Det är en av de sista föreläsningarna på vetenskapliga mässan AAAS i Chicago. John A. Rogers, en materialforskare vid University of Illinois, kommer in på scenen. Han presenteras som ett geni. Det tar en bra stund för presentatören att tröska igenom hans CV. Och när John Rogers själv börjar prata låter han som ett geni också. Men det går oerhört fort, nästan för fort, sannolikt för att håller ungefär samma föreläsning som han har gjort många gånger innan.
På en elektronisk tavla bredvid scenen kan vi se hans ord skrivas fram i vita bokstäver mot en mörk skärm. Men ordflödet är rasande och meningarna försvinner strax upp utanför skärmen utan att ge någon större hjälp.
John Rogers drar den integrerade kretsens historia på en halv minut och konstaterar att det kanske är världens mest framgångsrika teknologi någonsin. Men han är inte nöjd med att jobba med det. Han är ett geni och har kommit på hur man spränger gränserna för kiselbaserad halvledarteknik.
Han har kommit på hur man kan koppla ihop elektroniken med den mänskliga kroppen. Han håller upp en sådan där låtsastatuering som barn brukar tycka om. Den här föreställer en pirat med en lapp för ögat. Men bakom piratens lömska blick döljer sig ett slags liten dator som är några nanometer tjock, och som kan fästas vid skinnet för att ge och ta emot trådlösa radiosignaler.
John Rogers berättar att han en tid letade efter material som skulle kunna koppla ihop elektronik och människa. Tills han hittade tillbaka till kisel som, förutom att det redan är starkt etablerat inom elektroniken, också visade sig vara både böjligt och lösligt i vatten – om det tillverkas i tillräckligt tunna skikt.
För att få sina extremt tunna kiselkretsar att hålla, monterar han dem på ett utspänt gummisubstrat. När gummit därefter får slappna av håller det ihop kiselkretsen som får just de böjliga och följsamma egenskaper som krävs för att det ska kunna fästas både på skinnet och på organ inuti kroppen. Han liknar det vid ett dragspel med kisel.
Låtsastatueringen fäster man i alla fall just på samma sätt som barnens låtsastatueringar. Lägg mot huden och gnid med vatten på ovansidan. Och det är så tunt att man inte känner att man har den på sig. Där sitter den och mäter din muskelaktivitet, hjärtslag – eller kanske din hjärnaktivitet, din EEG, om den sitter på huvudet.
Han pratar fortfarande med en rasande hastighet. Nu hinner textaren inte riktigt med. Texten på skylten presenterar det han sade nyss. Själv har han hunnit byta ämne.
John Rogers har redan omsatt idéerna i flera företag. Han har bland annat tagit fram en mössa med en led-lampa som lyser varnande när bäraren – till exempel en amerikansk fotbollsspelare – får en hjärnskakning.
Han pratar om flera användningsområden: inplanterbara chip för diagnostik, elektronik som inte skräpar och så förstås den militära sidan som är hemlig och som han inte kan prata om.
Där någonstans tar hans rasande ordflöde slut. Applåderna smattrar och mässdeltagarna skingras sakta. Jag är lätt tagen. Senare hittar jag några tidningsartiklar om honom där han pratar om diagnostiska implantat i hjärnan. Då kan jag inte låta bli att fundera på om hans teknik skulle kunna vara ett litet steg mot det som talades på en annan föreläsning, att människan i framtiden kanske kopplar ihop sina tankar med datorerna.
Efter den här blixtrande genomgången av gränsöverskridande idéer känner jag mig inte så värst smart i jämförelse. Jag skulle nog behöva en sådan där låtsastatuering med prestationshöjande elektronik på min hjärna. Då skulle jag minsann också plocka fram några banbrytande innovationer. Till dess får jag nöja mig med att jag åtminstone hann med att någorlunda förstå vad han pratade om.
