Anställningsskyddet i Sverige är svagare än vad många tror. Och missuppfattningarna beror på myter som florerar om Lagen om anställningsskydd (Las), menar Sveriges Ingenjörer. Inför Almedalsveckan går man därför ut med en kampanj för att sprida fakta.
– Det här började för flera år sedan och blev relevant igen i höstas. Olika aktörer pratar om Las utifrån vad vi i förbundet uppfattar som myter. Vi vill ha en dialog baserad på fakta och därför går vi nu ut med en massiv informationskampanj, säger Camilla Eriksson som är projektledare för kampanjen.
Myterna handlar bland annat om bilden att anställningsskyddet är väldigt starkt i Sverige och att företag inte vågar anställa för att det är omöjligt att göra sig av med folk som man inte vill eller kan ha kvar.
Men faktum är att Sverige ligger på plats 25 av 34 länder i OECD vad gäller anställningsskydd. Vi har alltså ett sämre anställningsskydd än de flesta jämförbara länder. Sveriges Ingenjörer pekar också på att arbetsgivare även har stora möjligheter att påverka vilka anställda man vill behålla och vilka man vill bli av med.
– Vi ser att vi även fortsättningsvis behöver dela ansvaret för vilka rättigheter och skyldigheter som ska råda mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsmarknaden. Rubbar man den maktbalansen är det inte bra för någon, säger Camilla Eriksson.
I det som Sveriges Ingenjörer kallat Mytmanifestet har man tagit fram 13 myter och en sanning om Las. I korta filmer på mellan 27 och 47 sekunder bemöter Sveriges Ingenjörers ordförande Ulrika Lindstrand myterna.
Här är myterna:
1. ”Anställningsskyddet i Sverige är extremt starkt”
Arbetsgivarna upprepar att anställningsskyddet är för starkt och hämmar företagens utveckling. Men när OECD jämför styrkan i anställningsskyddet hamnar Sverige på plats 25 av 34 länder.
2. ”Företagen vågar inte anställa för att det är omöjligt att bli av med folk”
Las ger möjlighet att provanställa i 6 månader. Det borde räcka för att utvärdera om en medarbetare uppfyller kraven eller inte.
3. ”Sist in först ut-reglerna styr allt”
Nej, Las bygger på tre principer: anställningstid, ålder och tillräckliga kvalifikationer. Det räcker inte att ha jobbat längre än andra på en arbetsplats om man inte har tillräckliga kvalifikationer för att utföra arbetsuppgifter som kommer att finnas kvar.
4. ”Turordningsreglerna hindrar företagen från att behålla nyckelpersoner”
Nej, arbetsgivarna bestämmer vilken kompetens som behövs för att företaget ska fortsätta utvecklas och vara konkurrenskraftigt. Är det nyckelpersonerna som har rätt kompetensnivå för att utföra företagets uppgifter, så är det de som blir kvar. Dessutom finns möjligheten inom Las att träffa avtalsturlistor där man frångår turordningsregeln.
5. ”Småföretagare vågar inte anställa eftersom det är omöjligt att bli av med folk”
Småföretagare kan undanta två personer som anses vara av särskild vikt för företagets utveckling. Dessutom är det ur rättslig synvinkel mycket lätt att säga upp anställda på grund av arbetsbrist.
6. ”Så länge det finns fler nyanställda efter dig än vad arbetsgivaren behöver säga upp så är du säker”
Som sagt, Las bygger på de tre principerna anställningstid, ålder och tillräckliga kvalifikationer. I Arbetsdomstolen har betydelsen av tillräckliga kvalifikationer ökat. Allt fler domar går i en mer arbetsgivarvänlig riktning. För dig som ingenjör är lärdomen att hålla kompetensen uppdaterad och relevant genom hela arbetslivet eftersom anställningstid inte är ett så starkt skydd.
7. ”Äldre arbetstagare bemödar sig inte att utvecklas på jobbet”
Det stämmer inte. Ingenjörer är nyfikna. Problemet är snarare att det finns en inlåsningseffekt, särskilt för äldre ingenjörer, i företagens konkurrensklausuler. En civilingenjör med specialistkompetens kan bli satt i karantän i ett år. Under den tiden förloras kontakter och kunskaper blir inaktuella.
8. ”Missnöjda arbetstagare stannar ändå kvar på sin arbetsplats för att de är rädda att förlora sin plats i turordningen”
Sveriges Ingenjörers medlemmar har sällan problem att hitta ett nytt arbete. För ingenjörer är det (återigen) snarare konkurrensklausuler som hindrar dem från att gå vidare eller starta eget.
9. ”Anställningsrisken leder till att unga och oerfarna utestängs från arbetsmarknaden”
Arbetsgivare har många möjligheter till mindre fasta anställningar för att pröva oerfarna personer: vikariat, provanställning eller en visstidsanställning på upp till två år. Det räcker för att kunna utvärdera om en person uppfyller kraven.
10. ”Las är en gammal och stelbent kvarleva från 70-talet”
Las som den ser ut idag kom till 1982 (och den bygger på äldre lagstiftning från 1974), men lagen är medvetet skriven för att kunna utvecklas med tiden. Det är därför man behöver läsa domarna från Arbetsdomstolen för att kunna utröna vad det är som gäller. Dessutom är Las semidispositiv – parterna kan avtala bort eller ersätta delar av lagstiftningen genom kollektivavtal.
11. ”Den stela arbetsrätten leder till att företag flyttar produktionen utomlands”
Forskning visar att företag flyttar produktion utomlands av framförallt ekonomiska skäl. Det blir billigare att göra nedskärningar i uppsägningarnas lågprisland Sverige.
12. ”Ribban för att säga upp av personliga skäl är för hög”
Sveriges Ingenjörer förhandlar dagligen uppsägningar och vet att det är relativt enkelt att säga upp personer som inte sköter sitt arbete. Majoriteten av de mål som kommer upp i Arbetsdomstolen vinns av arbetsgivarsidan.
13. ”Lagen om anställningsskydd leder till felrekryteringar och därmed ökade kostnader”
Las ger ett anställningsskydd, men risken för felrekryteringar ökar inte på grund av Las. Risken att det överhuvudtaget blir felrekryteringar kan minskas genom att ta referenser, kompetens- och personlighetstester, utvärdering av inlämnade arbetsprover och genom att låta slutkandidater lösa arbetsrelaterade uppgifter. Arbetsgivaren har många verktyg för att lösa bekymret med osäkerhet.
Sist i Mytmanifestet kommer en sanning:
14. ”Las är ett nödvändigt regelverk för att behålla balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden”
– Det behöver finnas en balans mellan risken och ansvarstagandet. Och den balansen kan bara uppnås med två jämbördiga parter, konstaterar Ulrika Lindstrand i filmen.
