Europeiska löntagares möjlighet att avtala om löner och andra förhållanden på arbetsmarknaden har tryckts tillbaka under krisåren.Samtidigt visar en ny studie att facklig styrka och kollektivavtalade löner är bra för den ekonomiska tillväxten.
I studien Working for the Economy – The Economic Case for Trade Unions från University of Greenwich och The New Economics Foundation visar brittiska forskare hur den ekonomiska återhämtningen i Storbritannien har försvårats av trettio års nedmontering av fackföreningarnas inflytande. Rapportens slutsats är att fackens tillbakagång har bidragit till en sämre löneutveckling vilket i sin tur leder till sämre köpkraft och lägre efterfrågan från landets invånare. Starka fackföreningar som trycker på för att medlemmarna ska få reallöneökningar ger tryck i ekonomin på ett annat sätt än när vinsten går till aktieägarna.
Den minskade fackliga närvaron har enligt studien haft större betydelse för den dåliga löneutvecklingen i Storbritannien än globaliseringen eller teknikskiften. Fackens minskade inflytande har bidragit direkt till lägre tillväxt. Forskarna menar att anslutningsgradens fall, från höjdpunkten 1975 till i dag har minskat Storbritanniens BNP med upp till 1,6 procent. Om det gick att få upp den fackliga närvaron till de nivåer som fanns i början av 1980-talet skulle det kunna ge en ökning av BNP med drygt 27 miljarder pund.
Studien visar att inhemska löneökningar är viktigare än företagsvinster när det gäller att få den inhemska ekonomin att må bra. 1 procents minskning av ”lönedelen”, den del av företags vinster som går till löner, motsvaras enligt studien av 0,13 procent lägre BNP. De senaste trettio åren har lönedelen av BNP minskat i de flesta länder i Europa samtidigt som samtidigt som utdelningarna till aktieägarna har ökat.
Jenny Grensman
