Hur klarar sig industrin när de gamla svenska kärnkraftverken måste avvecklas? I fredags höll SNS ett seminarium kring den ständiga frågan. Slutsatserna blev ungefär att frågan är oerhört viktig, att inga lösningar är perfekta men att det dröjer tio år innan vi måste ta till nödlösningar.
Seminariet, i SNS lokaler i Stockholm utgick från en bok skriven av Per Kågeson, professor i miljö- och systemanalys vid KTH. Han diskuterade sin nya bok Farväl till kärnkraften med Lina Palm, energidirektör på SKGS, den tunga industrins energiintresseorganisation, och Erik Brandsma, generaldirektör för Energimyndigheten.
Per Kågeson inledde med att konstatera att svensk kärnkraft är gammal.
– Fyra av världens tio äldsta kärnreaktorer är svenska, sade han.
De fyra äldsta reaktorerna har redan passerat den ålder de konstruerades för, medan de yngre faller för ålderstrecket 2020. Konsekvensen är att reaktorerna ofta måste stoppas, vilket gör att svensk kärnkraft har låg tillgänglighet – under 2011 till 2013 hade vi nästan lägst tillgänglighet i hela världen på våra reaktorer.
I boken tar Per Kågeson upp tre huvudalternativ för hur Sverige ska klara sin elförsörjning under de närmaste decennierna i samband med att de gamla kärnreaktorerna tas ur drift.
1. Mer ny konventionell kärnkraft
2. Vindkraft tillsammans med uppbackning av annan energi och energilagring samt förstärkt överföringsmöjligheter av el.
3. Bioenergi med kraftvärme.
Att bygga ny kärnkraft blir inte på långt när så billigt som den existerande kärnkraften. Kostnaderna för att bygga säker kärnkraft är betydligt högre i dag. I kostnaderna ingår också att finansiera omhändertagande av avfallet och av en framtida rivning av kraftverket. Dessutom krävs omfattande ansvarsförsäkringar av den som bygger ny kärnkraft. Den så kallade effektskatten på cirka 6 öre per kilowattimme el tillkommer också. Det finska kärnkraftverket i Olkiluoto har blivit flera gånger dyrare än det var tänkt från början. Nya kärnreaktorer är alltså inget billigt alternativ.
Enligt Kågeson försvåras situationen också något av regeln att varje reaktor endast får ersättas av en ny. Med mycket vindkraft i systemet behövs uppbackning, och en sådan uppbackning med kärnkraft skulle stabiliseras om man byggde flera små kärnkraftverk i stället för ett stort.
Per Kågeson bedömer att vindkraften kan byggas ut till cirka 30 terawattimmar per år. Men om den byggs ut mer än så kan resultatet bli blåsiga sommardagar med stort överskott på el och vindstilla kalla vinterdagar med extrem brist på el. Därför behövs då någon form av uppbackning. Det skulle kräva omfattande utbyggnad av elnätet med lagringsmöjligheter och bättre teknik för långväga överföring av el.
Vattenkraften räcker inte heller till som back-upp för så mycket vindkraft. Kågeson beskriver bioenergi med kraftvärme som ett möjligt alternativ. Även om det inte är billigt skulle tekniken med förgasning och moderna turbiner löna sig bra eftersom man kan välja att elda under vintern, just när det är kallt och elen behövs som bäst. Problemet med kraftvärme från bioenergi är att tekniken har stora rörliga kostnader vid drift. I situationer med elöverskott kan den behöva regleras ner, vilket medför tekniska problem.
I boken nämner Per Kågeson också fjärde generationens kärnkraft. Med den kan man återanvända utbränt kärnbränsle, men det skulle öka priset på kärnkraftsel med mellan 10 och 25 procent. Den nödvändiga upparbetningen av utbränt bränsle innebär också risker.
Lina Palm, energidirektör vid den tunga svenska energins energiorganisation ville se mer kärnkraft. Hon tyckte det var fel att säga att kärnkraft måste bli dyrt.
– Om man bygger flera reaktorer på en gång och skaffar fram standarder kan man få ner priserna, sade hon.
Erik Brandsma, chef för svenska energimyndigheten höll dock med om att kärnkraftsel knappast blir billig, och att man inte vet vad man får tillbaka på en investering i den oreglerade svenska energimarknaden. Han höll öppet för alla energislag men påminde om energieffektivisering. Han efterlyste också ett mer sammankopplat elnät över Europa, som skulle kunna fånga upp tillfälliga överskott och underskott på olika ställen på kontinenten.
Paneldebatten mellan Per Kågeson, Lina Palm och Erik Brandsma mynnade ut i att politikerna har svårt att ta i den känsliga energifrågan, men att vi i Sverige har någorlunda med tid på oss innan vi måste hitta snabba lösningar.
– Det är först någonstans efter 2025 som vi kommer att börja behöva nödlösningar, sa Erik Brandsma.
Sture Henckel
Kågesson tar som exempel det finska kärnkraftbygget Olkiluoto som argument för att ny kärnkraft blir väldigt dyr. Det är sant att det blivit väldigt dyrt men det kraftverket är lite av ett pionjärsprojekt för reaktorer av tredje generationen. Dessutom är 72 ytterligare reaktorer under uppbyggnad i världen enligt IAEA. Det är skulle kunna vara lämpligt att studera mer än endast Olkiluoto om man vill ge ett lite mer seriöst intryck.