Som lärare och forskare på KTH under 90-talet var Sigbritt Karlsson fackligt aktiv och engagerad i jämställdhets- och mångfaldhetsfrågor. Nu är hon föreslagen att bli KTHs första kvinnliga rektor.
Som lärare och forskare på KTH under 90-talet var Sigbritt Karlsson fackligt aktiv och engagerad i jämställdhets- och mångfaldhetsfrågor. Nu är hon föreslagen att bli KTHs första kvinnliga rektor.
Sigbritt Karlsson läste till civilingenjör i kemiteknik på KTH och tog examen 1982. Hon stannade kvar på högskolan och doktorerade i polymerteknik sex år senare. Efter mer än 20 år som lärare, forskare och flera chefsuppdrag på KTH flyttade hon för sex år sedan västerut för jobbet som rektor för Sveriges minsta högskola i Skövde. Nu är hon på väg tillbaka till Stockholm.
Nomineringskommittén på KTH som har uppdraget att föreslå en ny rektor, när Peter Gudmundson slutar i höst, har granskat alla 58 sökande. Deras förslag är Sigbritt Karlsson. Ingenjören fick en pratstund med henne.
Sigbritt Karlsson. Foto Thomas Harrysson.
Vad är den största skillnaden mellan en liten högskola som Skövde och en stor som KTH?
– Den största skillnaden är storleken på anslag till forskning. På högskolan i Skövde har vi 45-46 miljoner i forskningsanslag. Hur mycket KTH har vet jag faktiskt inte men det är oerhört mycket mer. KTH har givetvis också många fler anställda, cirka 5 000, jämfört med Skövde som har 500 anställda.
Vad innebär den skillnaden?
– Här i Skövde har jag haft stor möjlighet att se och lära mig vilken forskning som pågår. Det räknar jag inte med att kunna göra på KTH i samma utsträckning. Här i Skövde har jag ett öppet möte för alla anställda varje månad där jag berättar vad jag har gjort sedan sist. Det är trevligt att kunna möta alla ansikte mot ansikte och jag vet att det är uppskattat. Det blir omöjligt att genomföra på KTH men det finns ju andra lösningar. KTH är också ett mycket starkare varumärke och det har stor betydelse i många olika aspekter. Men att leda en ung högskola utan så mycket traditioner och ett starkt varumärke har varit en spännande utmaning.
Är du orolig över att det finns för mycket som sitter i väggarna på KTH och att kulturen kan göra det svårt att driva förändringar?
– Det stämmer nog att det finns en hel del av ”så har vi alltid gjort.” Jag vet det eftersom jag själv har jobbar där i så många år. Men jag vet att det också finns en vilja att utvecklas och jag är inte orolig.
”Det är viktigt att se studenten för att kunna möta olika behov. Breddad rekrytering är också viktigt. Många studenter på KTH har föräldrar som själv läst en teknisk högskoleutbildning. Jag vill locka unga från alla samhällsklasser att bli ingenjörer.
Hur vill du att KTH utvecklas?
– Jag vill utveckla utbildningen och bredda deltagandet. Jag vill helst inte säga öka genomströmningen för då tror många att man är ute efter pengar. Med breddat deltagande menar jag att lärare måste veta vilka studenter man har man framför sig. Det är viktigt att se studenten för att kunna möta olika behov. Breddad rekrytering är också viktigt. Många studenter på KTH har föräldrar som själv läst en teknisk högskoleutbildning. Jag vill locka unga från alla samhällsklasser att bli ingenjörer.
Arbetsmiljön för lärare och forskare får kritik i flera granskningar. Många är stressade och många har tillfälliga anställningar? Hur ser du på det?
– Jag tycker att det är viktigt med stabila anställningsförhållanden. Jakten på externa bidrag gör att många känner sig stressade och det ger ofta upphov till en osund intern konkurrens. Det är varken bra för individen eller för verksamheten vid lärosätet.
Vad krävs för att en jämställdhetspolicy inte blir en hyllvärmare utan istället gör skillnad på riktigt?
– Det räcker inte med att utse en eller flera personer som ansvarar för jämställdhet. Man måste i varje enskilt beslut tänka på att få med både män och kvinnor. När det gäller rekrytering kan man inte ge upp om inga kvinnor söker eller om kvinnor sorteras bort. Kanske krävs det en runda till. Jämställdhet handlar mycket om kultur och det är ett arbete som pågår varje dag. Det är också viktigt att det blir konsekvenser om jämställdhet åsidosätts och om det inte sker framsteg. Jag tror också att vi måste ändra bilden utåt. Googla på KTH och du får upp bilder på hur många män som helst och väldigt få kvinnor. Trots att de finns där.
Högskolan i Skövde utbildar ju inte bara ingenjörer. Är det mer jämställt där än på KTH?
– Nej, det tror jag inte. Här har vi också vårdutbildningar och där finns en liknande problematik, fast tvärt om. Kvinnorna dominerar och männen är väldigt osynliga. Jag tror faktiskt att det har hänt mycket mer på ingenjörsutbildningarna än inom vårdutbildningarna.
Var det en självklarhet för dig att bli civilingenjör?
– Ingen av mina föräldrar har akademisk utbildning men pappa arbetade i många år i läkemedelsindustrin. Kanske var det genom hans arbetsplats som jag såg vad kemiintresse kunde leda till. Jag valde att bli civilingenjör därför att jag var intresserad av teknik och kemi men kanske allra mest för att det kändes som ett starkt varumärke. Att bli civilingenjör hade ett värde i sig.
Hur var det att vara kvinnlig student på KTH i slutet av 70-talet?
– Jag började 1977 och på kemiteknik som jag läste var vi 34 tjejer av totalt 100 studenter på programmet. Det var inte så illa och jag kände aldrig att vi var en minoritet. Med tiden när jag blev doktorand, så småningom professor och när jag fick olika ledande befattningar blev kvinnorna allt färre omkring mig, men det skedde successivt. Jag tror att jag till slut blev lite blind för det.
När blev du engagerad av jämställdhetsfrågor?
– Det har jag varit länge. Jag gick med i Civilingenjörsförbundet (numera Sveriges Ingenjörer) redan under studietiden och under senare delen av 90-talet var jag aktiv i den lokala Sacoföreningen på KTH och ansvarig för just jämställdhetsfrågor. Jag satt med i, och ledde under en period, jämställdhets- och mångfaldhetskommittén på KTH som jobbade med de här frågorna. Under den perioden skrev KTH sin första etiska policy och det var ett intressant arbete.
Känner du en stor press på dig som kan bli KTHs första kvinnliga rektor? Kanske många känner att nu kommer det äntligen att hända något stort.
– Ja det kan jag säga. Många tror och hoppas säkert att jag kommer att fixa det här men det är inte en person som kan se till att det händer. Alla behöver göra en liten förändring.
