Årets avtalsförhandlingar är inne på slutspurten. Förra veckan klev de opartiska ordförandena, Opo, in i förhandlingarna. Camilla Frankelius, förhandlingschef för industri på Sveriges Ingenjörer, är optimistisk.
Hur går förhandlingarna?
– Det är lite av ett ställningskrig i beskrivningarna av hur det ekonomiska läget ser ut, vad som är bra och dåligt för Sverige, och vilka de viktigaste frågorna egentligen är. I förhandlingsrummet vill jag säga att vi har haft en god stämning. Men problemet är ju att det inte räcker, vi måste ju få fram resultat också. Och där har vi inte riktigt nått ända fram hittills.
Har det varit trögare än vanligt?
– Det finns en del frågor där vi kan tänka oss att göra förändringar så som arbetsgivaren skulle önska. Men tyvärr säger inte de ja till sådant som vi skulle vilja förändra i den utsträckning som vi skulle vilja. Så vågskålarna är lite skeva, och då kan vi i det här läget inte säga ja till deras förslag heller. Så det är problemet just nu.
Det har varit en del ifrågasättanden av industriavtalet den senaste tiden – bland annat har Ledarna kritiserat det här arbetssättet ganska starkt (se rapporten nedan). Vad tycker du om kritiken?
– Jag tycker att kritiken har fått lite fel fokus. Ofta menar kritikerna att vi sätter avtalen centralt, men faktum är att det finns en stor flexibilitet i avtalen i dag. Det här är det förhandlingssätt vi har för att driva igenom gemensamma frågor för hela industrin, så vi anser att det är bra att det finns centrala kollektivavtal.
– Sedan har du frågan om lön – och där tycker jag verkligen att man har hamnat snett i diskussionerna. Inte sjutton sitter vi centralt och förhandlar respektive medlems lön, det är en lokal fråga! Det vi gör är att bidra med en bedömning av vad Sverige tål, för att vi ska kunna ha en ordentlig konkurrenskraft men också för att hålla arbetslösheten på rimligt låga siffror. Det tycker inte jag är förlegat, det tycker jag är att ta ansvar.
Vad kan vi vänta oss för resultat av årets förhandlingar?
– Det är väldigt oklart än så länge. Men en sak är väldigt tydlig – vi har helt skilda åsikter om den ekonomiska situationen. En del avfärdar oss med att vi är oansvariga, att vi lever i en annan värld. Men det gör vi faktiskt inte.
– Man ska komma ihåg att det också måste bli ett utfall där det finns en köpkraft hos löntagarna. Vi måste alltså ha reallöneökningar – annars funkar det inte för gemene man.
– Det är också så att många gånger när det går dåligt, så heter det att vi ska ta vårt ansvar. Men när det går bra får man sällan ut någonting. Det är ett bekymmer som vi måste komma tillrätta med. Det funkar inte.
Hur blev resultatet efter förra avtalsrörelsen – blev det reallöneökningar?
– Året är ju ännu inte slut, men mycket talar för att det inte blev det. Och det är illa. Det är första gången sedan industriavtalet infördes för 15 år sedan som det blev så.
Vad är nästa steg i förhandlingarna?
– Eftersom det är en 2-månaders process i år så har vi kommit halvvägs nu. Det innebär att vi egentligen har förhandlat klart inom respektive avtalsområde på pappret. Nu är det Opo, de opartiska ordförandena, som styr processen, och vi måste i princip be om lov för att få prata med varandra om de frågor som vi har kvar på bordet. Och det finns en del frågor kvar där vi inte är överens.
– Nästa vecka kommer vi också få förslag på avtal, och det kan tänkas att förslaget innehåller en siffra. Opo brukar vilja jobba på snabbt. Sedan ska det hela vara klart till den sista november.
Läs mer:
» Fackförbundet Ledarnas rapport ”hög tid för en modern arbetsmarknad” (pdf)
» Svenskt näringsliv vanar för ny kris (ingenjoren.se 28/10 2011)
» Teknikföretagen vill decentralisera (ingenjoren.se 21/9 2011)
» Kravet: löneökningar på 3,7 procent (ingenjoren.se 5/9 2011)
Peter Alestig Blomqvist
