Förra året firade Volvo i Belgien. Först fyllde Personvagnar 50 och sedan Lastvagnar 40 år. Från att ha varit ett pionjäräventyr för svenska ingenjörer är fordonstillverkarna i dag några av Gents största arbetsgivare.
– Vi har precis gjort om här och flyttat runt. Vi har förändrat logistiken så att lager till varje moment ligger närmare produktionen, säger produktionsdirektör Maarten Van Vooren när han visar mig runt i Volvo Lastvagnars produktionshall i Oostakker utanför Gent.
Gent som under århundraden har varit en stor handelsstad och ett centrum för textilindustri kombinerar numer ett framstående universitet med industri, däribland svenska fordon.
I Lastvagnars anläggning monteras varje år svindlande 42 000 tunga lastbilar. Varannan dag kommer det en båt från Göteborg med motorer, tillverkade i Skövde. Bland de 2400 anställda vid lastbilsfabriken finns 35 nationaliteter, de flesta belgare men också några svenskar. Förr var vd som regel en svensk, nu är det en fransman.
Maarten Van Vooren är stolt över fabriken där han började direkt efter sin examen från Delfts tekniska högskola och där han nu är produktionschef.
Efter många år på belgisk mark betraktas Volvo i det närmaste som ett inhemskt märke.
Annat var det på 70- talet när Henk Jaakke som en av drygt 40 svenska Volvoanställda, fick frågan om de ville vara med och bygga upp en ny anläggning för lastbilar i Belgien. Då fanns det en fabrik för tunga lastbilar i Alsemberg och anläggningen i Oostakker skulle tillverka lätta lastbilar. Tillsammans med fru och barn lämnade han Volvo i Olofström och flyttade till Gent. Avtalet gällde i första hand tre år men han blev kvar.
– Vi var väl ett trettiotal svenska ingenjörer som fick erbjudandet om att åka ner och dra igång produktionen. Eftersom jag är holländare och min fru ville söderut så nappade vi. Det var en pionjäranda och man högg i där det behövdes. Ibland jobbade vi långa dagar för att få saker färdiga, organisationen var ju helt ny och det var ju vi som visste hur saker skulle göras.
Att Henk Jaakkes liv skulle komma att handla så mycket om Sverige och Volvo var något av en slump. Efter en tvåårig ingenjörsutbildning hemma i Holland ville den 23-årige Henk se sig om i världen. Via en kusins kontakter med Sverige fick han ett jobb vid Volvo i Skövde där han fick börja i produktionen och sedan kom att arbeta på ritkontoret och med produktutveckling. Bara efter några veckor träffade han den svenska som sedan
”Det var verkligen ett äventyr i början och en pionjäranda bland oss anställda som åkte till Gent för att arbeta.
blev hans fru. Hon var från Skövde men längtade bort från skogarna och med tiden flyttade paret till Volvo i Olofström där bägge jobbade när erbjudandet om att vara med och starta en ny fabrik i belgiska Gent kom.
– Det var verkligen ett äventyr i början och en pionjäranda bland oss anställda som åkte till Gent för att arbeta, berättar Henk Jaakke på perfekt svenska trots att det har gått många år sedan han lämnade Sverige. Det var en fördel för mig också att tala både svenska och flamländska när jag var här. Det hände ofta att jag fick hjälpa till när någon från Sverige ringde och det var svårt med språket.
Av de svenskar som hade rest ner för att starta produktionen bodde många i samma lilla samhälle utanför Gent och det blev som en koloni där alla kände varandra och barnen fick svenskundervisning för att inte tappa språket. Men med tiden lämnade de flesta svenskarna Belgien och åkte hem igen. Henk Jaakke känner i dag bara ett fåtal svenska kollegor som blev kvar.
– För min del blev det åtta år på utlandskontrakt och sedan blev jag lokalanställd, säger han.
Under tiden började anläggningen i Oostakker tillverka även tunga lastbilar, vilket i dag är fabrikens inriktning.
I början av 90-talet drabbades fordonsindustrin av den ekonomiska krisen och Volvo i Gent sade upp medarbetare över 52. Henk hörde till dem som fick gå. Han beslutade sig för att bli konsult. Men hans Volvoäventyr visade sig långt ifrån över. Genom en gammal chef fick han först ett uppdrag för Volvo i Skottland. Något senare kom en förfrågan om han kunde tänka sig att åka till Indonesien och börja förbereda för produktion av lätta lastbilar i Jakarta.
Den 2 maj 1995 satt han på planet till Indonesien för första gången.
– Jakarta, säger han och entusiasmen lyser ur ögonen. När jag var liten pojke i Holland var Indonesien fortfarande en holländsk koloni och jag hade ju läst om alla de här indonesiska städerna i småskolan. I min generation talade indonesierna dessutom ofta fortfarande holländska.
– Det var så roligt. Jag hade ett skrivbord där hos en importör och började leta underleverantörer. Jag fick se hela Java och en del av Sumatra. Men det blev intensivt och hemma i Gent fanns ju Lola och barnen. Till slut bestämde vi oss för att flytta ner och vi började leta hus i Jakarta.
Men de tre fantastiska åren Henk hade haft i Indonesien slutade där. En ekonomisk kris fick den indonesiska valutan att falla mot dollarn och Volvo gav upp idén om en lastbilsfabrik i Indonesien. Henk Jaakke fortsatte som konsult, nu i Göteborg dit han pendlade under flera år. Numer är han pensionär men när Volvo kallar, som vid jubileet, hjälpte han till och drog ihop gamla kollegor.
Volvo lastvagnars Gentfabrik blev 2007, som första företag i landet, koldioxidneutral och stora vindkraftverk snurrar dagligen in el till fabriken, kontorsbyggnaden är ett passivhus. I dag tillverkas alla olika modellerna av de tunga lastbilarna här. En lina står för standardutförandet medan specialversionerna går på den andra.
Det är också i Gent som alla däck som används i företagets produktion sätts på fälgarna och sedan skickas vidare till koncernens olika anläggningar för att monteras på fordonen.
– Det är en bra anläggning säger Maarten Van Vooren där vi står och tittar hur en färdig lastbil testas. Det är många som vill jobba här och vi vill naturligtvis ha de allra bästa.
Trots att det har gått så många år och trots att svenskarna numer är i klar minoritet tycker Maarten Van Vooren ändå att det är ett svenskt företag.
– Ja verkligen. Det är platt organisation och en god stämning – alla kan prata med varandra, det är litet informellare än jag förstår av kollegor i andra företag.
Jenny Grensman
