”Jag trodde inte att detta kunde drabba mig”

Jobbet och livet snurrade på för högvarv när det plötsligt en dag smällde till. Christian Künkel blev sjukskriven för utmattning. ”Jag borde nog ha sett varningstecknen. Men jag var van att driva mig själv hårt och trodde inte att detta kunde hända mig” berättar han.

Det var när Christian Künkel kom hem efter en utlandstjänstgöring i Kina som de första tecknen på utmattning visade sig. Han var ansvarig för ett projekt på Scania där han även var länken i projektet mellan Asien och Europa.

Det innebar långa arbetsdagar, från tidig morgon till sena nätter, för att kunna vara på plats för både kollegorna i Kina och i Europa.

– När jag kom hem fortsatte jag i samma spår, med jobbet ständigt närvarande. Min fru jobbade kvar i Kina och var borta tre veckor av fyra, så jag var dessutom ensam med tre barn. Det fanns inga reserver, inga marginaler någonstans.

En dag smällde det till

Christian konstaterar att man inte behöver vara ingenjör för att förstå att det där livet inte var hållbart. Men ”ingen är så blind som den som inte vill se”, poängterar han.

– Jag borde nog ha sett varningstecknen, den nedförsbacke jag befann mig i, men jag var van att driva mig själv hårt och trodde inte att detta kunde hända mig.

Det första Christian märkte var att magen blev konstig. ”Laktosintolerans, kanske” tänkte han. Han började få svårt att sova, jobbtankarna malde på. Och så en dag smällde det till.

– Andra upplever att kroppen stänger ned, att de inte kan ta sig upp ur sängen när de drabbas av utmattning, men för mig var det precis tvärtom. Hela kroppen gick upp i spinn, jag blev helt stirrig.

Såg det som ett misslyckande

Pulsen ökade till det dubbla, alla tankar snurrade på samtidigt och han kunde inte sova mer än 2,5 timmar per natt. Att det var illa förstod han, men det var först när han uppsökte företagshälsovården som han förstod vad som var fel. Sköterskan uppmanade honom att sjukskriva sig på en gång.

– Jag grät när jag berättade det för min chef och min grupp, vilket inte alls var likt mig. För mig var detta en fullständig katastrof. Jag såg det som ett gigantiskt misslyckande, förklarar han.

Efter det gick utförsbacken snabbt. Christian beskriver det som en lägenhetsbrand i huvudet som bränner ut hela innehållet. Kroppen var superstressad och även annan typ av stress, som att lyfta tungt eller skynda sig till bussen, hade en negativ påverkan.

Till slut var en så enkel uppgift som att laga makaroner och korv näst intill oöverstiglig.

– Tre månader efter min sjukskrivning var det bara ett skal kvar, då nådde jag botten, berättar Christian.

Började med att sopa golv

Mitt i allt detta fick Christians fru ett nytt jobb i Köpenhamn. Eftersom han har sin släkt i Skåne beslutade de att flytta tillbaka till Lund. Där fick Christian börja arbetsträna på en Scaniaverkstad.

– Jag är ingenjör, pratar fem språk och har doktorerat, men hade ett jobb där min enda uppgift var att sopa golvet på lagret två timmar per dag. Och knappt det klarade jag av.

Från sopkvasten kunde han så småningom ta sig an nya uppgifter. Efter ett halvår kunde han börja jobba med att inventera och organisera på lagret. Därefter lärde han sig till mekaniker och fick arbeta i verkstaden. Tre år efter kraschen var han tillbaka på heltid igen.

Så här i efterhand känner Christan Künkel stor tacksamhet för det stöd han fick från sin arbetsgivare att ta sig tillbaka. Där fanns tydliga rutiner för att få honom på banan igen och han fick bra stöd från kollegor, sin chef och företagshälsovården – och även hjälp med rent praktiska saker, som Försäkringskassan.

Arbetet är inte det viktigaste i livet

Men det absolut viktigaste stödet har familjen varit.

– De fanns där och tog hand om mig när jag var på den absoluta botten. Att ha familj och nära vänner är superviktigt. För mig var det till och med livsviktigt, säger han.

Nu har det gått nästan nio år sedan kraschen och Christian har ett ingenjörsjobb igen. Idag tycker han att han är bättre på att balansera sitt liv och se till att det finns tid för vila och återhämtning.

– Jag är mer alert, mer uppmärksam på mig själv. Tidigare identifierade jag mig med karriären, jag var det arbete jag gjorde. Att stå med kvasten var väldigt tufft, men det lärde mig att arbete och anseende är sekundärt, det är andra saker som är viktiga i livet. Arbetet definierar inte människan.

En krasch kostar alltid för mycket

Personligen tror han att hans historia hade kunnat se annorlunda ut och rehabiliteringen gått mycket snabbare om han hade tagit varningstecknen på allvar tidigare. Men han hoppas också att hans historia kan ge andra i liknande situation ett hopp om att det går att komma tillbaka, bara man har tålamod.

– Kom ihåg att det finns många vägar som kan leda till en lyckad framtid och ett meningsfullt liv, det är inte bara ett spår som leder dit. Sök dig till uppgifter som passar den människa du blivit och var öppen för att prova på nya typer av jobb, i andra branscher eller befattningar. Och det går att prestera på hög nivå igen. Om jag lyckades komma tillbaka, då finns det gott hopp för andra också.

Till andra högpresterande ingenjörer vill han påminna om att vara uppmärksam på varningstecknen, både hos sig själv och andra. En krasch är nästan till varje pris värd att undvika, poängterar han.

– Ett gott råd är att se till att ditt jobb går att göra på den tid som är avsatt. Man pratar ofta om god stress, men allt hamnar på samma konto – hjärnan reagerar som vilken muskel som helst på ansträngning. Se därför till att du har makten över din tid. Och om du har barn, ta vara på den möjlighet som finns att gå ned i arbetstid, råder Christian Künkel.