”Aldrig mer ska jag engagera mig fackligt”, tänkte Jonas Hylén efter tiden i doktorandkåren. Men så blev det inte. I 25 år har han suttit i Akademikernas styrelse på Siemens, hjälpt medlemmar som riskerat att förlora jobbet och mött engelsmän som är chockade att ingenjörer har ett fack.
Jonas Hylén är specialist i experimentell aerodynamik och har jobbat drygt 36 år på Siemens Energy i Finspång. Vid nyår går han i pension och slutar i Akademikerföreningens styrelse där han varit med i 25 år.
Vad tänker du om att det blivit så här många år i styrelsen?
– Innan jag kom hit pluggade jag till maskiningenjör i Lund och fortsatte sedan med att forskarstudera. Efter några år blev jag ordförande för Tekniska högskolans doktorandkår. När jag slutade sa jag att jag ”aldrig någonsin mer skulle engagera mig fackligt”. Jag sa ”aldrig mer”, och resten är historia. Men de här 25 åren är inget jag ångrat. Tvärt om.
Vad har berört dig mest?
– Akademikerföreningen har runt 600 medlemmar och det är någon varje år som får problem med företaget så att personen riskerar att bli av med jobbet. Och då får vi gripa in. Jag vill betona att Siemens gör det de ska, de sköter sig. Men vi fackliga har en viktig roll att övervaka så att företaget sköter sig, att man får sina rättigheter.
– Det här är det som berör mig mest. Man är lite som en präst eller diakon och stöttar när en person måste lämna företaget, ser till att den får ett gott avslut.
Hur går de här speciella ärendena till, när en enskild person riskerar att förlora jobbet? Och hur har det gått?
– Vi är två i styrelsen som tar ärendet. Vi pratar med medlemmen – och med varandra, för det här är inte lätt. Vi är under tystnadsplikt, så ingen annan i styrelsen känner till vem det berör. Ofta finns det anledning att företaget agerar, och personen är pressad och rädd att förlora arbetet. Gör vi på fel sätt kan det vara svårt att få ett nytt jobb.
– Det är inte alltid vi lyckas, men ibland lyckas vi. Bland annat en gång när jag var med så vände situationen så att allt fungerade. Den personen jobbar fortfarande kvar, 10 år senare. En annan gång fick personen lämna på ett bra sätt. Siemens anlitar ett företag som under sex månader hjälper till att slussa ut personen.
Hur har det mer varit att jobba fackligt?
– Vi delar på MBLandet för olika delar av företaget. Det är givande att se andra avdelningar än där man jobbar själv. Och när det föreslås en ny chef så får vi kolla att det är ok. Vi pratar med kollegor till personen och har MBL-träffar med ledningen.
– Och de i styrelsen är drivande och trevliga. Vi har möten varannan vecka och det har verkligen gett mig något. Jag har också varit med när företaget skulle utvärdera gemensam företagshälsovård för alla 5 000 på Siemens i Sverige.
– Ibland har vi gått ihop med de andra facken – Metall, Ledarna och Unionen – och haft gemensam front i vissa frågor. Det ger en annan styrka. Men vi gör det inte om lön. Där ska vi inte vara eniga.
Jonas Hylén på strömningslabbet på Siemens. Foto: Självporträtt
Har det varit några negativa konsekvenser av ditt fackliga engagemang?
– Möjligen i början när jag hade blivit chef för strömningslabbet och var med när ledningen presenterade lönestrategin. Då fick jag höra att jag inte fick berätta om den för styrelsen. Men det var ju minst 100 andra chefer där som är medlemmar och kan berätta för styrelsen. Det var en dum kommentar. Annars har jag bra erfarenheter. Goda kontakter med företaget. Bra samarbete.
Du har kontakter med Siemens i andra länder. Vad är skillnaderna gentemot dem?
– Det är rätt speciellt att vi i Sverige har gemensamma förhandlingar på lika villkor. Siemens i England var chockade över att ingenjörer har ett fackförbund. De har inte den kulturen.
– Utländska chefer som jobbar här förväntar sig hårda lagar, men den svenska modellen har en annan känsla, inte så hårda linjer. Och anställda i USA och England måste verkligen ha avtal som täcker alla villkor. Det kan vara en bunt papper. I Sverige kan det räcka med en sida och sedan kan man hänvisa till kollektivavtalet.
Vad ska du göra nu?
– Jag tänker bli pensionär och gå in i ett nytt liv, med friheten att göra saker i veckorna. Ringer någon kollega så får jag hjälpa till, men jag tror inte att jag kommer att fortsätta jobba 2–3 dagar i veckan utan vill bryta.
– Jag går lite före 65. Jag har sett kollegor som inte fått uppleva pensionen, och mina föräldrar fick inte det heller. Men jag ser fram emot att få det.
