjänstemännens löner kritiserades av flera i panelen.
Sveriges Ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand
Ulrika Lindstrand, ordförande för Sveriges Ingenjörer, var också kritisk till rapportens utgångspunkt.
–Vi tycker inte att arbetare och ingenjörer ska ha samma löneutveckling. Jag kan förstå om det här upplevs som provocerande men det finns flera skäl.
Ulrika Lindstrand menar att ingenjörernas världsledande innovationer, som ligger till grund för de svenska exportföretagens framgångar, ska belönas.
Hon menar också att ingenjörerna skapar jobb åt andra och nämnde byggbranschen som ett exempel. Där har arbetsgivarna under flera år varit bekymrade över allvarliga brister på teknisk kompetens. Brist på arkitekter och ingenjörer bromsar byggbranschen och det slår också mot byggnadsarbetare och andra LO-grupper.
–Det är vi ingenjörer som utvecklar den teknik som företagen producerar, vi effektiviserar det som redan finns och skapar arbetstillfällen både för arbetare och för andra tjänstemän. Jag håller därför inte med rapportförfattaren om att arbetarnas löner ska öka i samma takt som ingenjörernas.
Ulrika Lindstrand vänder sig dessutom starkt mot rapportens försök att slå in en kil mellan olika yrkesgrupper.
–Det är tillsammans som vi är starka. Vi hade aldrig fått igenom flexpension eller låglönesatsningar i den förra avtalsrörelsen om vi inte hade jobbat tillsammans. Industriavtalet har tjänat oss väl under de 20 år som vi har haft det. Det är inte perfekt, det håller jag med om, men jag ser fram emot att vi ska fortsätta att utveckla och anpassa avtalet för att det ska fungera väl även i framtiden, säger Ulrika Lindstrand.
