Den modell där industrin avgör nivån på löneökningarna för hela arbetsmarknaden kan vara historia. En hemmamarknad som går bättre än exportindustrin kan kräva en acceptans för att lönerna stiger mer där än inom industrin.
Sverige är inne i en högkonjunktur med stigande sysselsättning. Men suget efter varor och tjänster är inte lika stort inom alla sektorer på arbetsmarknaden. Behovet av att anställa är större på hemmamarknaden än inom exportindustrin. En åldrande befolkning ställer större krav på sjukvård och äldreomsorg och bostadsbristen ger skjuts åt delar av den privata tjänstesektorn, den offentliga sektorn och byggindustrin. Exportindustrin däremot upplever inte samma starka efterfrågan.
– Om man ser tillbaka har utrymmet för löneökningarna varit större i industrin än i privata tjänstesektorn och den offentliga sektorn. I dag har vi en ny situation med det omvända. Därför finns det på sikt en risk för stora spänningar med samma nivå på löneökningarna inom alla sektorer, säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi och ordförande i Arbetsmarknadsekonomiska rådet, AER.
Det här är en av slutsatserna som han tillsammans med kollegerna i AER har dragit i en rapport som presenterades i början av veckan.
Ekonomerna bakom rapporten menar att för att industrin ska kunna fortsätta att sätta det så kallade märket för nivån på löneökningarna på hela arbetsmarknaden krävs det ett tillräckligt stort utbud av arbetskraft inom de sektorer som expanderar och behöver rekrytera.
Lars Calmfors varnar för riskerna att hålla nere lönerna inom alla sektorer, det vill säga att anpassa löneutrymmet på hemmamarknaden till industrins förmåga.
– Det här är en utmaning som ställer krav på parterna på arbetsmarknaden att tänka i nya banor. Vi behöver en ombalansering i ekonomin där den inhemska marknaden måste få växa på bekostnad av exportindustrin, säger Lars Calmfors.
AER lyfter frågan om industrin skulle kunna fortsätta att sätta ett märke som andra sektorer kan lägga sig över, med andra ord att industrins märke blir en nivå som mer expansiva sektorer kan välja ett lämpligt avstånd över.
– Vi ställer frågan om en sådan modell är möjlig, men vi kan inte besvara den. Det kan bara parterna på arbetsmarknaden göra, säger Lars Calmfors.
AER påpekar i rapporten att den inhemska marknadens behov av arbetskraft kan lösas och det är den stora gruppen nyanlända kan bidra till lösningen. Men man menar att det krävs en rad insatser för att invandrarna ska kunna bli en resurs. En sådan insats är lägre minimilöner. Utan möjligheten att anställa med lägre löner än de som parterna inom industrin är överens om i dag riskerar dagens modell att kollapsa.
– I årets lönerörelse bör märket inte utmanas men om vi får en situation i framtiden med stor arbetskraftsbrist i andra sektorer varnar vi för riskerna med att anpassa den inhemska marknaden till industrins förmåga, säger Lars Calmfors.
Camilla Frankelius, förhandlingschef på Sveriges Ingenjörer, påpekar att det är viktigt att komma ihåg att lönemärket som sätts i avtalsrörelsen inte är ett tak.
– Det är ett riktmärke för att Sverige sammantaget även fortsättningsvis ska kunna konkurrera med andra länder och skapa tillväxt. Tyvärr tar alltför många arbetsplatser märket som alibi för att inte behöva betala högre löner. De biter sig själva i svansen med det resonemanget. De måste titta på sin egen lönestruktur och kunna vara marknadsmässiga om de ska kunna konkurrera om den bästa personalen, säger Camilla Frankelius.
Karin Virgin
