Flera fördelar med att jobba innan man doktorerar

De flesta ingenjörer som påbörjar en doktorandutbildning är under 29 år och kommer direkt från sin universitetsexamen. Men inte Magnus Fredricson. Han var över 50 och hade hunnit med 30 års arbetsliv däremellan.

På de kurser som Magnus Fredricson, industridoktorand vid Högskolan i Skövde, går skiljer han ut sig. Han är alltid äldst. Ofta har han 20, eller till och med 30, års längre livserfarenhet än sina kurskamrater.

– De flesta andra doktorander kommer direkt från en magisterexamen. De är jättetrevliga och klipska, det är inte det. Men jag tror att både den akademiska världen och arbetslivet hade gynnats av en större mångfald, inte minst för bryggan däremellan.

”En dag vill jag forska”

Magnus Fredricson tog sin civilingenjörsexamen i maskinteknik på KTH, med inriktning på produktionsteknik, år 1991. Han fick ett spännande jobb hos en maskinleverantör till bilindustrin, trivdes och utvecklades. Så småningom gick flytten av privata skäl från Stockholm till Skaraborg och han startade egen byrå som konsult.

Magnus Fredricson

Någonstans har han alltid tänkt att han en dag vill forska. Men så har livet kommit emellan, med barn, givande jobbuppdrag och annat.

– Dessutom upplever jag den akademiska världen som relativt sluten. Jag har flera gånger sökt forskartjänster som jag varit välmeriterad till. Jag har kommit lång i processen, men till slut har den ändå gått till någon som redan finns inom högskolans värld. Någon som en professor eller någon annan rekommenderat.

Det där förlorar forskningen på, menar Magnus Fredricson. Och han talar av erfarenhet eftersom han i ett decennium nu har arbetat för Skaraborgs kommunalförbund, i projekt kring regional utveckling som varit nära knutna till ny forskning.

– Regioner och kommuner hungrar över det allra senaste inom många områden, inte minst när det handlar om hållbar framtidsutveckling. Vi behöver lärosätena och deras kompetens!

Dessutom kan mer nära band mellan arbetsliv och forskning skapa mer attraktiva arbetsgivare, menar Magnus Fredricson. Inte minst de offentliga arbetsgivarna har svårt att både rekrytera och behålla anställda. Att då kunna erbjuda en forskarutbildning som ett steg i yrkesutvecklingen kan vara en stor förmån.

– Jag har en vän som sökte och fick en doktorandtjänst. Men hennes arbetsgivare, en kommun, sa nej. Det är oerhört kortsiktigt tänkt. Varje kommun borde ha en stående post i budgeten för minst en kommundoktorand, det är småpengar i sammanhanget.

Skapade sitt eget forskningsuppdrag

För Magnus Fredricsons del har det gått bättre. Till slut skapade han nämligen sin egen doktorandtjänst på Högskolan i Skövde, i ett projekt där han sökte rollen som regional strateg för hållbar samhällsutveckling. Men han är fortfarande anställd på sin ”vanliga” arbetsplats och bedriver forskningen, som knyter an till det han gör i sitt tjänsteuppdrag, på deltid.

– På så vis kan man säga att jag skapade mitt eget skräddarsydda forskningsuppdrag. Men jag upplever att jag kan tillföra forskningen mycket. Livet lär en att skeenden är mer komplexa än vad man generellt upplever som yngre, därför är det viktigt att även äldre söker sig till forskarvärlden, säger han.

Stampade i jobbet och ville vidare

En annan väg har 31-åriga Lovisa Annerwall tagit. Hon tog civilingenjörsexamen i Industriell ekonomi vid Linköpings universitet 2017 och flyttade sedan till en spännande arbetsmarknad i Stockholm.

Lovisa Annerwall

– Jag hade intressanta och utmanande jobb, köpte bostadsrätt och började vänja mig vid ett gott liv, ur ekonomisk synvinkel.

Men efter några år upplevde Lovisa Annerwall att hon stod still och stampade i sitt arbetsliv, hon ville vidare. Som uppväxt i universitetsstaden Uppsala har forskning alltid varit närvarande i hennes liv – hon hade barndomskompisar med föräldrar som jobbade vid universitetet och hade länge tänkt att det var något hon själv skulle vilja utforska.

– Jag började hålla koll på doktorandtjänster som låg ute. Det är en dröm jag har haft, jag var helt enkelt nyfiken.

Och efter några försök sa det klick. Hon fick en tjänst inom industriell ekonomi och organisation vid Mälardalens universitet. Så medan jämnåriga vänner från utbildningstiden uppgraderade sina bostadsrätter och köpte hus i Stockholms villaförorter, gick Lovisa Annerwall rejält ned i lön och började ta tåget till Västerås varje dag.

– Ingångslönen för en doktorand varierar, men var då runt 29 000. Framtiden är osäker, du vet inte vad din forskning kommer att landa i och du vet inte vad som väntar sedan. Det är en utmaning om man har kontrollbehov.

Dessutom var allt nytt. Lovisa Annerwall, som hade börjat bli trygg i sin yrkesroll, befann sig nu i ett helt nytt sammanhang där inget längre var självklart.

– Inom näringslivet är allt inriktat på produktion. Här kan jag sitta och fördjupa mig i artiklar en hel dag på jobbet och ingen ifrågasätter det.

”Arbetstid åt att lära nytt är en otrolig förmån”

Att hon kom från arbetslivet, hade hunnit få erfarenhet från att vara del av ett kollegium samt var självgående och initiativrik redan från start har hon dessutom fått mycket positiv respons på från handledare och kollegor.

– Det häftiga med forskningsvärlden är att du inte vet vem som är nybörjare och vem som är erfaren. Den som är 60 kan vara helt ny, medan en 35-åring redan har hunnit med 10 år inom akademin. Men jag upplever stämningen på lärosätet som mycket hjälpsam.

Och även om släkt- och bekantskapskretsen fortfarande är koncentrerad till Stockholm och Lovisa Annerwall från början absolut inte kunde tänka sig att lämna sin tidigare hemstad, så gick flyttlasset efter ett år av doktorandstudier. Hon sålde bostadsrätten i Stockholm och köpte i stället en lägenhet i Västerås.

­– Jag vill gå in för detta med själ och hjärta. Tänk att få ägna sin arbetstid åt att tänka, läsa och lära nytt, jag ser det som en otrolig förmån.

Tora Villanueva Gran