En ny bok uppmanar forskare att bli vassare vid ordbehandlaren. Med hjälp av flera vana skribenter vill boken Skrivande om skrivande inspirera forskare att hitta nya sätt att formulera sig.
Elena Raviola är lektor på Handelshögskolan i Göteborg och en av fyra redaktörer bakom boken Skrivande om skrivande. Hon tycker att forskare har en tendens att fastna i en opersonlig stil i sina forskningsartiklar. Genom att använda passiva meningar låtsas de att de inte är med i texten, som om det gjorde den mer objektiv. Enligt Elena Raviola skulle många texter vinna på att skribenterna bytte ut sina passiva meningar mot aktiva. I stället för ”det kan konstateras att” kan man till exempel skriva ”vi konstaterar att”.
– Det blir inte mindre vetenskapligt för att man har ett ”vi” eller ett ”jag” i texten, säger Elena Raviola.
Boksläpp
Boken Skrivande om skrivande är sammanställd av Benedikte Borgström, Jenny Helin, Maria Norbäck och Elena Raviola.
Den 6 oktober arrangerar Studentlitteratur ett boksläppseminarium på Handelshögskolan i Stockholm.
De fyra redaktörerna har samlat forskare, journalister och författare och bett dem skriva om skrivande i praktiken. Journalisten Göran Rosenberg, forskaren Roland Paulsen och författaren Nina Björk är några av dem som bidrar med texter i antologin.
Men boken är inte ett recept för hur man skriver en forskningsartikel. Den är snarare tänkt som en inspirationskälla till att hitta nya uttryckssätt, att hitta en ökad variation. Bland underrubrikerna finns till exempel ”Den författande forskarens röst”, ”Att skriva fram marginalens förundran – om mod och passion” och ”Poetik för akademiker”.
Elena Raviola är själv med i form av en dialog med dansprofessorn Cecilia Roos om hur skrivande kan inspireras av olika konstarter.
Vad gör forskarna för fel när de skriver?
– Vi säger inte att någon gör fel, men det kan vara bra om man gör på lite olika sätt. Om man bara läser forskningsartiklar så skriver man likadant själv, men jag tror man kan hitta bra sätt att skriva genom att läsa journalistik och skönlitteratur. Man kan utmana gränser och prova format som inte är så vanliga.
Hur ska forskarna skriva?
– Den akademiska världen är stor och det finns utrymme för många sätt att skriva, utan att det blir ovetenskapligt. Man kan till exempel skriva mer berättande.
Hur styrda är doktoranderna i sitt sätt att skriva?
– Det beror nog på handledaren och på gruppkulturen på institutionen och dess traditioner. Eftersom forskarna måste läsa så många artiklar så lär de sig omedvetet hur de ska skriva. Det finns en stark imitationsprocess. Därför är det också svårt att förändra.
Kan man se någon trend mot ökad variation i det akademiska skrivandet?
– Ja, möjligen. Att skriva böcker har varit mindre formaliserat även tidigare, men artiklar har krävt ett visst format. Vissa saker kommer man inte ifrån, men jag tror att fler tidskrifter försöker skapa utrymme för ett friare skrivande.
Hur har er bok blivit bemött?
– Den finns ute sedan sommaren, och de som läst har sagt att äntligen skriver någon om skrivande i praktiken utan att skriva hur det borde vara.
Sture Henckel
