Ersättningsbeloppen till högre utbildning har successivt urholkats sedan mitten på 1990-talet. Totalt skulle högskolor och universitet behöva sju miljarder för att nå samma ersättningsnivå per student. Det motsvarar en hel årskull nybörjare.
Samtidigt som lärosätenas kostnader för grund- och avancerad nivå har fördubblats sedan läsåret 1994/95, har ersättningen från staten inte hängt med. Framför allt beror detta på att staten tillämpar ett schabloniserat effektivitetsavdrag, hävdas i en ny rapport från Sulf, Sveriges universitetslärare och forskare.
Läsåret 1994/95 ändrades systemet för kostnadsersättning till högskolan. I rapporten Systemfel i kunskapsfabriken (Sulf) av Karin Åmossa jämförs hur ersättningen för högskolornas undervisning har utvecklats fram till 2016. Den visar att de flesta utbildningsområden skulle behöva resurshöjningar med 30 till 50 procent för att komma tillbaka till den nivå som gällde på 1990-talet.
– Det enda utbildningsområde som inte har tappat resurser är humaniora, samhällsvetenskap, juridik och teologi (HSJT). Det beror dock på att dessa från början låg på en sådan låg nivå att staten vid ett flertal tillfällen gjort extra satsningar för dessa utbildningsområden, säger Karin Åmossa. Fortsätter utvecklingen som hittills kommer även HSJT att drabbas av tydliga resursminskningar.
Det finns flera orsaker till att ersättningarna urholkats men den enskilt viktigaste är att staten ställer samma krav på effektivisering av högskolans undervisning som man gör på andra statliga verksamheter. I den privata sektorn effektiviseras produktion och verksamhet kontinuerligt med hjälp av ny teknik och motsvarande produktionsvinster bör även staten dra nytta av.
För många statliga verksamheter stämmer detta. Precis som vi sköter bankärenden själva hemma vid datorn, har också många av våra kontakter med statliga myndigheter, till exempel Skatteverket och Försäkringskassan, flyttat över till nätet. Men det gäller inte högre undervisning menar Karin Åmossa. Studenterna har fortfarande ett stort behov av kontakt med sina lärare.
– Antalet studenter har ökat och många av dessa kommer från studieovana miljöer. Det är bra att rekryteringen breddas men det betyder också att fler är i behov av särskilt stöd. Undervisningen idag kräver alltså mer resurser per student än den gjorde 1995, säger Karin Åmossa.
I rapporten föreslår man bland annat att lärosätena ska sluta att vara överdrivet försiktiga i budgeteringen och inte spara pengar i onödan. Men det enskilt viktigaste kravet är att slopa produktivitetskravet för den högre utbildningen.
– Det har gått bra att göra det för yrkeshögskolan. Där har man ansett att undervisning inte kan kombineras med ett sådant krav, säger Karin Åmossa. Det kravet passar minst lika illa på högskolorna.
Hon är också kritisk till att den sittande resursutredningen, som ska presentera sitt slutbetänkande i början av december, inte har fått i uppdrag att se över det så kallade produktivitetskravet.
– Det är väldigt konstigt och det gör att jag inte heller har så stor förhoppning på en eventuellt ny regering. Det här är ett systemfel som vi ser det och ett systemfel som rimmar väldigt illa med de höga kvalitetskrav som högskolan borde ha.
Jan Fröman
