Det finns fortfarande många fördomar förknippade med adhd och det är långt ifrån självklart att prata öppet om sin diagnos på jobbet. Möt en trafikingenjör, en dataingenjör och en flygingenjör som berättar om både motgångar, missförstånd och framgångar i arbetslivet.
Maria Åkerö är högskoleingenjör och arbetar som trafikingenjör på gatukontoret i Vimmerby. Även om hon själv misstänkt att hon haft adhd hela sitt liv var det först för ett och ett halvt år sedan som hon fick sin diagnos. Idag är hon 29 år.
– Det var skönt att få det bekräftat. Nu kan jag bättre förstå hur jag fungerar och vet hur jag ska lägga min energi på rätt saker, berättar hon.
För Maria Åkerö innebär adhd att hon är impulsiv, känslosam och har stora svängningar i sin energinivå. Samtidigt har hon förmågan att hyperfokusera på uppgifter hon är intresserad av och är en kreativ och bra problemlösare. Detta är något som hon lärt sig att utnyttja i sitt arbete.
I början på veckan, då energinivån är på topp, ser hon till att göra mer administrativa uppgifter som hon tycker är tråkiga. De roliga sparar hon till slutet av veckan.
– De kreativa uppgifterna i mitt arbete tar inte lika mycket av min energi. Det kan vara att planera nya parkeringsplatser och trafiklösningar, rita i cad-programmet eller göra förbättringar i våra excelberäkningar. Genom att lägga dem i slutet av veckan får jag ett bättre flyt i mitt arbete.
Inte rädd för konflikter
Arbetet som trafikingenjör innebär också många möten med både medborgare och politiker. Arga samtal från personer som fått parkeringsböter hör till vardagen, något som till en början var en utmaning för Maria Åkerö.
– Jag är ju impulsiv och kunde lätt gå igång på vad folk sa. Dessutom har jag svårt med det sociala spelet.
Maria Åkerö berättar att hennes chef har hjälpt henne med hur hon kan tänka i dessa situationer och idag ser hon sin adhd snarare som en styrka.
– Jag är inte rädd för konflikter och idag kan jag använda mina specialkunskaper för att reda ut dessa situationer. Jag är ju ganska fyrkantig och har full koll på alla regler och paragrafer, men här blir det en tillgång, konstaterar hon.
Första jobbet en besvikelse
Idag är Maria Åkerö på en plats där hon har möjlighet att dra nytta av sina styrkor. Men så var det inte på hennes första jobb. Där klagade hennes chef på att hon var ostrukturerad och dålig på att planera sitt arbete och hon fick inte förlängt efter sin provanställning. Att hitta ett nytt jobb var en utmaning eftersom de dåliga referenserna förföljde henne. Struktur, planering och prioriteringar är något hon fortfarande har svårt med, men skillnaden är att hon idag har en närvarande chef som stöttar henne.
– När han anställde mig hade jag ännu inte fått min diagnos, men han har varit ett stort stöd hela tiden. Vi har täta avstämningar och han har sett mina behov av att få hjälp med att planera och strukturera mitt arbete på ett bra sätt. Han kan också se när min energi börjar ta slut och påminna mig om vila och återhämtning.
Men det finns också tillfällen då Maria Åkerös adhd skapar problem. Hon har bland annat svårt att koncentrera sig när det är mycket prat och spring i korridorerna och det kan också vara ansträngande att ha många möten på en och samma dag där hon träffar många nya människor. Eftersom struktur och rutiner är så viktiga kan det också skapa problem för henne när kollegor knackar på för spontana möten.
– För mig kan det kräva enormt mycket energi att hoppa från en uppgift till ett spontanmöte om något helt annat. Jag har också en del saker för mig som många tycker är konstiga, att jag exempelvis vill sitta på en speciell stol när vi har våra möten. Jag inser att det är förvirrande, att jag kan räkna integraler och göra avancerade macron i excel, men inte sitta på vilken stol som helst i mötesrummet. Det har ibland lett till stora konflikter, berättar hon.
Fördomar om diagnosen
Även om Maria Åkerö är öppen om sin adhd privat så är det inte många som vet om det på jobbet. Hon konstaterar att det finns många fördomar kring adhd som inte har något med verkligheten att göra; att man skulle vara korkad, impulsiv och gilla att förstöra för andra eller att man har svårt att ha ett jobb och även problem med att sköta sin ekonomi.
Att ställa upp på en intervju och prata om sin adhd har också vållat henne en hel del oro.
– Jag tycker det är pinsamt att prata om min adhd och är rädd för vad folk ska tycka. Kommer jag att förlora jobbet nu? Men samtidigt vill jag våga berätta. Det är viktigt för att skapa förståelse för att vi är olika och bryta fördomarna kring adhd, säger Maria Åkerö.
Blev fort uttråkad
Sasha Radosavljevic är 38 år och är ingenjör i datateknik. Han fick sin adhd-diagnos för fem år sedan. Då hade han under tretton års tid kämpat med vården för att få en diagnos.
– Det är ett problem för vården att känna igen adhd hos personer som liksom jag har lärt sig kompensationsstrategier för att passa in i samhället, berättar han.
På sitt gamla jobb trivdes Sasha Radosavljevic inte alls. Arbetet var inte tillräckligt stimulerande. Han blev fort uttråkad och tyckte inte att hans styrkor fick utrymme. Idag arbetar han i ett agilt team som produktägare för ett IT-system och har rollen som spindeln i nätet mellan utveckling och marknad.
Läs också: Bra för adhd är bra för alla
– Det är ett jobb som passar mig perfekt. Det ger mig kreativa utmaningar, jag får den intellektuella stimulans jag behöver och kan dra nytta av min energi och drivkraft att hitta lösningar på utmaningar, samtidigt som teamet innebär att vi tar oss fram tillsammans.
Diagnosen har varit betydelsefull för Sasha Radosavljevic, dels för att han fått medicinering, dels för att han fått träffa en psykolog som gett honom verktyg att hantera sin adhd i vardagen. Han konstaterar att adhd kan vara en stor fördel i rätt sammanhang.
– Kreativitet, hög prestationsförmåga och stark drivkraft är styrkor som behövs i dagens arbetsliv. Jag hoppas jag kan inspirera någon med adhd att våga satsa på en ingenjörsutbildning och hitta ett arbete där man ser till att använda dina styrkor på ett bra sätt.
Bytte jobb ofta
Libertad Aguilar är utbildad brandingenjör och arbetar som flygprovsingenjör på Saab. Hon är 38 år och fick sin adhd-diagnos för två år sedan.
– Jag har haft adhd hela mitt liv, men anledningen till att det funkat så bra för mig och att jag klarat av 6,5 års högskolestudier, är min pappa. Han har gett mig verktygen för att skapa struktur och rutiner i min vardag. Det har varit otroligt värdefullt för mig och hjälper mig att hålla fokus.
För Libertad Aguilar innebär hennes adhd att hon är hyperaktiv, högpresterande och väldigt driven i sitt arbete. Hon älskar utmaningar och blir därför lätt uttråkad om arbetet inte bjuder på något motstånd. Innan hon fick sin diagnos hade hon svårt att stanna på samma jobb mer än ett år.
– Jag kom till en gräns då jag tyckte att jobbet blev tråkigt, arbetsuppgifterna kändes inte längre spännande och utmanande och då sökte jag mig vidare.
Struktur och tydliga ramar hjälper
Sitt nuvarande jobb har Libertad Aguilar haft i fyra år. Den stora skillnaden jämfört med tidigare arbetsplatser är att hon här har en arbetsgivare som driver ett bra hälsoarbete och att hon fått möjlighet att variera sina arbetsuppgifter. Dessutom finns det tydliga ramar och deadlines att förhålla sig till. Hon konstaterar att cheferna är bra på att kommunicera vad de förväntar sig och är tillgängliga för bollning när det behövs.
– För mig är det viktigt att det finns en tydlighet i mitt uppdrag och vilka ramar jag har, det har jag saknat på tidigare arbetsplatser. När jag har kaos i mig själv så behöver jag inte kaoset runt omkring mig också, säger hon.
Libertad Aguilar trodde att det skulle innebära större skillnad att få en diagnos, men eftersom hon inte vill medicinera så har hon inte heller fått något annat stöd från vården. Däremot har hon själv läst på mer om adhd och lärt sig strategier för att exempelvis hålla kvar fokus och skapa variation i sin arbetsvardag. Hennes impulsivitet är också en utmaning.
Olikheter berikar teamet
– Jag är snabb, effektiv och energisk, bra på att hålla deadlines och levererar alltid hög kvalitet. Nackdelen är att jag är impulsiv och kommer på nya saker hela tiden. Men jag har lärt mig att sortera mina tankar och försöker att inte släppa ut alla mina idéer på en gång, berättar hon.
Libertad Aguilar tycker det är viktigt att berätta om sin adhd och att det kan vara en tillgång även i ingenjörsyrket. Idag blir teamarbete allt viktigare och då behövs det både människor med stor drivkraft och de som är mer analytiska.
– Jag brukar säga att det är en superkraft att ha adhd. Min kraft är att jag tänker snabbt och det är en styrka i många sammanhang, poängterar Libertad Aguilar.
4 kommentarer
Kul att ni tar upp detta och starkt av deltagarna att berätta om sin vardag.
Jag tror många känner igen sig i kollegor – eller sig själv – i delar av berättelserna! Genom att prata och berätta så ökar ju allas förståelse också för de riktade behov som individerna kan ha.
Sen är det ju viktigt att komma ihåg att det är spektrum vi talar om: Det är stora skillnader mellan individer. Med eller utan diagnoser!
jag känner igen mig i delar av det Maria återger (svårt hantera stökig miljö) från när jag stod för dörren till utbrändhet: Dvs. när jag är pressad och ligger på marginalen, kanske min förmåga att agera ”mainstream” är mindre än för andra.
Känner även igen mig i Sasha och Libertads berättelser.
Vilket ju bara ytterligare visar att det är spektrum; där ovanstående ligger längre åt endera hållet på en skala än snittet – men vilket ändå bara innebär att individer måste behandlas just individuellt av ledare och kollegor… och då funkar det!
Jag ser fram emot fler reportage kring olikheter så att vi kan lära oss mer om superkrafterna!
Mvh /John
”Hon har bland annat svårt att koncentrera sig när det är mycket prat och spring i korridorerna och det kan också vara ansträngande att ha många möten på en och samma dag där hon träffar många nya människor.”
Finns det någon som INTE känner så?
Tack, Anna, för kommentaren! Nej, du har nog rätt i att de flesta känner igen sig i det. Men när det är jobbigt för alla, så är det ju en extra utmaning om man har en diagnos där just det här är en svårighet. /Redaktionen
Jag håller med om att det nog är jobbigt för alla, men vad som är ”mycket” och exakt *hur* ansträngande det är skiljer nog. Jag tänkte också så ”det där är ju jobbigt för alla” när jag hörde om t.ex. adhd. Sen pratade jag med kompisar som har adhd och inser att det är nästa nivå av jobbigt.