Att oroa sig för sin anställning, ha svårt att vara föräldraledig och få banklån är vardag för drygt en av tre forskande och undervisande personalen på landets lärosäten. Men färre externa anslag och en attitydförändring skulle kunna bryta den negativa cirkeln.
De tidsbegränsade anställningarna inom svenska universitet och högskolor har under många år varit ett problem och en ny rapport från Sveriges universitetslärarförbund (Sulf) visar att andelen tidsbegränsade anställda (doktorander borträknade) på landets lärosäten är mer än tre gånger så hög jämfört med arbetsmarknaden i stort (2012 års siffror).
Siffrorna, som rapportförfattaren hämtat från statistiska centralbyrån (SCB), visar att 36 procent av kvinnorna och 31 procent av männen tidsbegränsat anställda. Högst andel tidsbegränsade anställda finns inom medicinskt och naturvetenskapligt forskningsämnesområde.
Josefin Utas som är forskningsutredare på Sveriges Ingenjörer tycker att det här är ett stort problem och menar att det på sikt kan leda till att kvaliteten på forskningen sjunker.
– Många avskräcks också från att börja eller fortsätta forska när de hör vilka villkor som råder. Det gäller särskilt kvinnor som efter att de har doktorerat ofta är i barnafödande ålder, säger hon och tillägger.
– I en enkät som vi just nu sammanställer har vi frågat högskoleanställda vad som stressar dem och det visar sig att just den tidsbegränsade anställningen är en stor stresskälla.
En tidsbegränsad anställning leder till oro över framtiden och får också mer konkreta konsekvenser som svårigheter att ta banklån, köpa eller hyra lägenhet och vara föräldraledig. Den som inte sitter säkert på jobbet kan också ha svårare att säga vad de tycker och svårare att hävda kontroversiella idéer av rädsla att man inte får förlängd anställning.
5000 av Sveriges Ingenjörers medlemmar arbetar inom akademin och cirka 17 procent av förbundets medlemmar på högskolan har tidsbegränsad anställning (doktoranderna borträknade).
I Sulf:s rapport framgår att en tredjedel av de tidsbegränsat anställda är så kallade meriteringsanställda, det vill säga postdoktorer, forskarassistenter och biträdande lektorer. För dem är framtiden oviss och endast 12 procent har rätt till prövning för tillsvidareanställning enligt i förväg uppställda kriterier.
Rapporten visar också att andelen tidsbegränsade anställda varierar stort mellan olika typer av lärosäten och att det finns ett statistiskt samband mellan en hög andel externa medel för forskning och utveckling (FoU) och en hög andel tidsbegränsat anställda.
Enligt rapportförfattaren Karin Åmossa, chefsutredare på Sulf, är en av anledningarna till de många tidsbegränsade anställningarna den rådande kulturen som finns på lärosätena. Man är helt enkelt van vid att man ska jobba och slita i flera år för att så småningom få en tillsvidareanställning. En annan anledning är ökningen av de externa anslagen. Allt mer av den seniora forskningen görs med externa anslag som ofta löper under en period av 3-4 år och vilket gör att lärosätena anser att det är alltför osäkert att tillsvidareanställa då man inte vet om man kommer att ha en budget för det.
– Det finns också en sorts rädsla att man får fel sorts personer om man tillsvidareanställer men det brottas ju också företag med, säger Josefin Utas som inte tycker att det är skäl nog att inte anställa.
Ett annat problem är att universiteten inte är så vana vid hur man hanterar övertalighetsprocesser, det vill säga hur man ska bära sig åt om det blir arbetsbrist.
– Här kan facket hjälpa till och stötta och det gör vi redan men vi kan bli bättre, säger Josefin.
Hur kommer man åt problemet med de tidsbegränsade anställningarna?
– Det är upp till varje lärosäte att bestämma hur de vill göra.* Ett sätt att påverka är att synliggöra frågan. Det var så det gick till när flera lärosäten gav upp utbildningsbidraget till förmån för doktorandanställning, det vill säga en riktig anställning som innebär att doktoranden till exempel har rätt till föräldrapenning, säger Josefin. Det skapades en debatt, några lärosäten slutade med utbildningsbidraget. Andra lärosäten följde sedan efter. Det här exemplet visar att det går att få till förändring. Och vi kommer att fortsätta jobba för att fler får en fast tjänst inom akademin.
* Genom autonomireformen och efter att regeringen i augusti 2012 möjliggjorde för lärosäten att anställa tidsbegränsat med stöd av Högskoleförordningen är det numera upp till varje lärosäte att bestämma vilken policy man vill ha.
Ett urval av andelen tidsbegränsat anställda bland forskande och undervisande personal 2012, exklusive doktorander. Källa: SCB
Chalmers tekniska högskola: cirka 40 procent
Stockholms universitet: cirka 40 procent
Kungliga tekniska högskolan: cirka 37 procent
Lunds universitet: cirka 36 procent
Linköpings universitet: 33 procent
Luleå tekniska universitet: cirka 28 procent
Blekinge tekniska högskola: 22 procent
Mälardalens högskola: cirka 22 procent
Anna Eriksson
