Brister i arbetsmiljön ligger bakom den kraftiga ökningen av sjukskrivningar, men sjukskrivningen är samtidigt en av de största riskfaktorerna för att bli långtidssjukskriven. Kontakten med jobbet är viktig för att bli frisk visar nya studier.
Kostnaderna för sjukskrivningarna ökade med en miljard kronor förra året och prognosen för 2014 är en ökning med ytterligare 1,8 miljarder kronor. Vid ett frukostmöte på Svenska Läkaresällskapet nyligen presenterade några ledande forskare resultaten från några studier kring stress och arbetsmiljö. Vad är det på jobbet som gör oss sjuka av stress och ger psykiska besvär och vilken form av behandling ger bra resultat?
Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson inledde mötet med en översikt av läget i Sverige och pekade på en tydlig trend. Medan sjukskrivningarna för somatiska sjukdomar minskar ökar sjukskrivningarna för psykisk ohälsa. En av förklaringarna kan vara den förändrade arbetsmarknaden.
– Sedan 1980 har antalet jobb i tillverkningsindustrin halverats samtidigt som antalet jobb i tjänstesektorn nästan har fördubblats. Vi har fler jobb där man förväntas leva upp till andra människors förväntan, säger Ulf Kristersson.
Den grupp som löper störst risk för att bli sjukskriven av stress är kvinnor 30-39 år med flera barn i åldern 3-12 år, som bor i storstäder eller förorter och arbetar inom yrken där man har mycket kontakt med andra människor. Anställda inom vård och skola är exempel på stora riskgrupper.
Töres Theorell, professor i psykiatri, har i många år studerat sambandet mellan arbetsmiljö och symtom på depression och utmattningssyndrom. Han berättade om arbetet med en stor litteraturgenomgång som Statens beredning för medicinsk utvärdering presenterade i våras. 20 000 vetenskapliga artiklar har värderats efter ett antal kriterier, bland andra studiernas kvalitet, omfattning och deras relevans för svenska förhållanden.
Resultatet blev 81 studier som var särskilt intressanta och relevanta för svensk arbetsmarknad. Dessa studier har granskats och resultaten har sammanställts under ledning av Töres Theorell.
Flera studier visar resultat som pekar åt samma håll. Det finns några faktorer på arbetsplatserna som i hög grad påverkar den psykiska hälsan. Några exempel på faktorer som framkallar stress och psykisk ohälsa är: dåligt stöd från chefer och kolleger, obalans mellan ansträngning och belöning, brist på inflytande och mobbning.
– Osäkra anställningar tycks också vara en viktig faktor till psykisk ohälsa men huvudsakligen i högre ålder. Unga med osäkra anställningar påverkas inte i lika hög grad. Studierna visar också att övertid är en faktor som tycks vara mer stressande för kvinnor än för män, säger Töres Theorell.
Även om sjukskrivningarna på grund av stress och utmattningsdepression ökar finns det flera studier som visar att rätt behandling ger goda resultat.
Mats Lekander, professor i hälsopsykologi vid Karolinska institutet och Stockholms universitet, studerar bland annat effekter av stress eller otillräcklig sömn på immunsystemets och hjärnans funktion. Han har också lett en studie vid Gustavsbergs vårdcentral utanför Stockholm där patienter som sökte vård för stress och psykisk ohälsa fick olika kombinationer av behandlingar.
En av slutsatserna från den studien är att kontakten med arbetsgivaren är viktig för chansen att komma tillbaka till jobbet. En kombination av behandlingar som har bra stöd i forskningen, bland annat psykoterapi och KBT, gav bra resultat när patienten också hade regelbunden kontakt med sin arbetsgivare.
Tidiga åtgärder är viktiga är också en slutsats från Gustavsbergsstudien. En grupp patienter som sökte vård för lindrig stress och psykiska besvär, men som inte var sjukskrivna, fick ett självhjälpsprogram i form av en bok och dessutom inledande stödsamtal med en terapeut.
– Drygt 50 procent av patienterna i den här gruppen blev av med sina symtom efter självhjälpsbehandlingen. Den grupp som inte blev bättre gick vidare till behandlingar med KBT och psykoterapi. Efter det steget var 75 procent av hela gruppen fria från sina symptom, säger Mats Lekander.
Resultat från studier av biomarkörer diskuterades också under frukostseminariet på Läkaresällskapet. Kan vi mäta graden av psykisk ohälsa genom att se hur nivåerna av olika ämnen i kroppen förändras? Lars Lekander hänvisade till en studie där man hade sökt efter 38 olika biomarkörer mot utmattningsdepression utan att få något resultat.
Marie Åhsberg, professor i psykiatri vid Karolinska institutet, berättade om intressanta resultat som visar kraftigt förhöjda halter i blodplasma av två biomarkörer som kallas EGF och VEGF, den senare sedan tidigare känd för en koppling till hjärt- och kärlsjukdomar.
– Nivåerna av EGF och VEGF minskade först efter två år men hade fortfarande inte normaliseras efter flera år. Det kan tyda på att det handlar om kroniskt förhöjda nivåer. Resultaten är intressanta och talar för att vi har upptäckt en ny fysiologisk stressreaktion som i framtiden kan bli värdefull i diagnostiken av psykisk ohälsa, säger Marie Åhsberg.
Karin Virgin
”Björn”s kommentar är i högsta grad relevant. Men tyvärr så saknas det ”verktyg” att hantera dessa situationer (se min tidigare kommentar).
Det får väl anses bevisat att de modeller och metoder som man ”saluför” som lösningar absolut inte fungerar pga. att man har med människor att göra.
Vad som är ett hinder för mig, är att man helst bör ha en ”vetenskaplig” referens och här blir det då bekymmer, då vetenskapen till stora delar bygger på det jag använder som arbetsmodell, nämligen ”sunt förnuft”.
För man det på tal, så ses man på som en ”besserwisser”, vilket är beklagligt, då begreppet betyder att det är någon som ”vet bättre”. Och tyvärr så upplevs detta som en kränkning, för ”vem är jag som kommer här och helt fräckt påstår att jag vet bättre”?
Är det inte det som är själva målet med ”vetenskapen”?
Att veta bättre.
Det är precis vad jag gör! Jag vet bättre än vetenskapen och det skäms jag inte för, men tyvärr så går det företrädarna för vetenskapen aningens förnär. Men visst, jag bryr mig inte om, om de skäms – för det är ju inte mitt fel?
Felet är att ”vetenskapen” inte vill ta till sig från någon som vet bättre.
Inte heller det är ju mitt fel.
Sen är då frågan när vetenskapen skall komma till insikt om de ”självklara saker” som ”Björn” nämner i sin kommentar?
Det har ju faktiskt ett visst underhållningsvärde att betrakta det som forskarna viger sin energi åt. ”Perpetuum mobile” – då forskningsresultaten oftast pekar på, att det tarvas mer forskning i ämnet. Om man istället valde att använda min modell, så blir ju alla forskare utan forskning, men så kan vi väl inte ha det? Får man förmoda?
Om Ni inte har något speciellt för Er, så försök att uppskatta hur mycket pengar som ”slösas bort”, helt i onödan. Och notera samtidigt att media är fulla av rapporter om att såväl ”utmattningssyndrom”, depressioner och ökande användning av olika ”preparat”, såväl förskrivna som ”illegalt” hanterade.
Har ”stött på” en siffra som beskriver kostnaden för sjukskrivningar pga ovan nämnda orsaker. Det handlar om svindlande 100 miljarder SKr. I enbart kostnader för dessa diagnoser. Försök att göra en uppskattning över hur hög kostnaden skulle bli om man valde att ta med alla de individuella reaktioner som följer i kölvattnen efter dessa ”öden”, då de flesta har såväl familjer som anhöriga som på ett eller annat sätt blir ”drabbade”. Psykiatrin talar om fenomenet som ”symptombärare”. Och sen kräver ju naturligtvis även dessa ”symptombärare” hjälp eller kalla det behandling. Vilket naturligtvis hänger samman med ”kostnader”.
Resten av detta resonemang tror jag inte att jag behöver ”utveckla”, då det fortsätter i precis samma riktning, dvs mot ”katastrofen” med ljusets hastighet.
Hör nu på radion att sjukvården upplever en ”anstormning” av patienter med symptom som kan härledas till ovan beskrivna ”fenomen”.
Orsakerna framstår med all önskvärd tydlighet, men lika tydligt blir att hur man skall agera för att stävja utvecklingen, har inte ”vetenskapen” funnit något svar på.
Ett citat dyker upp från ingenstans: ”Det finns saker man måste vara expert för att inte förstå”. Tablå!
Hej! Intressant artikel, men jag förvånas av att vissa självklara saker helt saknas när det gäller orsaker. Här kommer min bruttolista på orsaker (förutom de som nämns i artikeln) baserat på 20 års erfarenhet i en organisation med ca 500 medarbetare, varav ca 80% är tjänstemän.
En viktig sak är att stresströskeln är personlig, dvs det som är stress för en person, berör inte an annan person alls.
Andra exempel på stressutlösare (ofta kombinationer av nedanstående) är:
– En känsla av otillräcklighet
– (Orimligt) höga krav på sig själv
– (Orimligt) höga krav från chefer/kolleger i kombination med en chef som inte försöker ta hänsyn till medarbetarna (icke-lyssnande / ev. hotande/diktatorisk chef).
– Kombination privatliv – arbetsliv. I 90% av alla fall jag har upplevt, har det samtidigt med situationen på jobbet funnits en privat mycket ansträngd situation (äktenskapsproblem, dödsfall, sjukdom, föräldrar med barn som har det extra jobbigt en period, psykiska problem / depression etc).
– Personer med liten möjlighet att påverka sin situation
– Oklart/dubbelt chefsförhållande (t.ex. en matrisorganisation som inte är tydligt definerad)
– Arbetsklimat präglat av undertryckta hot / förlorade karriärchanser
Varför ödslar forskningen all energi på att ”dokumentera” alla de ”symptom” som kan härledas till arbetsmiljön?
Att sammanställa diverse grafer över ”hur det ser ut” och sedan ”raljera” över diverse teoretiska lösningar som enbart ger vid handen att det behövs mer forskning – ”perpetuum mobile”, eller?
Prof. Marie Åsberg har i sin forskning kommit fram till att nästan alla modeller och tekniker som framhållits som ”lösningar” på de ”problem” som föreligger, faktiskt är ”totalt värdelösa”.
Naturligtvis så är modellerna ”skaparnas skötebarn” och nåde den som kritiserar dem. Men nog är det skönt att man med vetenskap och väl grundad erfarenhet faktiskt kan visa att ”de varit fel ute”.
Jag har med en ”dåres envishet” försökt ”fånga allas uppmärksamhet” på att det faktiskt inte är så svårt att komma tillrätta med ”problem”, må vara av vilken sort det vara vill. Ingen behöver mer än 4 timmar för att finna fler vägar till lösning om man bara kontaktar mig.
Jag har bl a givit en utmaning till den som vill eller vågar.
Den ser ut så här: Välj ut en situation, som givits problemstatus. Använd Er modell för att komma fram till en lösning. Och här kommer utmaningen – det skall vara en HÅLLBAR lösning. Och som tidigare sagts, det behöver inte ta mer än fyra timmar.
Nu ”stiger spänningen”… kommer någon att nappa?