Helena Tobiasson vid KTH är en av de nominerade till Levipriset i år. Foto: Maria Malmquist
Att flytta skrivaren lite längre bort, gå på band framför skrivbordet eller ha ett höj- och sänkbart bord är kanske inte bästa sättet att göra något åt stillasittande på jobbet, enligt Leviprisnominerade Helena Tobiasson.
Helena Tobiasson vid KTH är en av de nominerade till Levipriset i år. Foto: Maria Malmquist
Att flytta skrivaren lite längre bort, gå på band framför skrivbordet eller ha ett höj- och sänkbart bord är kanske inte bästa sättet att göra något åt stillasittande på jobbet, enligt Leviprisnominerade Helena Tobiasson.
De problem som skapas av låga nivåer av fysisk aktivitet och mycket stillasittande låter sig inte enkelt åtgärdas med en “quick fix“, anser Helena Tobiasson, sjukgymnast med en magister i ergonomi, numera doktorand vid KTH:s designfakultet.
– Nya arbetsverktyg och prylar är inte en hållbar lösning på vår brist på rörelse på kontoret, säger hon.
Tillsammans med sina designstudenter arbetar Helena Tobiasson med en metod som hon kallar fysisk rörelse-sketching. Hon vill få studenterna att testa sina kroppars möjligheter och begränsningar genom olika övningar, till exempel genom att se hur långt de kan sträcka sig eller hur tungt något är att bära när man står på ett visst sätt. Detta, säger hon, bidrar till att de framtida produktutvecklarna kan få nya tankar och andra idéer än de som hade kommit fram om studenterna i stället bara hade skissat fram sina produktidéer med hjälp av papper och penna, eller utifrån enbart teori, lagar och regler.
I vardagen pratar vi om rörelse för att vi behöver fysisk aktivitet, något som blir ett högt aktuellt behov när bristen på den har resulterat i sjukdomar. Vi vet att en ständig, låg belastning som vi utsätts för på ett stillasittande arbete i förlängningen kan skapa ohälsa, men den kopplingen är inte så direkt. Det är först i sjukvårdssammanhang som den blir tydlig. Helena Tobiasson vill fånga upp behovet av rörlighet mycket tidigare än så och låta dem som utformar produkter se vad kroppen kan bidra med, så att de en dag kan vara med och utforma arbetsplatser där vardagen blir lite mer fysiskt krävande och tar tillvara på kroppens som en resurs.
– Jag tycker att diskussionen är lite sned. Vi pratar ofta om rörelse som ett recept för att motverka sjukdomar. Jag skulle vilja att vi pratar om rörelse även som en central del av att vara en levande människa, att värdet av rörelsen inte bara ska kopplas till att vara en väg att undvika sjukdomar. Det finns så många andra värden än det, säger hon.
De studenter som hon undervisar på KTH kommer att kunna påverka andra människors arbetsmiljö genom att utveckla verktyg och system som många av oss använder och kommer att använda. Därför är det viktigt att studenter på KTH får den här kunskapen.
– Det är ingen välvaliderad och fullt utvecklad metod. Men jag anser att det är ett viktigt komplement till de teoretiska ämnen som ingår i arbetsmiljöutbildningen, säger Helena Tobiasson.
Det är inget fel med gåband, höj- och sänkbara bord eller andra metoder för att motverka våra stillasittande kontorsliv, anser Helena Tobiasson, men hon vill se mer av en kritisk diskussion kring kroppen i de teknikintensiva forskningsområdena. Bland dem hon träffar ute på arbetsplatserna får hon höra att pop up-fönster som påminner om att det är dags att göra sträckövningar eller att de höj- och sänkbara borden som finns och inte används blir ett dåligt samvete.
– Vi kanske måste våga närma oss kärnan, det som är datorer, smarta telefoner och arbetsplatser, det vill säga arbetsverktygen. Ett gåband, om man är lite kritiskt, är något som inte behövs för själva arbetsuppgiften.
Vi har inte råd att betala för dålig design och de hälsoproblem som dålig design kan skapa ska inte drabba individen, anser Helena Tobiasson. Därför kanske vi måste fundera på om datorer kan se ut på ett annat sätt för att bidra till en bättre arbetsmiljö? Eller ska vi sluta sitta på arbetsplatsen? Det handlar om att titta på ett problem och lösa det i ett tidigare skede än när de har hunnit orsaka sjukdomar, om att inte se på kroppen ur ett sjukdomsperspektiv, sammanfattar Helena Tobiasson det själv.
– Det landar någonstans i att sjukvården inte ska ta kostnaden för de problem som utformningen av arbetsverktyg i förlängningen skapar. Sjukvårdens recept är att vi ska röra på oss mer. Vi måste kritiskt granska vad vi menar med att röra på oss. Det kan inte bara vara det vi i klassisk mening säger är fysisk aktivitet, som i träning och motion, utan handla om att få in i rörelse som en integrerad del i arbetslivet.
Fler intervjuer med årets Leviprisnominerade:
Bättre ergonomi med svenskt program
Fem minuter för bättre arbetsmiljö
Ania Obminska
