Det finns en skatt på havets botten, och piraterna har hittat kartan. Ungefär så kan man beskriva forskarnas oro för att allt fler gruvbolag siktar in sig på att utvinna metaller och mineraler från djuphavets bottnar.
Under ett föredrag under vetenskapsmässan i Chicago – ordnad av American Association for the Advancement of Science, AAAS – talade flera djuphavsforskare om sin oro för att framtida gruvor i djuphavet ska skada känsliga miljöer.
Rovdrift av havets resurser är inget nytt. Det världsomspännande och storskaliga fisket håller som bäst på att slå ut sig självt genom sin glupskhet. De stora fiskeflottorna är nu på väg ut från de tömda kustnära kontinentalsocklarna till djuphavet där de nu börjat dammsuga fiskstimmen. Oljebolagen har i flera år borrat efter gas och olja på djup ner till flera tusen meters havsdjup. Borrkaxet som släpps ut kring borrplatserna dödar bottnarna runtomkring.
– Det finns ungefär 2 000 oljeriggar på djupa vatten, sade Lisa Levin, en erfaren marinekolog vid Scripps Institute of Oceanography i USA.
Hon har tidigare liknat gruvbolagens ambitioner för gruvdrift på djuphavens botten vid det onda gruvbolaget i filmen Avatar. De vill gräva i något som de inte förstår sig på, men som alla egentligen vet att det är viktigt och kanske känsligt.
På gruvbolagens lista för vad de kan hämta från djuphavsbottnarna står bland annat metaller och fosfater. Fosfaterna är intressanta som gödningsmedel för världens jordbruk. Metallerna är både vanliga metaller och så kallade sällsynta jordartsmetaller som används i nästan all elektronik och eldrivna maskiner.
Nautilus Minerals incorporated är ett av de första bolag som planerar att öppna en fullskalig guld- och koppargruva i vattnen utanför Papua Nya Guinea. Gruvan som egentligen skulle ha startats under 2013 har dock tillfälligt blivit fördröjd på grund av en dispyt mellan företaget och Papua Nya Guineas regering.
Det finns en internationell myndighet som skapades för att kontrollera mineralbrytning på havsbotten, men USA har ännu inte accepterat den, vilket gör dess myndighetsutövning svårare.
Det handlar om många tusen miljarder dollar som väntar på att plockas upp från havsbotten. Linwood Pendleton, är en miljöekonom med inriktning mot marina system vid Duke University.
– Vi måste vara säkra på att vinsterna med en eventuell gruvbrytning på havsbotten är mycket större än kostnaderna, säger han. De måste vara mycket större med tanke på att vi vet så lite om hur de påverkar havet.
Det finns ett marknadspris på de mineraler och metaller som företagen vill utvinna, men det finns inget sätt att mäta kostnaderna för miljöförstörelsen som utvinningen orsakar.
Två metoder för brytning dominerar. Hydrauliska pumpsystem eller system med tråg som transporteras till ytan för utvinning. I många fall handlar det om att plocka så kallade noduler som ligger på botten och som innehåller olika metaller. Områdena undersöks med fjärrstyrda undervattensrobotar och när man hittar något skickar man dit skepp med utrustning för utvinning.
Forskarna på AAAS efterlyste tydliga regler innan man påbörjar utvinning. Linwood Pendleton sade sig vara allra mest orolig för att länder som nu snabbt industrialiseras sätter igång med gruvdrift utan att tänka på några försiktighetsprinciper och inskräpte att det finns en enorm genetisk rikedom i havet som riskerar att gå förlorad.
– För att bevara den krävs att vi etablerar ett försiktighetstänkande, sade Lisa Levin, och för det krävs ett internationellt samarbete. Havsbotten är ett enormt förråd av mineraler och metaller. Förr eller senare kommer människan att börja utvinna dem. Områden som inte är ekonomiskt lönsamma för utvinning i dag kommer säkert att vara det inom, säg, 50 år.
Sture Henckel
