Forskningsfusk vanligt enligt ny bok

Fusk i forskning är vanligare än man velat tro. Det framgår av boken Publiceringsetik som kom ut nyligen. Den är skriven av Stefan Eriksson, docent och lektor i forskningsetik vid Uppsala universitet och Gert Helgesson, docent och lektor i medicinsk etik vid Karolinska institutet. En orsak är enligt Stefan Eriksson dagens forskarkultur som är alltför inriktad på själva publiceringen.

Hur kom det sig att ni skrev boken?
– Det fanns ingen sådan bok. Men både Gert och jag har i vår undervisning märkt att ämnet engagerar. Vi såg ett behov som inte var tillgodosett. Det händer också mycket nytt inom området för vetenskaplig publicering som vi tar upp, bland annat open access, som ofta är nätpublikationer.

Hur ser trenden ut vad gäller fusk?
– Vi börjar bli varse att fusket är mer utbrett än man tidigare trott, men att kunskapen om det är begränsad. Både tillbakadraganden, anmälda fall och antal manipulerade bilder som upptäcks ökar. Men det kan bero på att man har blivit bättre på att avslöja och rapportera och att det diskuteras mer.

Vad kan man göra åt det?
– Vi tror att man måste jobba på fler fronter. Forskarkulturen kan behöva bli mer öppen. Vi har också byggt en incitamentsstruktur som belönar dem som till exempel fuskar med att vara författare fast de inte är det. Fusk är förknippat med den konkurrens som präglar mycket forskning. Vi tycker att vetenskapen som motvikt borde kultivera samarbete och öppenhet, där det exempelvis är en självklarhet att dela data. En tänkbar åtgärd bland många andra är meritering inte bara för författarskap utan även för att skapa till exempel databaser. Idag kräver den som står bakom databasen ibland att stå med som författare, vilket är emot reglerna. Där behöver man uppfinna nya sätt att ge meritering. Vi föreslår en contributorship model, att man listar medarbetarena och skriver vad de har bidragit med.

Finns det vissa grupper som har större anledning än andra att slira på sanningen?
– De som har en underordnad position, till exempel doktorander, har inte så mycket att sätta emot. Vi vet också att det finns kulturella skillnader. I en del kulturer är det ett sätt att visa vördnad att kopiera andras arbeten. Det har sagts av gästforskare med insyn i kinesisk forskning, att forskningsstöd där i vissa fall är villkorat till positiva forskningsresultat. Annars måste forskaren betala tillbaka forskningspengarna. Då får man ett otroligt starkt incitament till att lägga resultat till rätta och frisera.

Vilka kända exempel på forskningsfusk finns det?
– Två ministrar i Tyskland har fått avgå, även en rumänsk minister, efter forskningsfusk.

På vilket sätt fuskar man?
– Forskningsfusk är ett brett begrepp. Fusk är det om man fabricerar, förvränger, plagierar eller fuskar med författarskap. Men sedan finns det även brott mot god sed, att man publicerar för tidigt, för sent eller i för många artiklar i stället för en enda. Det sista kallas salami slicing, och det görs för att få många publikationer. Resultaten presenteras i en artikel, implikationerna i en annan och metodologin i en tredje. Men då blir det svårt för den som läser att få en bild av forskningen. Men det finns också de som bedrar tidskrifter med vem som har skrivit granskningar. Det har varit flera fall där författare har skickat falska epostadresser och granskat sina egna manuskript.

I vilken mån är detta ett brott rent juridiskt?
– Om du skriver på med falsk namnteckning, så kan det ses som en form av bedrägeri. Det kan bedömas som tjänstefel och kan orsaka avsked. Det skulle kunna leda till domstol. Det är inte det normala, men fullt tänkbart.

Kan det inte ibland bara vara dålig forskning?
– I Norge var det nyligen ett fall om påstått plagiat. Oriktigt markerade citat, är det fusk eller bara slarv? Den som blev utredd blev faktiskt friad. Frågan är om fusk ska förutsätta uppsåt, eller om man kan använda en annan term. I vår bok använder vi termen ”avvikelse från god vetenskaplig sed.” Det är avvikelsen man vill ha en reaktion mot.

Sture Henckel