”Bara den här veckan, bara den här månaden”: Så undviker du att krascha

Hon ljög för familjen, glömde orden mitt i en mening och låg klarvaken på nätterna. När ingenjören Klara Albertsson sjukskrevs för utmattning valde hon att byta yrke. Giorgio Grossi på Stressmottagningen pekar på tre områden där både individer och arbetsgivare måste agera i tid.

På ytan verkade allt normalt. Klara Albertsson gick till kontoret, log mot kollegorna, levererade i projekten och svarade ”det är bra” när någon frågade hur hon mådde. Men inuti hade arbetet börjat ta över varje vaken timme. Mejlen fortsatte att trilla in långt efter att arbetsdagen var slut, projektledarna jagade deadlines som redan spruckit och kulturen på kontoret premierade den som alltid var tillgänglig.

Klara Albertsson ville inte vara sämre. Hon bar hem datorn varje kväll, satte sig vid köksbordet och klickade sig igenom Excelark och mejltrådar medan hon försökte övertyga sig själv om att det var en lösning.

– Jag började till och med ljuga för familjen. När de frågade vad jag gjorde sa jag att jag tittade på tv, fast jag satt med datorn i knät. Någonstans visste jag att det inte var bra, men tänkte hela tiden ”bara den här veckan, bara den här månaden”.

De första varningssignalerna kom på nätterna. Hon vaknade flera gånger, låg klarvaken utan att kunna somna om. På kontoret kändes ljuset plötsligt skarpt, rösterna runt omkring nästan öronbedövande. Mitt i ett samtal kunde hon tappa orden och glömma vad hon nyss sagt.

– Jag blev nästan rädd för mig själv. När jag satt med kompisar ville jag bara hålla för öronen och säga ”kan ni vara tysta”, för allt kändes som att de skrek.

Ändå körde hon vidare. Tills den dag hennes bästa vän – som också är läkare – ringde upp. När Klara Albertsson berättade att hon brutit ihop på jobbet och kände sig ”helt knäpp” tog vännen på sig läkarrocken mitt i samtalet.

– Hon sa bara: ”Nu sjukskriver du dig. I morgon ringer du vårdcentralen. Du måste pausa.”

Som om kroppen slog av strömmen

Klara Albertsson berättar att det kändes konstigt att sjukskriva sig. Det satt ju i huvudet, inte i form av något brutet ben. På kundföretaget där hon jobbade som konsult var alla lika stressade; det var normen. Men när hon väl blev sjukskriven var det som att kroppen slog av strömmen.

– Jag minns de första veckorna som ett mörkt rum där jag bara sov och grät. Till slut flyttade jag hem till mamma och pappa ett tag för att bli ompysslad. Som 25-åring kändes det fel, men det var precis vad jag behövde.

Samtidigt visade hennes egen arbetsgivare, konsultfirman, en annan sida. Chefen stöttade, följde med på läkarbesök om det behövdes och ordnade hjälp via företagshälsan.

– Det var en enorm skillnad mot kundföretaget, där chefen bara konstaterade ”ja, det är mycket att göra här” och körde vidare. När jag berättade för företagshälsan var de inte förvånade över att jag blivit utmattad efter att ha suttit där.

Med hjälp av psykolog och kurator började hon sakta bygga upp sig igen. Hon lärde sig säga nej, hålla sig till sin arbetsbeskrivning och förstå att respekt kunde vinnas genom att sätta gränser. Efter en tid återvände hon till jobbet, på en annan avdelning med bättre stämning.

Men känslan av meningslöshet ville inte släppa.

– Det var en kompis som sa: ”Det ska väl vara roligt att gå till jobbet?” Då insåg jag att jag måste tänka om. På samtalen med kuratorn kom barndomsdrömmen fram igen – jag ville ju bli brandman.

”Man är inte svag när man kraschar, snarare tvärtom”

Att byta bana blev hennes sätt att rädda sig själv. Hon sa upp sig, sökte utbildningen och valde bort ingenjörsyrket.

– Det var jätteläskigt, spännande och befriande. Jag ringde och sa upp mig redan innan jag visste om jag kommit in. Det kändes bara så rätt.

I dag arbetar hon på Södertörns brandförsvarsförbund. Jobbet är fysiskt och lagorienterat, träning är schemalagd varje dag, och när hon lämnar stationen lämnar hon också jobbet.

– Det är en enorm skillnad. Jag tar inte med mig något hem längre. Jag känner mig sedd i gruppen och jag har energi kvar till fritiden.

Skillnaden mot det tidigare livet märks i detaljerna: tidplaner som ständigt sprack, resurser som aldrig räckte till, öppna kontorslandskap som drev upp stressen och möten som lades mitt på lunchrasten.

– Man kan inte ha en stressföreläsning på lunchen och kalla det förebyggande. Då har man inte förstått någonting. Det som hade gjort skillnad för mig hade varit att bli sedd som person, inte bara som en arbetsmyra som lätt kan bytas ut, säger Klara Albertsson.

Att hon själv lämnat ingenjörsyrket ser hon som ett personligt steg mot ett hållbart liv. Men hon menar också att det är ett misslyckande för branschen och för samhället.

– Jag har lärt mig att man inte är svag när man kraschar. Snarare tvärtom, man är skitstark som kör över så många varningssignaler innan kroppen till sist säger stopp. Men jag skulle önska att ingenjörsyrket blev mer hållbart så att fler slipper hamna där.

Så undviker du att krascha

Giorgio Grossi, psykoterapeut vid Stressmottagningen i Stockholm, möter dagligen patienter som gått in i väggen. Han lyfter tre områden där både individer och arbetsgivare kan agera i tid.

1. Känn igen tidiga varningssignaler

Stress smyger sig ofta på. Orolig sömn, hjärtklappning, magproblem och sviktande koncentration är vanliga tecken.

– Till de vanligaste hör uppvarvning, svårigheter att släppa tankarna om jobbet, ältande, sömnproblem, irritation, huvudvärk, yrsel, hjärtklappning, magproblem, tilltagande trötthet, ljudkänslighet, problem med minne och koncentration samt bortprioritering av egna intressen, vila och relationer, säger Giorgio Grossi.

2. Bryt mönstret vid hög stress

När belastningen redan tagit över gäller det att bryta mönstret. Ett första steg kan vara att strukturera om uppgifter, sätta skarpa gränser och bygga in återhämtning.

– Det viktiga är att ta ett första steg. Prioritera bland uppgifter: gör nu, planera in, ta bort eller delegera. Jobba enligt Pomodorometoden – 25 minuters fokus och 5 minuters vila – och planera in både korta och längre pauser under dagen. Sätt en tydlig gräns mellan arbete och fritid och prata med chefen om avlastning och prioriteringar.

3. Stå inte ensam
Individen kan aldrig ensam bära ansvaret. En hållbar arbetsmiljö kräver aktiva arbetsgivare som förebygger utmattning.

– Arbetsgivarna har det yttersta ansvaret. Ett konkret råd är att regelbundet prioritera tillsammans med medarbetarna: vad är viktigast, vad kan vänta, vad kan tas bort? Bygg in återhämtning i kulturen och ge uppskattning till människan bakom arbetet.