Fredrik Schaufelberger är årets vinnare av Lilla Polhemspriset som Sveriges Ingenjörer delar ut till årets bästa examensjobb på civilingenjörsutbildningen. Han vinner priset för sin metod att tillverka HIV-bromsmedicinen 3TC med hjälp av grön kemi.
Hur känns det att vinna lilla Polhemspriset?
– Jättekul! Vi har jobbat hårt främst med metodutvecklingen där vi använde naturens katalysator för att byta den viktiga strukturen. Men jag är fortfarande förvånad. Jag visste inte ens att jag var nominerad förrän för ett par veckor sedan.
Hur kom det sig att du gjorde du exjobb om att bygga en läkemedelsmolekyl?
– Det var min professor som hade sett det här läkemedlet, som är en del i en cocktail-medicin mot HIV. Han såg en möjlighet, kan man säga, att bygga läkemedlet med grön kemi. Vi skulle använda vår metod för att bygga det här läkemedlet. Uppgiften var en perfekt blandning. Det fanns tillräcklig mycket för att börja jobba, men ändå tillräckligt mycket för att kunna upptäcka mycket själv. Exjobbet bestod av två delar. Det ena var att visa att man kan bygga molekylen med grön kemi, det andra var att hitta ett optimalt sätt att bygga med naturens egna katalysatorer som då kan återanvändas.
Vilka var de tekniska utmaningarna?
– Framför allt är 3TC en känslig molekyl. Man måste i varje steg tänka noga på vad man gör med molekylen. När vi väl hade hittat förutsättningarna så kunde vi hålla den stabil, men i stegen där vi testade oss fram många blev det många misslyckade försök. Den har ett slags brygga i mitten av molekylen. Om man utsätter den för andra ämnen så reagerar många av dem med den bryggan, och då rasar hela strukturen. Det är ungefär som ett stort och fint legohus, men när man ska sätta dit skorstenen måste man vara oerhört försiktig. En nackdel med naturliga ämnen är att de är färdigutvecklade, vilket gör modifikationsmöjligheterna för syntesen mer begränsade. Men vi gick från ganska ineffektiv process i början till en fullt godkänd process i slutet. Jag tror inte att industrin kommer att plocka upp den omedelbart, men den har absolut potential. Metoden är bra, framförallt ur ett miljöperspektiv.
Vad är 3TC för slags molekyl?
– Det är en molekyl som har en struktur som liknar en viktig komponent i DNA-molekylen. Den låtsas att den är en del av en DNA-molekyl, binder in till DNA och hindrar virusets DNA från att växa. Den var en viktig del av de bromsmediciner som gjorde det möjligt att leva med HIV. På marknaden kallas den lamivudin, och finns i combivir som är en cocktail av mediciner som HIV-patienter får i dag.
Men ni har förbättrat er metod ytterligare sedan dess?
– När jag var halvfärdig såg vi möjlighet att ta de första fem stegen och komprimera dem till ett enda steg. Det var ett svårt arbete att få just exakt den struktur vi vill ha. Där hjälpte jag en annan doktorand som lyckades få till det i våras.
Vilken roll kan detta spela för billigare bromsmediciner?
– Ofta är det inte själva läkemedelstillverkningen som är dyr, utan att det handlar om att få tillbaka utvecklingskostnaderna. Om någon skulle plocka upp vår metod har de förstås mycket jobb kvar för att få den att fungera i stor skala, men metoden för tillverkningen av det viktiga nyckelsteget, skapandet av bryggan i mitten av molekylen, har stora fördelar miljömässigt.
Kan ditt jobb ses som del i någon trend i läkemedelsbranschen?
– Mycket inom läkemedelsbranschen de sista åren har handlat om miljö. Industrin kan inte fortsätta skapa så mycket avfall. Men avfall är också dyrt att ta hand om, och då blir det viktigare med miljövänliga katalysatorer som kan återanvändas. Det sparar miljön och i längden även pengar.
Vad betyder priset för dig?
– Det är framförallt en sporre. Man jobbar väldigt hårt och det är alltid roligt när man får ett bevis på att det man gör är något meningsfullt.
Du får 25 000 kronor, vart tar pengarna vägen?
Jag har inte tänkt så mycket på det. Kanske några trevliga middagar med flickvännen.
Vad ska du jobba med nu?
– Jag jobbar med gröna katalysatorer. Jag letar sätt att effektivisera sökandet efter sådana katalysatorer. Vi ligger ganska nära våra första manuskript.
Sture Henckel
