”Dyslexi är inget hinder för att bli ingenjör”

Peter Rosén har dyslexi, men satsade ändå på att läsa till ingenjör. Idag är dyslexin inget som påverkar honom i vardagen. ”I arbetslivet är de sociala förmågorna viktigare än om man kan läsa snabbt och stava rätt” konstaterar han. 

Peter Rosén arbetar som teamledare på Scania med produktutveckling av framför allt självkörande och elektrifierade fordon. Hans arbete går ut på att göra tidiga pilotstudier där förare får testa och utvärdera teknik som är under utveckling. De behov, förväntningar och synpunkter som kommer fram i testerna kommer sedan till nytta i den fortsatta utvecklingen av fordonen. Dyslexi är inget som påverkar Peter Rosén i arbetsvardagen.

– I mitt yrke är jag inte beroende av att läsa eller skriva långa dokument. När jag skriver är det framför allt mejl och så har de flesta stor acceptans för att det inte är 100 procent rätt. Det är bara om jag ska skriva ett formellt brev till mina kollegor i Tyskland som jag får lägga lite mer tid på texten, berättar han.

Inte rädd för utmaningar

Redan i lågstadiet fick Peter Rosén diagnosen dyslexi, mycket tack vare sina föräldrar. Eftersom hans pappa också är dyslektiker var de lite mer uppmärksamma på läs- och skrivsvårigheter och såg därför till att han tidigt fick hjälp i skolan att hantera sin dyslexi. Detta tror Peter Rosén har varit viktigt för att han senare skulle våga satsa på högre utbildning.

– Jag är inte rädd för att ta mig an utmaningar och jag vet att jag klarar av mycket om jag bara bestämmer mig. För mig är det en strategi som fungerat och som gjorde att jag kunde gå ut nian med bra betyg – att sätta mål och sedan vara beredd att jobba för att nå dem.

”Finns alltid kollegor att bolla med”

Tekniska utmaningar är något som Peter Rosén alltid varit intresserad av och när han insåg att det fanns ett yrke där man kan jobba med just detta var det självklart att börja kämpa för det nya målet – att bli ingenjör. Under studietiden på KTH fick han bra stöd, exempelvis kurslitteratur i ljudformat och förlängd skrivtid på tentor. Men framför allt hade han en kurskamrat som fick uppdraget att ta anteckningar åt honom på lektionerna.

– Det var otroligt värdefullt att inte behöva anteckna och istället kunna fokusera på att lyssna på föreläsningen, minns han.

Med studierna bakom sig tycker Peter Rosén att det varit stor skillnad att komma ut i arbetslivet.

– I arbetslivet kan lägga man mer tid på en uppgift om det krävs – det är ingen som står med en klocka och säger att du måste vara klar på tre timmar. Dessutom finns det alltid kollegor att bolla med. Arbetslivet handlar mycket mer om samarbete och de sociala förmågorna blir därför mycket viktigare än om man kan läsa snabbt och stava rätt.

Påverkar inte i vardagen

Att han har dyslexi är inte något Peter Rosén tänker så mycket på i vardagen och inte heller något han låter sig påverkas av. Kanske är han lite bättre på att hålla många saker i huvudet än andra och han behöver inte anteckna för att komma ihåg saker. Men om det beror på att han tränat upp den förmågan på grund av sin dyslexi är förstås svårt att veta.

Generellt tror han att det finns en stor tolerans och acceptans för dyslexi på svenska arbetsplatser och poängterar att många företag ser möjligheterna i mångfald och ett värde i att vi alla är olika. Och om man har dyslexi och är intresserad av Ingenjörsyrket tycker han absolut att det är ett yrke att satsa på.

– Om du brinner för teknik och teknisk utveckling så är ingenjör ett jätteroligt yrke. Var inte rädd för utbildningen och se till att nyttja de hjälpmedel som finns. Den kunskap du fått under studietiden är lika mycket värd även om du har fått använda stöd och extra verktyg på vägen, säger Peter Rosén.

Anna Nyström