Göran Johnsson, fd ordförande Metall Metall och en av dem som var med och drev fram Industriavtalet 1997, diskuterar rapporten med Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren. Foto: Johan Rönn.
Årets avtalsförhandlingar kan leda oss in i en ny storkris, om vi inte ser upp. Det menar Svenskt Näringsliv, som på torsdagen presenterade rapporten ”90-tals kris i repris?”.
Göran Johnsson, fd ordförande Metall Metall och en av dem som var med och drev fram Industriavtalet 1997, diskuterar rapporten med Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren. Foto: Johan Rönn.
Årets avtalsförhandlingar kan leda oss in i en ny storkris, om vi inte ser upp. Det menar Svenskt Näringsliv, som på torsdagen presenterade rapporten ”90-tals kris i repris?”.
– Vi har haft 12-15 bra år bakom oss. Men nu ökar påfrestningarna på den sammanhållning som vi har lyckats visa under den perioden och på Svenskt Näringsliv är vi oroliga över att få tillbaka en situation när vi tappar greppet om löneökningarna, säger Christer Ågren, vice vd för Svenskt Näringsliv.
– Vi ser tecken på en viss historielöshet inför årets avtalsrörelse. Det är risken när man har haft något som fungerat bra under en längre tid. Men om vi får för höga löneökningar kommer vi att få betala för det senare.
Det är egentligen två aspekter som Svenskt Näringsliv säger sig vara oroliga för – att principen att industrin sätter märket ifrågasätts av flera fackförbund, och naturligtvis att årets lönekrav blir för höga, med effekten att inflation och arbetslöshet ökar och gör Sverige mindre konkurrenskraftigt.
– Inför den här avtalsrörelsen är vi särskilt oroliga när vi tittar på nivån på de lönekrav som finns, eftersom vi ser en utveckling där vi går in mot en lågkonjunktur, säger Christer Ågren.
– Det gäller att inse att vi har gått från ett läge med blå himmel, 28 grader och strålande sol ute, men att vi inte kan klä oss för den utflykten. Nu måste vi klä oss för en utflykt som är lite mer som vädret är nu, med några plusgrader och lite småblåst och lite regn.
Men att årets avtalsförhandlingar skulle vara särskilt besvärliga, det håller inte Göran Johnsson, tidigare ordförande i Metall och en av dem som var med och drev fram Industriavtalet 1997, med om.
– Det här är en del av preludierna till ett nytt avtal. Jag skulle tro att det i slutändan landar på 60-70 procent av kraven, som det brukar göra.
Om Göran Johansson får rätt skulle årets siffra landa på någonstans mellan 2,2 och 2,6 procents löneökningar.
I rapporten pekar Svenskt Näringsliv också på det faktum att anställda inom industrin på papperet fick stora löneökningar under åttiotalet. Men ökningarna åts upp av den höga inflationen, och 1995 hade man i princip samma reallön som man hade i början av åttiotalet.
Men så 1997 kom industriavtalet till. Löneökningarna i princip halverades – de blev mer ansvarsfulla som Christer Ågren benämner dem – och industriarbetarna kunde samtidigt glädjas åt femton års reallöneökningar på totalt 50 procent.
Även sysselsättningen i landet led svårt av nittiotalskrisen. Hundratusentals jobb förlorades, och först nu 20 år senare är man uppe i samma antal jobb som 1990, enligt rapporten.
– Utmaningen nu är att hitta en avtalsnivå som fortsätter öka sysselsättningen. Vårt mål är för den här lönerörelsen är just att hitta lönenivåer som är ansvarsfulla. Risken är annars att vi inte hinner beta av arbetslösheten innan vi dämpar tillväxten med för höga lönekrav, säger Christer Ågren.
– I rapporten pratas det mycket om sysselsättning och reallöneökningar. Är det verkligen sådant som ni som organisation arbetar för?
– Vårt övergripande mål som organisation är att Sverige återtar sin plats i toppen i välfärdsligan, vi vill tillbaka till topp fem i världen. Om det ska ske behöver vi ett bra samhällsklimat och ett bra företagarklimat, och det är långsiktigt inget bra företagsklimat att jobba i ett samhälle med stort utanförskap.
– Jag tycker nog att vi kan kombinera ego-intressen som ett bra företagsklimat med ett Sverige som är mycket mer inkluderande, säger Christer Ågren.
Torsdagens presentation av rapporten kommer att sändas i SVT 1 den 1 november klockan 10.30 och i Kunskapskanalen den 4 och 9 november klockan 13.30.
Läs mer:
» Hela rapporten ”90-talskris i repris?” från Svenskt Näringsliv (pdf)
» Almega kräver ”modernare avtal” (ingenjoren.se 23/9 2011)
» Teknikföretagen vill decentralisera (ingenjoren.se 21/9 2011)
» Kravet: löneökningar på 3,7 procent (ingenjoren.se 5/9 2011)
Peter Alestig Blomqvist
4 kommentarer
Det nämns i artikeln en oro över historielöshet, men är det inte p.g.a. historien som facken vill ha högre lön nu. Efter 2008 års ”kris” har det varit några riktigt magra år på löneökningsfronten samtidigt som företagens vinster ökat kraftigt. Dessutom är det på gång med höga bonusökningar till näringslivets toppar. Så svenskt näringsliv borde se över sitt eget hus först. En rimlig meddelväg kunde vara att löntagarna får en större del som rörlig lön (bonus eller liknande), då kan man få del av de stora vinsterna samtidigt som industrin inte binder sig för lika stora kostnader vid sämre tider. Hälsningar Jörgen
Fackens höga lönekrav?
Jag tycker oftast fackens lönekrav är löjeväckande låga. Många bolag gör hur stora vinster som helst och ändå hör jag om många som har svårt att få upp sina löner, vilket gör att de då byter arbetsgivare. Vem är då förloraren?
Det som är viktigt i årets avtalsförhandlingar är att SI tar till sig central makt. Dvs att det rikstäckande avtalet är kraftfullt och lägger en stark bas för lokala förhandlingar. Dvs en lägstanivå, inte bara för lön, utan mer viktigt för anställningsförhållanden. Visst lever vi av lönepengar, men vi lever inte länge om SN får igenom sina mullvadskrav på allmänna försämringar. Då håller inte marken under oss länge till.
Lönekraven har återhållits under goda år. Nu varnar de för dåliga år, så att vi ska hålla igen i fler år.
De talar om Sverige bland top5, men vill hålla igen möjligheterna till att ha goda offentliga finanser och samtidigt köpkraft hos enskilda.
Självmotsägelser visar det egentliga motivet…
Det svenskt näringsliv borde göra är att ta bonusdirektörerna som höjer sin löner med 10-15% varje år i örat. För Sveriges väl spelar den stora massans lön roll och inte en enskild direktörs men det är ansvarstagandet som räknas. En direktör eller hög chef ska vara ett föredöme. Det är många chefer som inte visar den attityden längre. DET är en fara för Sverige på lång sikt.