Kolnanorör. Bild: Olga Reukova/Thinkstock
Ingenjörer måste ha en viss kunskap om nanopartiklar för att kunna ringa i varningsklockorna om det behövs. Det sa Mats Bohgard, professor i arbetsmiljöteknik vid Lunds tekniska högskola, på Arbetsmiljödagen som anordnades av Sveriges Ingenjörer i fredags.
Kolnanorör. Bild: Olga Reukova/Thinkstock
Ingenjörer måste ha en viss kunskap om nanopartiklar för att kunna ringa i varningsklockorna om det behövs. Det sa Mats Bohgard, professor i arbetsmiljöteknik vid Lunds tekniska högskola, på Arbetsmiljödagen som anordnades av Sveriges Ingenjörer i fredags.
Det är svårt att förstå det som varken luktar, smakar eller syns. Men man måste ändå se till att ha en bra säkerhetsattityd. Det sade Joe Pimenoff från det finska nanoteknikföretaget Beneq som besökte Sveriges Ingenjörer på Arbetsmiljödagen i fredags. Nanomaterialen blir alltmer spridda. I dag sitter de bland annat i många komponenter i elektronik och i bilar. Samtidigt finns de i allt fler konsumentprodukter som kläder och sportutrustning.
Nano är egentligen bara ett storleksmått. De betyder miljarddel, och i praktiken brukar det beteckna material som i någon dimension är mindre än hundra nanometer. Men Joe Pimenoff tycker att stämningen kring nanotekniken har varit något av en hype och att forskningen kring dess faror har kommit lite senfärdigt.
– För femton år sedan sa man att man skulle titta på nanotekniken, för ungefär tio år sedan sa man ”javisst”. I dag finns en hel del forskning, men fortfarande har man svårt att komma överens om både vad man ska mäta, hur man ska tolka resultaten och även hur man ska agera.
Man måste tänka på alla som kommer i kontakt med nanomaterialen, både tillverkare, mellanhänder och slutanvändare.
– Dessutom måste tillverkarna börja tänka på materialens hela livscykel, även hur materialen så småningom ska kunna återvinnas, sa han.
Mats Bohgard från Lunds universitet konstaterade att även om ny teknik förstås är till för att ge förbättringar, så måste man också vara beredd på att de kan medföra risker.
Hos människan är det lungorna som är känsligast för nanopartiklar. En människa andas in ungefär hundra miljarder nanopartiklar per dag. Källor till nanopartiklar kan vara av olika farlighetsgrad. Ett vanligt levande ljus ger upphov till cirka en miljon relativt harmlösa nanopartiklar per minut, medan en dieselmotor avger cirka hundra miljarder nanopartiklar per minut. Allra mest nanopartiklar får man i sig när man lagar mat över öppen eld, såsom många fattiga människor i utvecklingsländer måste göra.
Nanotekniken är redan etablerad och användningen kommer att fortsätta att öka snabbt . Så kallade nanokompositer kan ge lätta och starka material för till exempel flygplan. I nanokompositerna kan det bland annat ingå kolnanorör. Det är stavliknande kristallina strukturer på tiotalet nanometer, bestående av kolatomer.
I dag är finns det en oro för kolnanorören, eftersom de i mycket påminner om asbestfibrer. Tester har visat att de i hög grad tar sig förbi inandningsapparatens naturliga skydd. De fastnar inte i slemhinnorna utan tar sig ända ner i alveolerna. Där har dessvärre människans försvarsceller, makrofagerna, svårt att oskadliggöra dem. De klarar inte att omsluta de avlånga och styva fibrerna.
– Det är försiktighetsprincipen som måste råda, sa Mats Bohgard. Vi måste arbeta förebyggande, och om du inte förstår effekten, så tillverka inte ämnet.
Mats Bohgard anknöt till ett annat av dagens teman, utdelningen av Levipriset som i år gick till Anna Williamsson som undervisar i hållbar utveckling och ergonomi på KTH. Mats Bohgard underströk hur viktigt det är att blivande ingenjörer blir medvetna om hälsoaspekterna av tekniken och förstår tillräckligt mycket om nanoteknologin.
– Det är viktigt är att ingenjörer som leder utvecklingen är medvetna så att varningsklockorna ringer om det kommer något som kan vara farligt.
Sture Henckel
