Fredrik Forsman och Lars Axvi från Chalmers räddade flyktingar från att drunkna i havet utanför Greklands kust. Med sig hem har de minnen av både glädje och sorg.
Sjöräddningssällskapet och Schibstedt har tillsammans tagit initiativ om att göra en stor humanitär insats för att hjälpa människor på flykt genom Europa. Anställda på Schibstedt har donerat en procent av sin lön för att insatserna ska kunna genomföras.
Fredrik Forsman, projektledare för sjöfart och marinteknik på Chalmers och kollegan Lars Axvi, lektor i teknik, blev tillfrågade om de ville följa med och bidra med sin kompetens. De var bland de första utifrån som kom till Samos och deras uppgift blev att etablera verksamheten.
Deras arbete började med att identifiera vilka lokala organisationer och myndigheter som redan fanns på plats, bygga upp en relation med dem och förklara vad de kunde bistå med.
– Den stora utmaningen var ovissheten att komma till ett land med en annan kultur och befinna sig i en situation som man inte är van vid. Att möta alla flyktingar med kraftig brist på resurser och hjälpa människor i akut nöd. Lokala organisationer arbetade praktiskt med att lösa problem som hela tiden dök upp. Även om resurserna inte räckte så gjorde alla sitt bästa, säger Fredrik.
Lars berättar också om flera räddningsinsatser. Under en insats när de var ute med ett räddningsfartyg och sökte efter människor i havet blev de omdirigerade till en klippa där många var strandsatta.
– Flyktingarna stod på klippan och översköljdes av vatten som skummade och vågor som röt. Blodet rann från händer och fötter. Kaptenens huvud krossades mot klipphällen och han försvann i havet. Det var väldigt dramatiskt, säger Lars.
Den branta klippan och ovädret gjorde det svårt för räddningsfartyget att komma nära. Medan besättningen försökte lista ut hur man skulle rädda de strandsatta började flyktingarna peka åt ett annat håll. Fredrik styrde mot den vik som de pekade mot och fick syn på en man och en pojke som låg och flöt på en plywoodskiva. Besättningen lyckades få ombord dem och båda överlevde.
– Det gällde att effektivisera arbetet för att lyckas rädda så många som möjligt, med vetskap om att det inte fanns ett riktigt lyckligt slut. Människor som flöt lågt och barn skulle prioriteras först. Så fort vi fått upp dem i båten och konstaterade att de andades lade vi ner dem och tog upp nästa, berättar han.
Medan Fredrik och hans besättning räddade flyktingar ur vattnet lyckades Lars och hans medhjälpare knäcka nöten om hur de skulle rädda de strandsatta på klippan. Väl ombord började man värma och plåstra om de som var skadade.
Hur hade ni förberett er för den här resan?
– Vi har ju kunskap om sjöräddning sedan innan. Men vi pratade mycket om vad vi trodde att vi skulle få uppleva och strategier för hur vi skulle kunna hantera alla situationer. Sedan förberedde vi oss rent praktiskt med båtar och så, säger Lars.
Är det något speciellt skeende som ni minns extra väl?
– För min del handlar det om tillfällen då vi lyckades att rädda liv och de svåra beslut som vi tvingades ta. Andra ögonblick vi minns är dagarna efter räddningen då familjer kom fram och tackade oss. Det var fina ord som vittnar om värdighet, säger Fredrik.
– Jag tänker på en familj som var strandsatt på klippan och var nära att dö. Två dagar senare hade de fått rena kläder, mamman hade sminkat sig och fått sin värdighet tillbaka. Lilla flickan var omplåstrad och var plötsligt en trotsig liten fyraåring igen som sprang runt vid kajkanten. Kontrasten mellan liv och död blev väldigt påtaglig, säger Lars.
Vad kommer ni att bära med er?
– Ödmjukhet och en lite större insikt i hur världen fungerar. Den befolkas av människor och inte objekt, säger Fredrik Forsman.
– Det här är människor som flyr från krig. De tvingas till flykt genom Europa där de möts av både hjärta, motstånd och främlingsfientlighet. Vi vill slå ett slag för medmänsklighet. De här människorna är som du och jag, säger Lars Axvi.
Sandra Forsvik
Som det ser ut så har Shibstedtkoncernen fått anställda att donera 1 % av sin lön. Men det blir ändå koncernen som får goodwill för den här insatsen som naturligtvis är beundransvärd, svårt att hävda något annat.
Jag hjälper gärna till med medel för den här typen av insatser, men då som privatperson. Företaget där jag är anställd har inget att göra med hur jag fördelar gåvor till olika krisområden i världen..