Om framtiden för många innebär att bli egenföretagare kan mycket av det som facken har kämpat för gå förlorat. Men det kan också vara så att facken blir de som visar vägen för att behålla välfärdsstaten i digitaliseringen.
Det globala fackförbundet UNI har gjort sig känt för att bland annat sluta ramavtal med multinationella koncerner som H&M och för att garantera fackliga rättigheter i de länder där företagen verkar. UNI:s medlemmar är tjänstemän i tjänstesektorn som it,-telekom, bank och finans. Många av dem arbetar i branscher som påverkas eller kommer att påverkas starkt av den pågående digitaliseringen.
På organisationens kontor i Bryssel arbetar Christina Colclough ansvarig för EU-frågor intensivt med frågorna om digitaliseringens påverkan på arbetsmarknaden.
– Digitaliseringen kan svepa bort allt det som facken har kämpat för i över 100 år, säger hon. Den största utmaningen är som jag ser det de digitala plattformarna. Att plattformarna inte erkänner sig som arbetsgivare lämnar den som arbetar för dem utan socialt skydd. Som ensamföretagare har du inte tillgång till sjukförsäkringar, föräldrapeng, arbetsskade-försäkringarna och alla de system som vi har byggt upp för att garantera anställda rimliga liv. Och hur får vi information om vad folk tjänar och vem som betalar skatt?
Digitaliseringen utmanar inte bara arbetsmarknadsmodellen och de sociala skyddssystem som vi har byggt upp. Utbildningssystemet kommer också behöva förändras eftersom behovet av att byta jobb och fylla på med utbildning kommer att öka exponentiellt. Ett helt segment jobb med medelkvalificerade jobb befaras försvinna och tas över av datorer och robotar. Kvar blir mycket högt kvalificerade jobb och enklare servicejobb.
– Det kan ju låta bra för ingenjörer, säger Christina. Men ingen yrkesgrupp kommer att gå opåverkad ur det här. Vi måste se till att även människor som inte har så bra utbildning kan leva ett drägligt liv.
Just nu tar företagen marknadens risker. Efterfrågan går upp och ner men i normalfallet klarar företagen det hyggligt. På de digitala plattformarna har risken outsourcats till uppdragstagarna som i form av enmansföretag ska finansiera sin sjukpenning, pension och arbetsskadeförsäkring.
– Att vi riskerar att få stora grupper som helt står utan skydd är en aspekt, säger Christina Colclough. Men jag efterlyser analysen av vad det kan leda till för samhället om vi istället för att vara kollegor ständigt ska tävla med varandra?
Hon hoppas att arbetsgivarna också ska förstå att de här kan ha påverkan på innovationskraften i företag – kreativitet kräver ett visst mått av trygghet. Att dela information, våga föreslå saker som är litet utanför the box eller som du inte vet faller chefen på läppen är ingen självklarhet om du samtidigt vet att du bara har några veckors uppdrag. Och på de sämsta digitala plattformarna vet du kanske inte ens vem du arbetar åt eller i vilket sammanhang ditt arbete ska användas.
Christina Colclough nämner det nordiska arbetslivet med platta organisationer där enskilda medarbetare tar mycket ansvar och där vi delar information och ofta arbetar tillsammans för att något ska bli bra. Hon fruktar att slimmade företag med få anställda och större delar inhyrd personal inte alls kommer att vara lika kreativa och välfungerande.
– När jag en gång doktorerade inom arbetsvetenskap så tittade jag på hur danska multinationella företag försökte ta sin modell till Östeuropa. Det var svårt eftersom de anställda saknade tillit till organisationen. Dialog är inte något man kan ta för givet.
Som företrädare för en internationell facklig paraplyorganisation tycker hon att de nationella fackförbunden skulle möta utvecklingen genom att samarbeta mycket mer och ge politikerna bra visioner om hur arbetsmarknaden behöver se ut för att den europeiska sociala modellen ska kunna leva kvar.
– Tänk om vi kunde samla informationen som olika förbund sitter på och ta fram bra data om Europas arbetskraft och om den utveckling vi nu ser. Då skulle vi kunna påverka väldigt mycket.
Jenny Grensman
