Mer fokus på undervisningen, öppnare och mer extern rekrytering och tydligare ledaruppdrag skulle göra svenska universitet mer attraktiva i den globala konkurrensen enligt en rapport. Men högskolorna slår delvis ifrån sig.
I mars presenterades ”Utbildning, forskning, samverkan: Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley? på SNS förlag. Fyra erfarna akademiker från båda sidor av Atlanten hade slagit sina huvuden ihop och skärskådat några av de saker som skiljer de svenska universiteten från sina två Californiska kollegor. Skillnaderna är naturligtvis stora, men Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds Universitet och en av författarna till rapporten, tar fasta på sådant som varken kostar särskilt mycket pengar eller är beroende av ett bättre klimat.
– Det är inte alltid mer resurser som är svaret på alla problem utan man bör också fråga sig vad vi gör, gör vi rätt saker, med de resurser vi har? säger han.
I Sverige är mycket av resurstilldelning knuten till olika projekt och forskargrupper. Det optimerar på den nivån men Mats Benner menar att det utarmar universitetet som helhet. Han skulle vilja se att mer av resurserna tilldelades universitet som helhet. Då skulle ledningen kunna ha en tydligare egen strategi för vilka områden som man vill utveckla.
Anders Axelsson, rektor vid Lunds Tekniska Högskola, håller delvis med men menar att rapporten lite slår in öppna dörrar. Det forskningspolitiska systemet i Sverige är uppbyggt på att forskare och grupper söker pengar. Lunds Tekniska högskola får till exempel 70 procent av sina resurser från externa forskningsfinansiärer.
– En del av anslagsgivarna kräver att en ansenlig medel ska medfinansieras från universitetens stadsbudget. Det blir inte mycket kvar att fördela till områden som vi tycker har potential men som inte står på något forskningspolitiskt program det året, säger han. Sedan är det klart att vi måste ligga i och försöka ändra det här men som läget är idag så är det de här ramarna vi har att röra oss inom.
Rapportförfattarna pekar också på att rekryteringen på svenska universitet sker alldeles för mycket internt. Att ha en hög andel internationella forskare är attraktivt och bidrar till en mer dynamisk miljö.
– Jag vill nog påstå att vi har en väldigt internationell miljö, inte minst på doktorandsidan där allt fler av doktoranderna kommer från andra länder, säger Anders Axelsson. Dessutom har vi en befordringsreform där vi befordrar efter kompetens, inte efter när en tjänst är ledig.
Från Chalmers hälsar vicerektor Maria Wedel Knutsson att man har läst rapporten med intresse men inte haft tid att göra någon djupare analys eller fundera över om det är något som just Chalmers kan följa upp av det som beskrivs.
Jenny Grensman
Problemet är väl att det inte finns så många arbetsplatser i Sverige för forskarutbildade förutom UoH, så när man i mogen ålder lämnar forskarutbildningen kanske man har familj och barn redan, då vill man såklart vara kvar på det ställe som varit ens arbetsplats under många år istället för att lämna subventionerad barnomsorg, åldrande släktingar och rätt till deltid bakom sig. Jag tycker Sverige ska ha en tydlig plan för var man ska göra av sina forskare istället för att klaga på att för stor del svenska forskare.