Rör inte min radio!

Så var det bevisat. Jag är i grunden teknikfientlig. En bakåtsträvande nörd som inte ser det positiva i utvecklingen. Jag har separationsångest.
I mitt badrum står en tingest med en avbruten antenn på. Framsidan är liksom räfflad och den vilar på ett litet utfällbart stöd av smutsig plast. Jag fick den någon gång sent 80-tal när jag tog en prenumeration på tidningen L’Express. Sedan dess har den dagligen levererat P1 till mig när jag yrvaket står framför spegeln eller försöker undvika att mina tidskrifter blir våta i badet.
Nu är det slut.
Inte för att denna utmärkta apparat, som måste vara något av varje vinsthungrande tillverkares mardröm, har fallit för ålderstrecket eller måste desinficeras ut ur de levande bakteriehärdarnas värld. Nej, teknikskiftets lieman skymtar.
Med sig kommer den även att ta min underbara, dynamo-och soldrivna blå plastradio från MOMA som min man är så avundsjuk på, och den fantastiska retroapparaten jag har i köket och som vi köpte innan vi flyttade ihop. Vad ska ersätta dem? Ett system av ettor och nollor – nollor tycker jag. Min svärmors fantastiska lilla radio på landet, en klassiker från 60-talet, en rektangulär låda med fyra knappar och en ratt. Suck. Allt var bättre förr. I framtiden kommer jag likt de stockholmska trädmördarna irra längs raderna av digitalradioapparaterna på El-giganten (om de inte har hunnit gå i kk) utrustad med giftampuller att i ett obevakat läge klämma in i de förhatliga tingestarna. Revenge! 
Stockholm Motala, over and out.