Sverige är egentligen bra på forskning om hållbarhet, men om vi ska bli världsledande behövs bättre finansiering och nya karriärvägar. Det framkom i går på Akademikernas högskolepolitiska forum om hållbarhet.
Sverige är egentligen bra på forskning om hållbarhet, men om vi ska bli världsledande behövs bättre finansiering och nya karriärvägar. Det framkom i går på Akademikernas högskolepolitiska forum om hållbarhet.
Tidigare har tillväxten alltid varit huvudmålet och att göra något för miljön har mest betraktats som en uppoffring. Men förra året, 2015, kan kallas för ett slags social brytpunkt, för i dag har det ändrats. I dag har hållbarheten blivit en huvudstrategi, både inom näringslivet och politiken.
Johan Rockström Foto: M. Axelsson/Azote
Det sade huvudtalaren på Sacos seminarium, Johan Rockström, professor i miljövetenskap och chef för Stockholm Resilience Center och Sveriges kanske tyngst vägande miljöexpert i dag. Han hänvisade till den lyckade överenskommelsen i klimatförhandlingarna i Paris i höstas och andra internationella politiska avtal. Han ser dem som effekter av ett växande intresse för miljöfrågorna.
Men han pekade också på klyftan mellan de omfattande internationella överenskommelserna och de betydligt blygsammare satsningar som enskilda länder har bundit sig för. Här, menade Rockström, har akademin en stor uppgift framför sig.
– Vi måste koppla de nya politiska planerna till akademiskt kunnande, sade han. Hållbarhet är den enda vägen till välfärd, men hur ska det gå till? Det är en enorm akademisk utmaning.
Han tog också upp att vi är på väg in i en era med exponentiellt snabb utveckling inom digital teknik och nanoteknologi och andra områden. Han ville se en koppling mellan den höga innovationsnivån och den nya hållbarhetsagendan, något som ingen riktigt har gjort hittills, menade han. Frågan är alltså hur den tekniska revolutionen ska administreras så att den bidrar till den nödvändiga ökningen av ökad hållbarhet i världen.
– Sustainability Science, tvärvetenskaplig miljöforskning, borde bli en helt egen disciplin, sade han. Nästa forskningsproposition borde få en profil på detta. Sverige är åtminstone den minst dåliga i klassen. Vi skulle kunna bli en supernation på området.
Ett seminarium handlade om hur robotarna och digitaliseringen ändrar samhället. Petter Ögren, robotforskare vid KTH, berättade om hur ABB gått från att bygga stora industrirobotar som var krångliga att programmera, till att alltmer satsa på små smidiga robotar som kan arbeta tillsammans med människor. Han konstaterade, bara halvt på skämt, att hans professorskolleger ibland irriterade sig på att ABB numera ”försökte sno” deras doktorander.
Han såg också framför sig hur självkörande bilar i framtiden minskade behovet av att ha en egen bil när man enkelt kan beställa en förarlös och därför billig taxi i stället. Färre privatägda bilar frigör också stora ytor längs gatorna i städerna, ytor som i dag går åt till parkering.
Mårten Blix, doktor i nationalekonomi, tog upp hur den snabba digitaliseringen påverkar samhället. Han la fram tre alternativa perspektiv. Enligt vissa forskare kommer automatiseringen innebära att många yrkesgrupper, allt från chaufförer och kontorsassistenter till ekonomer och jurister, förlorar sina jobb. Andra hävdar att det inte är något speciellt med digitaliseringen. Människan har alltid befunnit sig mitt i en strukturomvandling av något slag, medan ytterligare en grupp, dit han räknade sig själv, tror att jobben i stor utsträckning blir kvar, men att omställningen kommer att medföra vissa spänningar i samhället.
Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, tyckte att det finns en tröghet i hur man publicerar och en slentrian i hur forskningspengar delas ut. Tvärvetenskap missgynnas. Han efterfrågade bättre möjlighet att att göra karriär i forskningen och även mer pengar till mer fantasifull forskning. Samtidigt finns en trend som pekar åt andra hållet. Enligt Irina Reyes, sakkunnig i EU-kommissionen, ändras forskningens karaktär oåterkalleligen av den digitala tekniken. Den bidrar till att allt fler forskare arbetar med öppna data, så kallad open science.
Joakim Palme. Foto: Delmi
Sist ut bland föreläsarna var Joakim Palme, professor i statskunskap vid Uppsala universitet och ordförande för Delegationen för migrationsstudier, Delmi. Han kom in på frågan om hur olika forskningsområden kan korsbefrukta varandra.
– Jag ser på en rad områden att det finns otroligt fruktbara samarbeten mellan humanistiska ämnen och naturvetenskapen, sade han. Språkforskning, där man ser bilder av hur hjärnan aktiveras av vissa språktester, till exempel.
Han pekade också på att ämnen som nationalekonomi, statsvetenskap och sociologi närmar sig varandra, där de främsta nationalekonomerna numera är mycket aktiva på miljöområdet.
I ett svar på en fråga från publiken kritiserade han också lärosätenas finansiering. Han sade att systemen var stela och hade stora inslag av ad hoc-lösningar.
– För 15 år sedan satsade man på centers of excellence, utan att riktigt veta varför det var så bra. Sedan har man satsat på framstående enstaka forskare, och sedan på yngre forskare.
Joakim Palme tyckte att sådana satsningar verkar mer drivna av modeflugor än av bevis för att de skulle vara särskilt framgångsrika. Han efterfrågade därför längre projektperioder och större frihet för forskare att använda sina forskningsmedel.
Sture Henckel
