Bowlingkväll, fredagsquiz eller after work med jobbet. Hur gör man om man bara vill utföra sitt arbete och inte har lust att socialisera med kollegorna efter jobbet?
För en del är sociala aktiviteter med kollegorna veckans höjdpunkt. För andra känns det bara jobbigt eller till och med olustigt. Men att tacka nej är inte alltid så enkelt.
Den hårda gränsen för när man kan tacka nej till sociala aktiviteter med kollegorna handlar när aktiviteterna äger rum. Det säger Magnus Bäckström, enhetschef juridik på Sveriges Ingenjörer.
Magnus Bäckström, förbundsjurist på Sveriges Ingenjörer.
– Om det sker på arbetstid har man en skyldighet att medverka. Om det sker utanför arbetstid är det frivilligt att delta om inte arbetsgivaren beordrar övertid. Det bästa sättet att veta om det är obligatoriskt är att fråga arbetsgivaren.
Förstå alternativkostnaden
Men det är snarare de mjukare faktorerna som är centrala i denna fråga. Anneli Matsson är doktor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Hon menar att det riskerar att skapa en osäkerhet runt den som alltid avstår från sociala tillställningar tillsammans med kollegorna.
– Osäkerheten skapar i sin tur förutsättningar för sociala föreställningar som “vad är det här för person, är han eller hon lite konstig”, säger hon och fortsätter:
Anneli Matsson, doktor i socialt arbete vid Göteborgs universitet.
– Självklart har man rätt att avstå från sociala evenemang men jag tror att många inte förstår vad det kan få för konsekvenser. Det betyder inte att kollegor medvetet hänger ut sådana personer, men osäkerheten kan ge luft åt sociala föreställningar som har en tendens att leva sitt eget liv sen. Det är onödigt.
Anneli Matsson säger att arbetslivet till stor del är en politisk arena där det pågår “en massa dumma saker hela tiden” och menar att det viktiga är att förstå att det har ett pris att konsekvent skippa sociala aktiviteter.
– Man kan tycka vad man vill om det, men psykologiskt kan det få betydelse. Det handlar om ett socialt samspel på jobbet och inte bara själva uppgifterna som man gör.
Ärlighet minskar snacket
Hon understryker att alla självklart inte kan medverka hela tiden, då är det bara att säga att man tyvärr inte har möjlighet och önska de andra en trevlig kväll.
Men om man aldrig vill vara med, finns det något smidigt sätt att lägga fram det?
– Om det är ett mönster att man alltid avstår är risken att det skapar spekulationer. Då är det lika bra att vara ärlig. Man kanske säger: “Det tar jättemycket energi för mig att vara med på sådana här grejer”, eller “jag tycker att det är jobbigt med den här typen av situationer”. Då visar man att man förstår att andra kanske tycker att man är udda, säger Anneli Matsson.
Så mycket falskhet bor det här
En annan aspekt som kan vara en anledning till att vissa väljer att avstå är att det pågår sociala spel på dessa jippon, menar Anneli Matsson.
– Om man ser igenom det och tycker att det är lite ‘bullshit’ kanske man har svårare att köpa det och motivera sig att delta. Tipset är ändå att försöka stå ut med att sociala aktiviteter är en del av jobbet. Man får se det lite som en investering och möjlighet visa att man är “a friendly guy”, säger hon och tillägger att det kan underlätta att hitta några likasinnade kollegor som också tycker att det är jobbigt.
Ytterligare en fråga man kan ställa sig är om ens icke-medverkan kan påverka möjligheterna till avancemang på arbetsplatsen.
– Jag tror att det riskerar att göra det tyvärr. Sedan om det får göra det är en annan sak, men om en person exempelvis inte får arbeta i det projekt som den vill kan arbetsgivaren alltid motivera det på andra sätt, säger Magnus Bäckström på Sveriges Ingenjörer.
Kan bli sektkänsla
Patrik Nyström är organisationspsykolog och jobbar med ledarskapsutveckling.
Patrik Nyström, organisationspsykolog.
Han säger att det kan finnas många olika orsaker till att anställda ofta skippar sociala aktiviteter och att det inte nödvändigtvis behöver vara ett problem om personerna verkar trivas i övrigt och samarbetet med resten av gruppen fungerar bra.
– Ibland kan det bli lite sektkänsla med inställningen “alla ska med”. Jag tycker personligen att det är bättre att tänka alla bjuds in, säger han.
Varför ska jag bjussa på min tid?
Om någon konsekvent tackar nej kan vara symtom på djupare, som att personen redan känner att det råder obalans.
– Man kanske redan är i en situation där man upplever att jobbet tar mer än vad det ger. Om man då ska ge ännu mer till jobbet blir det en inre brist på logik. Det kan handla om faktisk tid, att man är missnöjd med sin lön, har en krävande chef eller har dåliga förutsättningar att göra ett bra jobb, säger Patrik Nyström.
Han säger att om det är någon eller några som alltid avstår är det bra att som chef höra vad det finns för bakomliggande orsaker till det.
– Det får inte bli ett bestraffande samtal utan det måste präglas av nyfikenhet. Samtidigt som man markerar att det är okej att tacka nej, kan man checka av om det finns något större bakom. Fråga hur personen trivs i gruppen, säger Patrik Nyström.
Den som vill skippa sociala aktiviteter i så stor utsträckning som möjligt kan vara strategisk.
– Om man avstår från julbord som är en gång per år, eller sommarmiddag som också är en gång per år, är det annorlunda än om man avstår från en aw som kanske är mer spontant anordnad där det ändå bara är en tredjedel som kommer, säger Patrik Nyström.
9 kommentarer
Med min tidigare chef kändes sociala aktiviteter normala. Vi sågs vid jul och midsommar samt firade av kolleger som slutade. Men så kom det en ny chef som vill att vi ska ses på helgerna och göra saker på fritiden. Hon har också infört streching- och avslappningsövningar i samband med varje veckomöte och de ska ledas av en kollega som är hennes favorit. Jag känner mig ytterst obekväm i sådana situationer och de senaste två gångerna har jag och en kollega till gått när själva mötet var slut och innan träningspasset började. Men jag tror att det kan få konsekvenser…jag undviker alla sociala evenemang jag inte känner för, och jag har blivit förbigången två gånger vid tilldelning av arbetsuppgifter som jag uttryckt intresse för och har de dokumenterade meriterna för, men andra med mindre erfarenhet som är mer sociala har blivit valda. Så visst kan det straffa sig att inte vara chefen till lags när det gäller andra saker än jobbet. Jag är glad att jag snart kan gå i pension och inte behöver bry mig så mycket om det. Men om jag vore 30 år yngre och skulle visa framfötterna skulle det ha varit jobbigt för någon med min läggning.
Det här är väldigt beroende av vilken kultur som råder på arbetsplatsen, och där finns mycket stora variationer. Som någon skriver, att man jobbar väldigt starkt i team – då blir det kanske mer naturligt att umgås även utanför jobbet. För yngre personer utan familj att ta hand om är det lättare. På en mer traditionell arbetsplats, kanske på en mindre ort med begränsade möjligheter till utehäng ser det annorlunda ut. Det är också viss skillnad på om arbetsgivaren anordnar t ex bowlingkväll eller julbord mot AW bland kollegorna. Men allt som innebär tvång och olust ska man kunna avstå ifrån utan att få skit av det – arbetsgivaren har ansvar för den psykiska och sociala arbetsmiljön även i detta sammanhang.
Vilken smörja. Självklart är det acceptabelt att tacka nej till frivilliga aktiviteter, annars vore de inte frivilliga utan tvingade. Självklart har det ingen betydelse eftersom det inte påverkar arbetet och arbetstiden, och självklart behöver man inte ge en anledning till att tacka nej eftersom ingen behöver ha någon anledning till någonting som inte angår någon annan än en själv, och som inte påverkar arbetet.
Jag tycker att det verkar som att denna artikel verkar ha som syfte att pressa människor att delta i sociala aktiviteter.
Det lär finnas en väldigt tyst minoritet människor i arbetslivet som har diverse neurodivergenser som inte märks för gemene man men leder till att dessa är mindre sociala och indirekt bestraffas genom t.ex. sämre chanser för avancering p.g.a. sina medfödda personlighetsdrag. Jag har själv mild autism och ser det som ett enormt hinder att jobbmöjligheter mer eller mindre kräver ett brett socialt nätverk, samt att det finns outtalade sociala krav på arbetsplatser som att vara social under lunchen med kollegorna istället för att äta ifred med hörlurar på sig. Det är ungefär som att ha två jobb samtidigt.
Jag tycker artikeln missar något väsentligt.
På vissa arbetsplatser handlar det inte om att ”göra sitt jobb” själv bara, utan man jobbar i ett team som tillsammans tar sig an arbetsuppgifter och jobbar ihop för att lösa problem. Väljer då att aktivt alltid avstå från aktiviteter som syftar till att svetsa samman teamet bättre så säger man ju också indirekt att man inte vill vara en del av teamet och således bör fundera på att byta jobb.
Tiden då folk bara kom till jobbet, stämplade in, gjorde sitt eget arbete och sedan gick hem igen kanske finns kvar på sina ställen, vad vet jag. Men på moderna arbetsplatser är det en företeelse som i stort sett inte existerar – på goda grunder.
Det finns en viktig dimension som endast antyds i artikeln: vissa människor är introverta och andra är extraverta. De extraverta är av naturliga skäl de som oftast sätter agendan – eftersom de är extraverta. De extraverta får energi av sociala aktiviteter i stor grupp medan samma aktivitet drar energi ur en introvert person som kommer till jobbet tröttare dagen efter.
Detta är samma typ av osymmetri som uppstår om man lägger internkonferensen i alperna. Jag som åker snowboard skulle tycka det vore toppen men de som aldrig stått på skidor skulle troligen känna sig malplacerade och tappa energi.
Både den ordinarie verksamheten på ett företag och de “extrakurrikulära” aktiviteterna behöver utformas med lika hänsyn till introverta och extraverta personer (liksom med lika hänsyn till skidåkare och dem som aldrig stått på skidor).
Tyvärr uppfattas en person som aldrig eller motvilligt följer med på aktiviteter och då alltid går först som en person som inte passar in i gänget. För min del är det då mycket bättre att försöka hitta en arbetsplats med kolleger som man trivs så bra med att man även vill umgås privat emellanåt, blir ju så mycket roligare på jobbet då. Om man inte arbetar med något man trivs med så förstår jag inte hur man skall kunna göra sitt bästa, vi tillbringar ju ändå i stort sett 50% av vår vakna tid på arbetet…
Jag vill inte umgås med mina kollegor på min fritid. De är just kollegor och inte vänner. Det är inget fel på dem, de är trevliga på alla sätt och vis, men jag umgås redan med dem 40 h i veckan. Då hinner allt avverkas: arbetsprat, kallprat, skvaller, etc. Om jag sedan utanför jobbet inte ska vara med familjen så får jag ut så otroligt mycket mer av att träffa vänner än att tillbringa ännu mer tid med kollegorna.
Det är också jobbigt när man är ute och reser tillsammans. Det är då ett evigt ”måste” att man ska umgås så fort arbetet är färdigt. Direkt efter konferensen eller mötet när man har kommit tillbaka till hotellet (och man redan har tillbringat hela dagen tillsammans ända sedan frukosten) så får man 15 min på hotellrummet och sedan ska man träffas för att umgås hela kvällen. Gärna med mycket alkohol på företagets bekostnad. Det kan pågå en vecka om man har otur och gud nåde den som vågar säga att man hellre bara tar en burgare på haket runt hörnet och sedan läser en bok eller ser en film resten av kvällen. Det är vid sådana resor som man också inser att man är just kollegor och inte vänner eftersom man snabbt får slut på samtalsämnen och upptäcker att man inte har några gemensamma intressen.
Jag föredrar att umgås inom min privata umgängeskrets, det umgänge jag valt själv, på min fritid framför att umgås med arbetskamrater. Tror inte att någon bryr sig om det. Det enda undantaget är socialt umgänge med en presumtiv kund då det kan bidra till att få en affär i hamn. Allt enligt regelverket förstås.