Kämpade med sin adhd – valde till slut att starta eget

Susanne var över 45 år när hon fick sin adhd-diagnos. Genom arbetslivet har hon alltid kämpat med att maskera sina svårigheter, vilket tre gånger resulterat i utmattning. Idag driver hon ett eget företag – och har hittat strategier där hennes adhd inte blir ett hinder, utan en tillgång.

Det är drygt ett halvår sedan Susanne fick det bekräftat, att hon har en adhd-diagnos. 

– Jag hade misstänkt det i ett par år. Många symptom som andra med adhd beskriver stämmer så bra in på mig själv. Men att få det bekräftat var också en lättnad. Nu vet jag varför jag känner mig annorlunda och vad jag behöver för att fungera bra, berättar Susanne, som egentligen heter något annat.

Kämpat för att passa in

Susanne arbetade många år som IT-konsult. Hon jobbade hårt för att passa in, med att maskera sina symptom och kämpade med att hitta sina egna strategier för att klara av arbetet.

Det var flera saker hon upplevde som utmanande:

• Att arbeta i kontorslandskap. Hon blir lätt distraherad och hade därför svårt att hålla fokus på sitt eget arbete.
• Otydliga deadlines. Har svårt att komma igång med uppgifter när deadline ligger långt bort i tid, eller där det inte alls finns någon tydlig deadline för när saker ska vara klara.
• Många arbetsuppgifter samtidigt. Har svårt att prioritera, blir antingen blockerad och kan inte komma igång med någon uppgift, eller väljer att börja men den roligaste eller mest utmanande istället för den viktigaste.
• Otydliga instruktioner. Har svårt att ta emot och komma ihåg muntliga instruktioner eller instruktioner som kommer på volley, när chefen exempelvis ger en uppgift i farten. 

– Det var särskilt svårt om min chef kom och avbröt mig när jag jobbade fokuserat med en uppgift, för att ge mig en ny arbetsuppgift. Jag hade ofta svårt att ta in muntliga uppgifter och var tvungen att skriva ned allt. Jag var också rädd för att ställa ytterligare frågor, ”vad var det du ville att jag skulle göra?” eftersom jag inte ville uppfattas som att jag hade svårt att ta till mig det chefen sagt, berättar hon.

Känsla av att inte duga

Dessutom har hon svårt för tidsuppfattning, vilket gör det besvärligt att beräkna hur lång tid en sak ska ta eller hur mycket tid hon behöver för att exempelvis förbereda sig inför ett möte.

Allt detta gjorde att hon bar på en ständigt gnagande känsla av att inte duga. För att hålla skenet uppe tog hon ofta på sig alldeles för många uppgifter. Stressen, känslan av att inte räcka till och pressen på att leverera gjorde att hon tre gånger blev sjukskriven för utmattning. 

– Jag vet nu att jag dessutom har RSD, Rejection Sensitive Dysphoria, vilket är vanligt hos personer med NPF-diagnoser.

Det är ett samlingsbegrepp för en extrem känslomässig smärta och reaktion på upplevd eller faktisk kritik, avvisande eller misslyckande. Att exempelvis känna sig utanför bland kollegor.

– Det tar väldigt hårt på måendet, berättar hon. 

Heldagsmöten, konferenser, after work och sommarfester var andra saker som kunde upplevas som utmattande.

– Efter en konferensdag fyller man ofta på med aktiviteter och middagar där man förväntas vara social, mingla och småprata – men för mig var det svårt. Jag känner mig obekväm med att småprata och jag orkar inte vara social efter en sådan dag när det redan varit mycket intryck. Då vill jag helst bara gå och lägga sig.  

Satsade på sin dröm

För några år sedan bestämde hon sig för att säga upp sig och istället satsa helhjärtat på webbutveckling, något som tidigare varit mer av ett fritidsprojekt. Drömmen om att driva eget hade hon haft under hela sitt arbetsliv, men att vara sin egen har också underlättat arbetsvardagen.

– Jag har större frihet och kan vara mer flexibel med min arbetsdag. Arbetet är mer kreativt, jag kan styra mina arbetsuppgifter och arbeta när jag har mest energi, men även att välja de uppdrag som jag tycker känns spännande och utmanande, förklarar hon.

Susanne var över 45 år när hon fick sin diagnos, men redan långt innan dess hade hon hittat egna strategier för att hantera sina utmaningar.

Till exempel jobbar hon med checklistor där hon kan bryta ned och strukturera arbetsuppgifter och sedan bocka av dem när de är avklarade. Hon ser även till att bryta ned långa deadlines till fler, kortare avstämningspunkter och är alltid noga med att tydligt skriva ned vad som förväntas av henne i olika uppdrag. 

Idag vet hon att dra nytta av sitt förmåga att hyperfokusera och ser också till att inte ha för många uppdrag igång samtidigt. På hemmakontoret blir hon dessutom inte störd av andra kollegors prat.

– Visst saknar jag mina kollegor, men jag trivs också väldigt bra med att vara min egen chef. Att gå tillbaka till en anställning känns inte alls aktuellt. 

Pusselbitarna föll på plats

Susanne började misstänka att hon har adhd för ett par år sedan. Samtidigt berättar hon att hon själv inte har haft särskilt mycket kunskap kring adhd och vad det innebär. Hon trodde att det främst är en person som är aktiv och har en extrem energi. Själv har hon alltid haft en mer inåtriktad energi. I hjärnan snurrar tankarna på högvarv. Men nu vet hon att det finns olika varianter och olika svårighetsgrader.

– Pusselbitarna föll på plats när jag fick diagnosen. Det var skönt att få det på papper, men samtidigt känns det lite tomt – vad gör jag nu? Den stora skillnaden är dock att jag kan få hjälp med medicinering och kanske även nya verktyg som kan hjälpa mig med det mest utmanande, förklarar hon

Hon känner även en viss sorg i att hon inte fick sin diagnos tidigare – det hade kanske gjort saker annorlunda på jobbet. Samtidigt konstaterar hon att de saker som hon själv efterfrågar – tydlighet, arbetsro och öppenhet för olikheter – är något som alla på en arbetsplats mår bra av, oavsett om man har en diagnos eller inte. 

Läs också: 12 tips: Så inkluderar du kollegor med autism och adhd

Viktigt att dela med sig

Idag skulle hon ha varit tydligare med sina behov och pratat med sin chef om vad just hon behöver för att fungera och må bra på jobbet.

I artikeln har Susanne valt att vara anonym och hon heter egentligen något annat. Men hon tycker samtidigt att det är värdefullt att få berätta om sina erfarenheter och sprida kunskap om varför det är viktigt att jobba med inkludering av funktionsnedsättningar.

– Det känns viktigt att dela med sig. Det andra har berättat har hjälpt mig otroligt mycket och jag hoppas att jag på det här sättet kan hjälpa någon annan.